Hemligheten bakom hjälpsamma barn

Just när vi ätit klart dyker fjortisen upp med gula diskhandskar och börjar plocka undan allt från det av matrester, brödbitar, chokladglass och vin dignande matbordet. Extremt effektivt exekverar hon det hon under min allra första alldeles ljuvliga vintermiddag informerades om och som hon tack vare sin späda ålder minns och inte som en annan skulle behöva skriva upp för att hjärnan inte längre lagrar icke direkt livsnödvändig information: till skillnad från de gamla Wexiö guld-tallrikarna måste de sedan länge utgångna Napoleon Ivy handdiskas. Likaså silverbesticken. Så hon ställer sig framför oss och rengör dessa skryttallrikar jag lånat av mamma för att inför mina vänner verka framgångsrik – och rik.

Tack vare att det är ett normaltillstånd hemma hos mig reagerar jag inte ens. Det gör däremot mina gäster som den här ljusa försommarkvällen enbart består av kvinnor. Och reagerar är en alldeles för svag beskrivning. De formligen gapar.

Hur fan har du lyckats med det där? undrar de unisont.

Vadå? frågar jag.

Att få barnen att hjälpa till. Och utan bråk.

Jag minns inte om jag berättade det för dem på grund av att vi hade så mycket viktigare saker att prata om. Därför tänker jag nu delge er här hur man får barnen att bli mammas små medhjälpare.

Från späd ålder har jag – vid varje tillstymmelse till gnäll från deras sida – bett dem komma med argument till varför de anser att jag skulle ombesörja deras tvätt, rumsstädning, matlagning och disk. En treåring har de mest fantastiska argument. Prova får ni se! Sedan brukar jag be dem utveckla varför att bo ihop inte skulle vara ett samarbete. Och det fiffiga är att de aldrig, hur mycket de än försöker, kan komma på ett enda skäl som funkar, som är solidariskt och rättvist.

Men det allra viktigaste är att de måste få lösa allt på sitt eget sätt. Jag lägger mig inte i HUR de utför sysslorna, bara de gör det.

Sammanfattningsvis: ge barnen frihet och lita på dem.