Vi såg ett murmeldjur, del 2

Det här att du är ute på ett jävla korståg för att roasta småstäder är så sunkigt, sa han. Så fattigt. Hur står du ut med dig själv? Först ba säger du jag måste träna så det går att ha mig i möblerade rum, men så går det i alla fall inte. Det krävs ändå att rummet är vadderat. Nu känns det som om det lossnade något under bilen också. Jag tänker fan inte gå runt som en jävla Mark Levengood och be om ursäkt för dig i min egen födelsestad. Men det är ju som om vi är i en fucking förort till Moskva på åttiotalet, sa jag. Jag är så angelägen att komma ut men så är du bara helt hatisk och föraktfull, vad får du ut av det? frågade han. Gör du det bara för boken du håller på med? Skriver du om ditt liv eller skriver du ditt liv? Just i dag när du började på boken är det så uppenbart att du författar manuset till ditt eget liv. Det kommer gå käpprätt åt ravinen, för oss båda. Som nu senast när du skrev ut mig ur ditt liv. Huvudkraften i boken är bortom all kontroll, jag skulle kunna spela kastanjetterna i boken men aldrig dirigera, det är det dina fingrar som gör. Ja inte är det hjärnan som skriver, sa jag. Jag står där i ditt jävla orkesterdike, sa han. Från att vara din favoritmusiker till att vara helt tillintetgjord. Det här är mer självdestruktivt än att hålla på med mitt självmord, kanske var det därför jag nappade så på dig. Jag trodde inte att det gick att toppa ett självmord, men det gjorde det tydligen. Nu missade du avfarten mot Söderhamn också, för att du alltid kör i 140. I spöregn. Att åka med dig är som att köra halkbana. Inom loppet av en sekund hann jag tänka att det är nu vi dör och jag såg mitt liv passera i revy och det var inte kul. Men jag ser så kasst, sa jag. Jag ser, ska jag ta över? undrade han. Nej jag vill köra, sa jag. Jag förstår inte logiken i att den som inte ser är den som just nu kör, sa han. Vad var det som gick sönder nu när du drog i handbromsen? frågade han. Vet du att jag är så nära att bara lämna den här jävla bilen och dig just nu.