Jag kysser grävlingen farväl

Jag läser en bok som heter Hon kysste havet (Torleif Ingelög), bara utifrån dess titel, om textilkonstnären Greta Ahrbom vars havsblå flossamatta blev utvald som bröllopsgåva till den blivande kronprinsessan Ingrid av Danmark men vars liv slutade tragiskt på mentalsjukhus utan någon som helst kontakt med sin dotter eller familj och börjar skriva en text om allt jag på grund av vanmakt och min sjukdom är tvungen att kyssa farväl. Jag kysser Radio dept farväl. Domestic scene, what’s missing here? You’re leaving just in time. Jag kysser Vaxholm farväl och simningen och all den goda maten och sexet i duschen och att vi har visst parmesan hemma och vad hade du sagt om jag på insta istället hade frågat om vi skulle ligga och Marstrand där du bara fatta hur jobbigt det var för mig att behöva gå omkring där i timmar för att du skulle skriva. Jag kysser din hand som letar efter mig i sömnen farväl, att du tar i mig så där hårt, att du hela tiden frågar om jag behöver något, mat, salt, vila, kortison, te, koffein, solhatt farväl. Jag kysser att du också hela tiden börjat säga fucking farväl. Jag kysser att du ständigt använder vackra ord som ombesörja och behändig farväl. Jag kysser att du alltid är så jävla stolt över mig farväl. Jag kysser den där kvällen då du dyngrak och helt utan packning kom hem till mig och jag på grund av min egen jävla sjukdom inte kunde ta hand om dig. Jag kysser att du står ut med mitt på grund av kortisolsvikt totalt olämpliga beteende farväl, att du med ditt mörker inte skräms av mitt, att du alltid vet vad du ska säga varje gång jag av utmattning gråter och i tanken redan är på väg till mitt ställe vid spåret där jag sett en öppning. Jag kysser det där du brukar säga om var försiktig med språket det är det viktigaste vi har farväl.

Jag kysser Torö farväl. Jag kysser grävlingen farväl. Jag kysser Femte långgatan farväl. Tack för allt. För mitt livs sommar. Lova att hålla ett vackert tal på min begravning. Om att du kysser mig farväl.