Att eliminera studenten med gödsel

Om Fiona Apple hade funnits när jag tog studenten hade jag legat med huvudet inne i högtalaren och skriksjungit med till I spread like strawberries / I climb like peas and beans / I’ve been sucking it in so long / That I’m bursting at the seams.

Om Sydney (spelad av ljuvliga Sophia Lillis) i Netflix-serien I am not okay with this hade funnits när jag tog studenten hade jag inte känt mig som ett totalt missanpassat ufo. Då hade jag förmodligen namngett min katt efter hennes igelkott Banana. Och klätt mig i en för stor herrkavaj. Och istället för att anpassa mig efter alla andra gjort exakt (och endast!) det JAG ville. Plus likt Sydney sagt till alla som var elaka att de kommer gå på klassåterträffarna. Att det kommer vara det mest spännande som händer i deras liv.

Jag hade på riktigt skitit i allt jag hatade. Vilket alltid sammanföll med sådant alla andra älskade. Som exempelvis studentfester, kvinnliga klänningar, högklackat, håruppsättningar. Eller valfri högtid.

Då hade jag sluppit känna mig så oduglig på allt som inte är jobb. Jag kan sitta i timmar och bara gritta på, men är värdelös på allt som hör livet till. Jag hatar sådant som man ska gilla. Som till exempel studenten.

Jag är så gammal att jag varit med om båda sidor. Både att ta studenten och ha en student. Jag har kastat min studentmössa för jag inte vill påminnas om hur få som skrev i den.

Jag höll inte tal för min förstfödda student. Jag pratade inte med någon på mottagningen. Jag bara satt där som ett missanpassat ufo. Jag önskar att någon myndighet hade gödslat ner hela jävla stan så jag sluppit detta lågvattenmärke. Noll i mammabetyg.

Och jag har två studenter to go. Om den här underbara pandemin ebbar ut ska jag personligen bajsa ner Stockholms samtliga parker för att slippa genomlida det ytterligare en gång.

Eller så blir jag lite mer som Gloria Steinem som i HBO-serien Mrs America lovar läkaren som utför den extremt otäcka olagliga aborten att bara göra sådant HON vill i livet.