Jag är rädd för sill

Hej jag heter Linda och är 46 år och har smakat sill för första gången. Detta ägde rum en vacker junidag på Ulla Winbladhs etablissemang ute på Djurgården till tonerna av bratsens alla partybussar där man får hoppas att de smittar ner varandra med mycket äckligare saker än corona i det där instängda men tillåtna utrymmet.

Jag vill börja med att be Ulla om ursäkt för att jag var så sur, men jag kan av medicinska skäl inte behärska mitt humör. Trots att jag hade varit så präktig och bokat bord via ett sådant där formulär på deras sajt så hittade hon inte mig varpå jag – efter att ha konstaterat att stället fucking var helt covid-tomt – var såå nära att bara lite för högt säga ”det finns ju plats, ge oss bara ett bord för fan!”

Men efter att mitt sällskap med uppenbara adhd-vibbar gav mig en sträng blick lugnade jag ner mig och nöjde mig med att se grinig ut. När den med adhd lugnar den utan ska jag nog skriva en text om och om att jag inte kan rekommendera någon att umgås med mig. Eventuellt. En annan gång. För nu ska jag skriva om sillen.

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för mat. Den där barnkalasleken där man med ögonbindel skulle gissa vad det var för gucka på teskeden som stacks in i ens mun hör till mina absoluta värsta barndomsminnen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag var/är så himla rädd för. Möjligen att kräkas. Eller att det bara ska vara extremt äckligt. Så att kroppen ansätts av adrenalin och man får ångest och flyktkänslor.

Nu för tiden finns det en diagnos för maträdsla. ARFID. Undvikande av mat med påföljande undervikt vilket inte såsom vid anorexia nervosa beror på missnöje med kropp och vikt.

Nu har jag smakat sill. Det var inte så gott. Men jag ska börja äta det ändå. Incitamenten är att det är billig och bra träningsmat. Och för att jag gillar att göra sådant jag är rädd för. Jag är rädd för sillen, därför tänker jag äta den.

Så midsommaren 2020 och de kommande år då jag fortfarande är vid liv är räddad/e.