Att börja gråta av ett ord

”När man börjar gråta när man läser någonting beror det ofta på att där finns ett ord som man visste skulle komma. Och det är ett ord som man tycker är väldigt jobbigt.”

Så säger Michel Houellebecq i filmen Kidnappningen av Michel Houellebecq. För honom är det ”pappa”. Han hade skrivit en dikt där ”pappa” återkom. Man han kunde inte fortsätta skriva eller avsluta dikten. För att han helt enkelt bröt ihop så fort han läste det. ”Jag förstod att jag var rädd för det ordet”, säger han och tittar med den där så förbannat ljuvliga lakoniska och fullständigt kraftlösa blicken på sina kidnappare som han dygnet runt festar och röker med i en av männens föräldrars hus. Sedan säger han att han inte orkar gå in på varför han har sådana problem just med det ordet, eller sin far.

Filmens styrka är det vi aldrig får veta. Vi får aldrig veta varför han måste dricka så mycket. Vi får aldrig veta varför han knappt har kontakt med sina syskon eller föräldrar. Vi får aldrig veta mer om det öppna sår som för honom kringgärdar ordet ”pappa”. Vi får aldrig veta om han någonsin mäktade med att fullfölja dikten. Vi får aldrig veta vem som till sist löste ut honom genom att langa fram en massa cash ur en attachéväska. Vi får aldrig veta vart han sedan kör i bilen han får sin ”sin andel” av kidnappningen. Då han i 250 m/h bara bränner fram i omkörningsfilen.

Vi får heller aldrig veta vad han tänker just då. När han sitter alldeles fri i bilen. Om han tänker på sin pappa. Om han är ledsen eller glad.

De ord som brukar få mig att gråta är sådana som är behäftade med något bitterljuvt jag aldrig lyckas sätta fingret på. Ett slags moll som förgyller allt som är svårt i livet.

Det är alltid de uråldriga orden jag går igång på, som skrida, förnimma, ombesörja, dryfta, porla, föranleda, behändig, näpen.

Förmodligen handlar det om personerna som brukar nyttja dem. De vältaliga. Alla som likt mig är bokberoende.