Sex fuckar upp livet, det gör inte te
Vi skickade de bästa duetterna till varann. Jag vann så klart. För jag vinner alltid. Blixa och Anita Lane. Och KLF ihop med Extreme noise terror från 1992 års Brit Awards där de sköt med (oladdade) maskingevär över publiken. Det ultimata sammanbrottet före den djupa depressionen. Innan Bill Drummond isolerade sig i ett hus på den brittiska landsbygden med fru och en massa bebisar och ville dö.
Han: Du älskar verkligen KLF!
Jag: Ja.
1967 köpte Bill Drummond Beatles Strawberry fields forever och blev besatt av musik. I boken 17 lyssnar Bill på den i vuxen ålder när han går igenom sina gamla singlar och börjar gråta.
Jag var sjutton år när What time is love? kom 1990. För mig var KLF något ouppnåeligt, galet och annorlunda. Ett alternativ till att lägga sig ner och dö. Ett excentriskt totalt vansinne som en kreativ kraft. En livsglädje som fick mig att vilja välja den icke förutbestämda vägen, som gav mig modet att göra tvärtom.
Sjutton var Bill Drummonds favoritålder. Han har skrivit: ”17 is this dark and mysterious age in-between. (–) An age when – if you are a lad anyway – you can get into the most dark and dreary music that is available for your generation.”
Exakt så var det för mig fast jag var inte en lad utan en väldigt ensam tjej. Min bok Men mest av allt vill jag hångla med nån hade länge arbetsnamnet 17-årsboken. Sedan kom KLF och jag blev besatt av Bill Drummond.
Bill Drummond har även skrivit: ”I was running away, running anywhere and everywhere. Running away to sea. Not to seek fame and fortune, though it seems they found me. So I ran away again.”
Om Bill Drummond är en som rymmer så är jag en som stannar. Jag stannar och stannar och stannar.
Bill Drummond skriver att han någon gång vill driva ett te-rum som ska heta The Penkiln Burn tea room och där ska han sitta och gagga om förr i tiden för dem som orkar lyssna.
”Sex can fuck your life up, tea can’t.”
Själv drömmer jag om att någon gång driva ett antikvariat och där ska jag stanna och stanna och stanna.