Vi delade på en jättelik löjromspizza på Stureplan. För att fira att jag inte har covid-antikroppar. Alla åt av den. Med händerna. Som ingen tvättat på flera timmar. Den var ganska god. Trots att det var första gången jag smakade löjrom. Någon annan betalade.

Vi enades om att jag är en stor jävla tårta som långsamt sänks ner från himlen. Som en fet lyxig gåva. Som bara är att ta. För den som är intresserad.

Och sedan pratade vi om systrarna Mitford, tjugotalets svar på Spice girls. Nazi spice, baby spice, sexy spice, commie spice, witty spice och lesbo spice.

Sedan sa han att jag hade aldrig träffat någon som var så ledsen som du.

Vi gick till Tre remmare. Där vi firade midsommar en gång på nittiotalet. För att vi inte hade några andra att vara med. Sedan läste vi Vi såg en grävling och jag visste inte vad jag var mest kär i, killen eller texten. Sedan försökte jag att inte börja grina inne på toan. Över att det är så värdelöst att det är så uppenbart att vi gillar varandra och att man inte bara kastar bort det.

Jag lyckades att inte skicka ett enda fyllemess. Och min underbara stränga väninna skrev jag är inte imponerad. Som svar på något fyllerant från mig om att han ju gillar mig.

Sedan pratade vi om det där som konstnären Andreas Emenius sa. Den romantiska idealismen och den verklighetsbaserade pragmatismen befinner sig egentligen konstant i ett slags dödsdans.

Någon läste högt ur Helena Granströms Understreckare där hon skriver om Michel Houellebecq som visar sina allra sämsta sidor ”i ett naivt hopp om att en gång kunna bli älskad inte trots dessa svagheter, utan på grund av dem”.

I taxin hem lyssnade jag på Underworlds Dirty epic på högsta. A velvet tongue … and designer voodoo. And I got phone sex to see me through the emptiness, in my 501s.

Jag googlade på varför Jesus kommer på kryckor.

Sedan messade jag ändå. Han svarade är det nu du ska ta mer kortison? Ja, skrev jag. Sedan somnade jag.

Jag var den första att med mitt knotiga pekfinger benämna Greta Thurfjell som hycklare efter hennes DN-artikel där hon menade att man kan vara politiskt progressiv men konservativ privat. Detta trots att vi Fittstimsfeminister inte gjorde något annat än att hyckla. Vi förespråkade likhetsfeminism och tog alla tillfällen vi kunde för att offentligt håna biologisterna.

Amanda Broberg menar i sin utmärkta text i den nya Timbro-antologin Feminism att det vi på nittiotalet sysslade med i själva verket ligger till grund för dagens ointresse för feminism hos unga kvinnor.

”Det är inte konstigt att många unga kvinnor känner sig inmålade i ett hörn. Det är ett misslyckande att feminismen bidragit till ytterligare könsnormer som långt ifrån gagnat kvinnor”, skriver hon.

Att bråka om en kvinnas rätt att vara ett skönt objekt tillika vara osjälvständig och alltså försörjd av en man är så korkat att jag inte fattar att vi iddes.

Känner ni en enda man som är så där som biologisterna så envist framhärdade? Som kan försörja en hel familj på fem-sex personer, som är manlig, stark, kan utföra alla traditionellt manliga sysslor, tänka logiskt och matematiskt och har ett fantastiskt lokalsinne?

De flesta män skulle dö inom fem sekunder på savannen. Hade deras kvinnor inte steppat in och styrt upp situationen hade barnen också dött, av svält.

Trots det slutade vi feminister aldrig tjata om att feminism var bra för att män skulle slippa vara traditionellt manliga, att de äntligen skulle få bejaka sina ”kvinnliga” sidor. Som om de alla inte redan gjorde det? Herregud, fanns det några andra män förutom hopplösa slackers på nittiotalet? Varför ägnade vi så mycket tid åt att männen skulle bli om möjligt ÄNNU hopplösare?

