Jag skrev oss mot undergången

”Det är mycket kompromissande i relationer men vissa grejer kan man tyvärr inte jämka.”

Det var bara en av alla de ljuvligheter som Helena von Zweigbergk sa när jag intervjuade henne apropå Mitt liv som dront som jag menar är höstens viktigaste bok.

Sedan gjorde jag slut med Marstrandspsykot. Efter endast fyra dagar. Det skedde åtminstone inte via sms eller mail som vid mina två tidigare relationer. Jag kommer aldrig anpassa mig och vägrar se alla mina fel och brister speglas i någon annan. Jag vill HA alla mina fel, jag är fucking stolt över mina tillkortakommanden. Jag älskar att vara intensiv, asjobbig, sur, arg, tjatig, upprepande. Jag älskar att jag pratar rörigt och fullständigt associativt, till synes helt utan röd tråd. Jag älskar att vara en nazi-uppstyrd projektledare, som dessutom gillar att ändra mina planer i sista stund. Jag tycker om att ta hand om andra. Att betala. Jag står inte ut med att bli omhändertagen. Eller snälla människor.

Jag vill inte att vi är ihop längre, grät jag, och jag kommer fucking skälla ut vem fan jag vill, jag hatar långsamma segproppar.

Det där vi hade funkade inte för mig heller, sa han, det blev för självutplånande och jag började tappa bort mig själv i röran verkligt/overkligt. Efter ett tag miste jag helt uppfattningen om jag fanns på riktigt eller bara var någon du hade skrivit. Det blir ganska destruktivt då det inte finns någon som helst gräns mellan publikt och privat men det genererar alltid bra text, men kanske lite mindre bra relationer. Jag har förstått att texten alltid går före verkligheten för dig och att texten även styr din verklighet. Det är svårt att haja om du skriver om ditt liv eller mer skriver ditt liv. Jag fattade redan från början att du skrev oss mot undergång. Jag är det bästa dåliga förhållande du haft. Och ärligaste. Jag är ditt krig du inte kan vinna, dina väderkvarnar och alla Moby Dicks i alla hav!

Men jag kommer aldrig ändra på mig, sa jag. Och aldrig mer vara ihop med någon. Bara så du vet.