Allt elände föder förhoppningarna

Inger Christensens ord ”All denna död en vanlig människa själv måste igenom inom loppet av ett liv” får mig att tänka på Michel Houellebecqs fantastiska uppenbarelse i filmen Kidnappningen av Houellebecq.

Hans totala letargi som blir så avväpnande uppfriskande. Tittar man noga inser man att han när han får syn på den för hans magra kropp avsedda pyttelilla plåtlådan med alldeles för få lufthål mest längtar efter det. Att få dö. Att kampen får ett slut. Att det äntligen är över.

Det är bara sådana jag vill vara med. De som inte räds hissen med kidnapparna. De som inte räds den syrefattiga lådan. De som varje dag möter sin egen död. I ord. I tanken. I mötena med andra. De som inte förfäras. De som kickar på att folk blir rädda för dem. De som verkligen förstår Houellebecqs besvikelse när han får höra att allt kommer vara över om tre dagar, och då inte att han kommer bli mördad utan släppas fri.

Hans kommentar till det blir att helt kort citera Immanuel Kants sista ord: Det räcker. Han säger även att om han skulle dö nu vore det sak samma. Förmodligen för att han gått över gränsen för vad han klarar av. En av kidnapparna undrar efter att ha läst Houellebecqs Lovecraft-bok om han kan chockera sig själv och på samma gång rentav pissa på sig själv. Jag chockas enbart av alla de som har så förbannat svårt att prata om döden. De som förtränger och tiger och blir arga. Det de inte begriper är att om – för att tala med poeten Tua Forsström – ”vi inte haft sorg och elände i vårt liv så hade det inte varit bättre. Det skulle ha varit sämre. För då skulle det heller inte ha funnits någon lycka … Och det skulle inte ha funnits några förhoppningar.”

I väntan på att någon ska vilja kidnappa mig så att min av sjukdom föranledda utmattning äntligen ska få ett slut står jag framför Eddie Figges tavla Uppgörelse på Artipelag. En brun blaffa. I all sin enkelhet. Det är förmodligen bajs. Kan livet beskrivas på ett bättre sätt?