Vi duktiga feminister trippeljobbade, i stort sett dygnet runt, för att dra runt hela familjen – vara BÅDE män och kvinnor – för att våra ”jägare” skulle slippa vara ”manliga”, vad var det för trams?

När jag tänker efter hade jag nog hellre haft en man som kunde bringa hem föda till familjen än att ”prata om känslor”. Känslor blir ingen mätt av.

Sollentunas stolthet Malla Silfverstolpe skapade som trettioåttaåring en salong efter sitt tolvåriga äktenskap som hon menade “liksom förkväfvde sig för att kunna lefva i det trånga område af lifsluft som var henne förunndt”. Som värdinna hittade hon en mening som äktenskapet aldrig kunde ge henne. Hon fick en familj. Hon fick kärlek. Och vänner för livet.

Inte kunde någon veta att just jag skulle ta över stafettpinnen efter Malla Silverstolpe, att jag mer än tvåhundra år senare skulle hålla salong i en assunkig lägenhet i Sollentuna centrum. Att jag skulle ragga upp en massa spännande personer via instagram som sedan ses hemma hos mig och blir vänner för livet. Och som sedan skriver till mig: ”I dag har jag messat med två av dem som var på din förra salong. Jag har kommit på vad du är! LIM. LINDA-LIM.”

På lördag är det dags igen. Jag ska fira att jag – just när hela Sverige öppnar och alla slåss om att få den sista båtbiljetten till Gotland – blir riskgrupp.

Det enda som råder bot mot min livsförbannelse är att hålla salong. Att få vistas alldeles för nära de här smarta människorna som jag skulle kunna lyssna på dygnet runt. Att få skratta. Att för en gångs skull känna mig lite glad. Och stolt över att de faktiskt vill komma hem till mig. Att se nya relationer födas. Att få vara någons lim. Att få höra hur de sedan efter salongen fortsätter ses för att dricka vin, gå på vernissage och köpa konst, eller bara att de hjälper varandra att ta sig igenom ytterligare en dag i detta mörker gör livet värt att leva.

Att få skapa magi och starka känslor är nog det jag kickar allra mest på. Utöver att lägga allt jag äger på antikvariat. Och på lördag kommer till och med en antikvariatsägare. Jag ska fråga om han kan fixa fram Catherine Mavrikakis A cannibal and melancholy mourning åt mig.

Jag tänker fylla bordet med en massa käk och ryssgubbe. Baren är fri. Jag har gjort en tio timmar lång playlist med nittiotalshits. Fy fan vad kul vi ska ha!

”Jag tror också att vi får se mer ’the lipstick effect’ än någonsin.”

Så säger Björn Axén-ägaren Johan Hellström till Dagens industri och syftar på att man i en kris vill unna sig något. Själv har jag förlänat mig en bil. En alldeles underbar mörkblå sommarbil som jag så fiffigt ska ha delad vårdnad om. Delad glädje är dubbel glädje och allt det där. Till yttre rymden och tillbaka. Och alla pukor och trumpeter. Jag är så jävla lycklig.

Det enda kravet den andra ägaren har är no hanky panky i bilen. Vilket till en början gjorde mig en smula slokörad. Jag som hade sett så mycket härligt framför mig. Öppna blixtlås och alla händer och tungor överallt samtidigt. Svettig hud som kommer under ens egen.

Lana del Reys Love song på högsta.

In the car, in the car, in the backseat, I’m your baby

We go fast, we go so fast, we don’t move

I believe in a place you take me

Make you real proud of your baby

In your car, I’m a star and I’m burning through you

Mina allra bästa porrupplevelser har ägt rum i bilar. Medan jag kört. För snabbt. Ska jag inte få återuppleva det nu alltså? Vad är det för jävla skit. Var ska en trångbodd stockholmare utan tillstymmelse till det där jävla Virginia Woolfska egna rummet ligga om inte i bilen? Ska jag helt gro igen eller vad är tanken? Och vad GÖR man i bilen om inte ligger?

