Min salong är ert lim

Sollentunas stolthet Malla Silfverstolpe skapade som trettioåttaåring en salong efter sitt tolvåriga äktenskap som hon menade “liksom förkväfvde sig för att kunna lefva i det trånga område af lifsluft som var henne förunndt”. Som värdinna hittade hon en mening som äktenskapet aldrig kunde ge henne. Hon fick en familj. Hon fick kärlek. Och vänner för livet.

Inte kunde någon veta att just jag skulle ta över stafettpinnen efter Malla Silverstolpe, att jag mer än tvåhundra år senare skulle hålla salong i en assunkig lägenhet i Sollentuna centrum. Att jag skulle ragga upp en massa spännande personer via instagram som sedan ses hemma hos mig och blir vänner för livet. Och som sedan skriver till mig: ”I dag har jag messat med två av dem som var på din förra salong. Jag har kommit på vad du är! LIM. LINDA-LIM.”

På lördag är det dags igen. Jag ska fira att jag – just när hela Sverige öppnar och alla slåss om att få den sista båtbiljetten till Gotland – blir riskgrupp.

Det enda som råder bot mot min livsförbannelse är att hålla salong. Att få vistas alldeles för nära de här smarta människorna som jag skulle kunna lyssna på dygnet runt. Att få skratta. Att för en gångs skull känna mig lite glad. Och stolt över att de faktiskt vill komma hem till mig. Att se nya relationer födas. Att få vara någons lim. Att få höra hur de sedan efter salongen fortsätter ses för att dricka vin, gå på vernissage och köpa konst, eller bara att de hjälper varandra att ta sig igenom ytterligare en dag i detta mörker gör livet värt att leva.

Att få skapa magi och starka känslor är nog det jag kickar allra mest på. Utöver att lägga allt jag äger på antikvariat. Och på lördag kommer till och med en antikvariatsägare. Jag ska fråga om han kan fixa fram Catherine Mavrikakis A cannibal and melancholy mourning åt mig.

Jag tänker fylla bordet med en massa käk och ryssgubbe. Baren är fri. Jag har gjort en tio timmar lång playlist med nittiotalshits. Fy fan vad kul vi ska ha!