Vi såg en grävling

Vi körde till Torö. Vi såg en grävling i vägrenen. Döende. Helt fluffig och dunig så det var förmodligen ett barn. Ett litet grävlingbarn. Den låg på rygg med benen sprattlande i luften. Men vi stannade inte för vi brydde oss inte. Vi körde bara förbi trots att den låg där och dog. Alldeles ensam var den när den dog. Kanske sörjde dess mamma någonstans där grävlingar håller till. Och grät grävlingstårar. Innan den ilade fram till en människa och bet sönder skenbenet. För att människan inte bar stövlar fyllda med knäckebröd. Jag körde för nära vägrenen. Jag beställde en bildekal med texten vägrenskörning avgör jag. Medan jag körde beställde jag den från mobilen. Fast man inte får. Vi pratade om den bästa barnboken. Om en grävling som dör och som ingen bryr sig om och vars mamma går ut och biter i människors ben tills det knakar. För att de inte har knäckebröd med sig. Vi pratade om bekanta som blivit radikaliserade. Vi pratade om Hermann Görings kläder. Vi pratade om att Hitlers andra män bar grått. Medan Göring lät sy upp egna rosa. Och brukade använda läppstift. Det var efter att han blev livstidsportad från Tranan. Vi pratade om vad man måste göra för att bli portad från Tranan. Skillnaden mellan portad och livstidsportad och vad man måste göra. Han sa vad ska vi göra för att få dig att gråta vid fler bardiskar. Jag svarade att du kan gömma mitt kortison. Sedan sa han att din hjärna är som flugpapper. Allt fastnar. Sedan pratade vi om att vi borde åka tillbaka till grävlingen som låg på rygg och sprattlade med benen i luften och höll på att dö. Hur vi skulle döda den. Stöta med en pinne. Precis som alla djur vi som barn petade på med pinnar så de dog. Krossa med en sten. Backa över.

Je est une autre var det enda jag tänkte på. Jag är en annan. Rimbauds mest kända citat. Att man när man skriver är någon annan. Att man när man skriver ljuger. Men inte enbart. Utan bara lite grann. Förvirringen som uppstår. Och hur ska de man verkligen tycker om förhålla sig till det?