Men hen jag delar bilen med behöver inte vara orolig att jag ska idka snusk i den. För något sådant kan inte ske när munnen och i förlängningen hela kroppen är ansatt av kortisoninducerad svamp. Och man dessutom är så utmattad att det enda man orkar är att sova.

Men det är inget ni behöver att bli förskräckta över. Det är i själva verket genialt. För genom att inte tillåta någon komma nära kan jag aldrig bli sårad.

Istället för att slemma ner bilen ska jag i timmar planlöst köra omkring. Dessutom kan jag ju alltid sova i bilen. Jag får säkert mitt livs sommar.

Hej jag heter Linda och är 46 år och har smakat sill för första gången. Detta ägde rum en vacker junidag på Ulla Winbladhs etablissemang ute på Djurgården till tonerna av bratsens alla partybussar där man får hoppas att de smittar ner varandra med mycket äckligare saker än corona i det där instängda men tillåtna utrymmet.

Jag vill börja med att be Ulla om ursäkt för att jag var så sur, men jag kan av medicinska skäl inte behärska mitt humör. Trots att jag hade varit så präktig och bokat bord via ett sådant där formulär på deras sajt så hittade hon inte mig varpå jag – efter att ha konstaterat att stället fucking var helt covid-tomt – var såå nära att bara lite för högt säga ”det finns ju plats, ge oss bara ett bord för fan!”

Men efter att mitt sällskap med uppenbara adhd-vibbar gav mig en sträng blick lugnade jag ner mig och nöjde mig med att se grinig ut. När den med adhd lugnar den utan ska jag nog skriva en text om och om att jag inte kan rekommendera någon att umgås med mig. Eventuellt. En annan gång. För nu ska jag skriva om sillen.

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för mat. Den där barnkalasleken där man med ögonbindel skulle gissa vad det var för gucka på teskeden som stacks in i ens mun hör till mina absoluta värsta barndomsminnen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag var/är så himla rädd för. Möjligen att kräkas. Eller att det bara ska vara extremt äckligt. Så att kroppen ansätts av adrenalin och man får ångest och flyktkänslor.

Nu för tiden finns det en diagnos för maträdsla. ARFID. Undvikande av mat med påföljande undervikt vilket inte såsom vid anorexia nervosa beror på missnöje med kropp och vikt.

Nu har jag smakat sill. Det var inte så gott. Men jag ska börja äta det ändå. Incitamenten är att det är billig och bra träningsmat. Och för att jag gillar att göra sådant jag är rädd för. Jag är rädd för sillen, därför tänker jag äta den.

Så midsommaren 2020 och de kommande år då jag fortfarande är vid liv är räddad/e.

”Vill du ha kvittot på käket?” frågar mediekvinnan den anorektiska kvällstidningskrönikören på den covid-certifierade uteserveringen.

”Nej, men tack för att du frågar. Jag är alldeles för punkt och pricka för sådant”, säger anorektikern.

”Men varför skriver du att du letar efter kvitton i papperskorgar på centralen om du inte gör det?” säger mediekvinnan medan hon kollar sin instafeed utan att gilla en enda bild.

”För att folk måste sluta att läsa allt bokstavligt”, säger anorektikern.

”Moget”, säger mediekvinnan utan att slita blicken från instagram.

”Varför skrev Pippi utan snus försmäktar vi på denna ö i flaskposten från den där jävla kobben?”

”Okej, nu hänger jag inte med”, säger mediekvinnan.

”Ja men det är ju så jävla genialt!” säger anorektikern alldeles för högt. ”De snusade ju inte.”

”Varför måste du krångla till allt så mycket hela tiden?” frågar mediekvinnan.

