”Ta en hundring och njut av en pastatallrik gjord på potatis.”

Så löd mejlet från hon som sköter mitt bolags klippande och klistrande med alla kvitton som jag likt en pundare planlöst brukar gå och leta i papperskorgar på centralen. Och samkvämet på den ödsliga och gudomligt vackra stenstranden på Torö en glittrande dag i under de sista skälvande timmarna av maj var ingenting mot samtalet som det där mejlet genererade. Det väckte så många frågor. Så mycket som förmodligen för alltid kommer förbli ouppklarat. För att jag aldrig vågar ställa de riktigt brännande frågorna.

Menar hon hundra kronor? Eller hundratusen? Och menar hon att jag ska unna mig kolhydrater? För att hon vet att jag är träningsnarkoman som undviker allt socker? Läser hon mina texter? Är det brukligt att redovisningskonsulter läser sina klienters texter? Om så är fallet, kan jag då verkligen skriva den här texten? För tänk om hon kommer se den. Hur kommer vår relation bli då? Vilken sorts relation är den lämpligaste att ha med sin redovisningskonsult? Hur nära står vi varandra egentligen? Bör man någonsin ses i privata sammanhang? Kan man ställa frågor rörande annat än just de där skrynkliga, covidsmittade kvittona som turister slänger omkring sig vid spottkoppen på tågstationen? De som jag varje månad brukar skicka någon av mina slavar att i en Icakasse transportera in till hennes kontor i city. Kommer jag nu framstå som konstig i hennes ögon? Eller hon i mina?

Och den där Staffan Westerbergska potatistallriken? Menade hon att jag skulle njuta av en tallrik gjord på potatis? Heter det i så fall inte gjord av? Hur tillreder man en sådan på bästa sätt? Banka ut kokt, kall potatis på en plåt och förgrädda den litegrann i ugnen för att den ska stelna och få yta? För att sedan täckas med nykokt pasta? Innan man njuter av hela anrättningen. Hur många kolhydrater blir egentligen en pastatallrik gjord på potatis? Hur mycket måste man sedan springa för att förbränna dem?

Hur ska det gå med allt?

Simone de Beauvoir var ofta olycklig, drack mycket och grät berusad om nätterna vid Paris bardiskar. Fyllegråt ska inte alltid bagatelliseras, särskilt inte när det gäller en så kontrollerad person som Beauvoir.

Jag tror att Beauvoir grät för att hon aldrig fick några barn. Och Yrsa Stenius ger mig delvis rätt när hon i Makten och kvinnligheten skriver att när hon själv hade passerat barnlöshetens ”point of no return” och läste om Beauvoir och insåg att hon med Beauvoirs goda minne sysslat med ett slags självbedrägeri som ”bidrog till att jag avstod från halva mitt liv”, det vill säga att skaffa familj.

Hon använde Beauvoirs tankar till att fördriva sina kvinnodrömmar. Jag tror att även Beauvoir gick i sin egen fälla. Därför fyllegrät hon, ofta ensam, på nätterna.

Min egen gråt hade inte med barnlängtan att göra eftersom jag välsignades med en sådan talrik avkomma, utan med Robert Pattinson och den inleddes med att jag berättade om den fantastiska covid-intervjun i GQ där han under sin London-isolering istället för att gå på Batman-diet demar sin briljanta affärsidé ”pasta som man kan hålla i handen” – en anrättning som vars enorma mängd socker, ost och cornflakes får mikron att explodera och Pattinson brännskada handen. En rolig skröna som sedan raskt övergick i att jag på fullaste allvar berättade att jag likt Pattinsons vampyrkaraktär Edward Cullen brukar kunna läsa allas tankar men så upptäcker han plötsligt en dag Bella. För att det är helt tyst kring henne.

”Men jag kan inte läsa dina”, sa jag till mitt barsällskap. ”Och därför blir du så intressant. Precis som Edward som inte kan läsa Bella! Vampyren, du vet! Har du sett Twilight-filmerna?”

”Nej”, sa han bara.

Sedan, allt medan kvällen fortskred, tyckte jag mig kunna läsa en massa saker. Och det var då jag började grina.

Jag: ”Tror du bartendern såg eländet?”

Han: ”De märker allt. Bardiskar är till för att gråtas vid.”