Je suis Karl XII

Vad är klockan? Halv fem. När ska du ta kortisonet? Fem. Hur ska sådana som vi klara vänta till frukosten klockan åtta? Tror du jag kommer känna mina barn lika kasst som mina föräldrar känner mig? Min pappa borde väl efter fyrtiosex år veta att jag hatar att fika och bara är intresserad av krig, sextonhundratalet och Karl XII? Och istället tipsa om Rindö-redutten och de där fantastiska draktänderna. Tänkte du på att de såg ut som mina ryggkotor? Ja. Du måste plåta mitt skelett. Ja. Och mamma bara tjatar om att jag måste försöka fasa ut kortisonet en gång till. Någon gång när jag kan ligga ner och vila i tre månader. Fattar hon inte att jag måste jobba? Att jag måste åka riket runt för att ha saker att skriva om? Som det där pansarbatteriet ute på Kastellet. Att hångla framför de där kanonerna är det mest romantiska jag gjort.

Det mamma inte fattar är att jag snarare likt Göring borde börja med hardcoredrogerna.

Att våldsberusa mig som Hitlers män, för att orka med mitt krig, som jag aldrig vinner. Massdopningen, flygarsaltet, Göring-pillren, modighetspillren, Pervitinet. Jag behöver en egen rikssprutmästare, jag behöver Leni Riefenstahls morfinhaltiga stolpiller, jag behöver Görings konstgjorda paradis och skönhetskvällar. Den ultimata våldsberusande kraftinjektionen. Jag behöver Tredje rikets droglaboratorium. Det som möjliggjorde för den enskilde att funka i en diktatur.

Varför låg Karl XII jämt ute i krig? Han ville vara fri, ville inte föra kungahuset vidare. Ungefär som jag. Som inte vill vara hemma med mina barn. Utan bara ligga i omkörningsfilen. Je suis Karl XII. Du står där i lågor och aska i ditt eget Poltava. Vet du att de var 4 000 man mot 22 000? Eller hur de straffade tidelag? Avrättning genom hängning, sedan halshuggning och bål.

Efter din död i en Addisonkris kommer det resas en staty över dig i Kungsan. Eller så hänger du i lit de parade i Karl XII:s armar tills stanken blir outhärdlig och folkets protester får Horace att rida ut med såpa och skurborste.