Vi körde på en grävling

Vi körde på en grävling. Så där som man gör ibland. Någons svärmor messade hur långt han har kvar. Om han är döende. Sedan pratade vi om var Göring hade gått i Pridetåget. Tog Carin Göring livet av sig? frågade jag. Nä, hon dog av hjärtinfarkt, sa han. Va synd. Sedan erbjöd han sig testa kukblöjan till insta medan jag gjorde jordens snyggaste fickparkering utanför bokhandeln i Linköping där jag frågade om de hade något om gaslighting. Nej, sa Leif, men det går att beställa. Men jag bor inte här, sa jag. Har ni något av Dan Andersson? Nej, sa Leif, men det går att beställa. Han kan inte på den där jävla dialekten hålla på att upprepa det. Han kanske inte lyssnade, sa han. Du om någon vet ju allt om det. Han kanske inte förstod stockholmska, sa jag. Sedan skällde jag ut en gubbe på Gyllene utterns handikapps-p. Jag ÄR handikappad! skrek jag. Varför utgår alla alltid från att man är dum i huvudet? sa jag och han tog över ratten medan jag messade Jenny att vi båda är anorektiker som inte äter kolhydrater. Är linser kolhydrater? frågade Jenny. Googla, skrev jag. Jag vill inte lära mig, skrev Jenny.

Vi behövde inte ens komma till Linköping innan jag fick börja släcka bränder, sa han. Att dejta dig kräver fan en grisfösare. Det borde finnas en sådan där Batmanlampa fast med en Per Hagman, eller bara en cigarett. Så han vet vart han ska för att städa upp efter dig.

Bromspedalen är inte gärna något du trampar på, sa han. Du pratar kul, sa jag. Som en som läser böcker i smyg. Tänk att du umgås med en som inte läser. Då kommer folk bli oroliga på riktigt. Hela Stockholm kommer stå vid stadsgränsen i en gigantisk intervention med Horace med sänkt huvud och bekymrad blick och skurborsten under armen. Tänk hur bra jag varit om jag läst. Ja då hade det varit Filip, Fredrik och Magnus. Om vi krockar kommer de hitta våra förkolnande kroppar med min hand mellan dina lår. Vi kommer få ligga på museum som ett sådant där Pompeji-par. Men i själva verket var det bromsa för fan.