Känslor blir ingen mätt av

Jag var den första att med mitt knotiga pekfinger benämna Greta Thurfjell som hycklare efter hennes DN-artikel där hon menade att man kan vara politiskt progressiv men konservativ privat. Detta trots att vi Fittstimsfeminister inte gjorde något annat än att hyckla. Vi förespråkade likhetsfeminism och tog alla tillfällen vi kunde för att offentligt håna biologisterna.

Amanda Broberg menar i sin utmärkta text i den nya Timbro-antologin Feminism att det vi på nittiotalet sysslade med i själva verket ligger till grund för dagens ointresse för feminism hos unga kvinnor.

”Det är inte konstigt att många unga kvinnor känner sig inmålade i ett hörn. Det är ett misslyckande att feminismen bidragit till ytterligare könsnormer som långt ifrån gagnat kvinnor”, skriver hon.

Att bråka om en kvinnas rätt att vara ett skönt objekt tillika vara osjälvständig och alltså försörjd av en man är så korkat att jag inte fattar att vi iddes.

Känner ni en enda man som är så där som biologisterna så envist framhärdade? Som kan försörja en hel familj på fem-sex personer, som är manlig, stark, kan utföra alla traditionellt manliga sysslor, tänka logiskt och matematiskt och har ett fantastiskt lokalsinne?

De flesta män skulle dö inom fem sekunder på savannen. Hade deras kvinnor inte steppat in och styrt upp situationen hade barnen också dött, av svält.

Trots det slutade vi feminister aldrig tjata om att feminism var bra för att män skulle slippa vara traditionellt manliga, att de äntligen skulle få bejaka sina ”kvinnliga” sidor. Som om de alla inte redan gjorde det? Herregud, fanns det några andra män förutom hopplösa slackers på nittiotalet? Varför ägnade vi så mycket tid åt att männen skulle bli om möjligt ÄNNU hopplösare?

Vi duktiga feminister trippeljobbade, i stort sett dygnet runt, för att dra runt hela familjen – vara BÅDE män och kvinnor – för att våra ”jägare” skulle slippa vara ”manliga”, vad var det för trams?

När jag tänker efter hade jag nog hellre haft en man som kunde bringa hem föda till familjen än att ”prata om känslor”. Känslor blir ingen mätt av.