”Det är som att jag skrev att jag som barn brukade döda djur genom att peta på dem med pinnar. Tills de dog. Och att jag inte brydde mig om den där grävlingen som låg på rygg och sprattlade med benen i luften. Men jag har aldrig plågat något djur”, säger anorektikern.

”Det är det första en psykolog brukar fråga om man släpar dit barnen”, säger mediekvinnan och tar en selfie. ”Om de plågar djur.”

”Men om jag ska vara ärlig så brydde jag mig nog inte så himla mycket om den där grävlingen”, säger anorektikern.

”Vad bryr du dig om då?” undrar mediekvinnan och lägger på ett föryngringsfilter på selfien.

”Kathy Acker”, säger anorektikern.

”Kathy Acker?” upprepar mediekvinnan fast med ett tonläge som indikerar att det är en fråga.

”Och Kate Zambreno. Jag älskar det Zambreno skriver om Acker, att allt Acker skrev var ett manifest ’for a writing and performance through and against shame and sickness and invisibility’, och hennes sätt att ’gobbling up texts and vomiting them out’. Att hon gjorde ner sig själv och framställde sig som grotesk.”

”Det låter jättebra, men nu måste jag gå. Om du inte ska ha kvittot så tar jag det.”

Vi körde till Torö. Vi såg en grävling i vägrenen. Döende. Helt fluffig och dunig så det var förmodligen ett barn. Ett litet grävlingbarn. Den låg på rygg med benen sprattlande i luften. Men vi stannade inte för vi brydde oss inte. Vi körde bara förbi trots att den låg där och dog. Alldeles ensam var den när den dog. Kanske sörjde dess mamma någonstans där grävlingar håller till. Och grät grävlingstårar. Innan den ilade fram till en människa och bet sönder skenbenet. För att människan inte bar stövlar fyllda med knäckebröd. Jag körde för nära vägrenen. Jag beställde en bildekal med texten vägrenskörning avgör jag. Medan jag körde beställde jag den från mobilen. Fast man inte får. Vi pratade om den bästa barnboken. Om en grävling som dör och som ingen bryr sig om och vars mamma går ut och biter i människors ben tills det knakar. För att de inte har knäckebröd med sig. Vi pratade om bekanta som blivit radikaliserade. Vi pratade om Hermann Görings kläder. Vi pratade om att Hitlers andra män bar grått. Medan Göring lät sy upp egna rosa. Och brukade använda läppstift. Det var efter att han blev livstidsportad från Tranan. Vi pratade om vad man måste göra för att bli portad från Tranan. Skillnaden mellan portad och livstidsportad och vad man måste göra. Han sa vad ska vi göra för att få dig att gråta vid fler bardiskar. Jag svarade att du kan gömma mitt kortison. Sedan sa han att din hjärna är som flugpapper. Allt fastnar. Sedan pratade vi om att vi borde åka tillbaka till grävlingen som låg på rygg och sprattlade med benen i luften och höll på att dö. Hur vi skulle döda den. Stöta med en pinne. Precis som alla djur vi som barn petade på med pinnar så de dog. Krossa med en sten. Backa över.

Je est une autre var det enda jag tänkte på. Jag är en annan. Rimbauds mest kända citat. Att man när man skriver är någon annan. Att man när man skriver ljuger. Men inte enbart. Utan bara lite grann. Förvirringen som uppstår. Och hur ska de man verkligen tycker om förhålla sig till det?

”En skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa.”

Så beskrevs min favoritdrottning Hedvig Eleonora (1636–1715), sjuttonåringen som drottning Kristina rekommenderade sin kusse – den 170 cm långa och med det för tiden assexiga midjemåttet på 125 centimeter – Karl X Gustav att gifta sig med eftersom hon själv tänkte ha lite rajtantajtan nere i Europa och som var en riktig järnlady som överlevde de tre Karlarna (X, XI och XII).

På Hedvig Eleonoras slott Ulriksdal doftade det inte bara av den mycket sällsynta syrenen som hon älskade och beställde från den botaniska trädgården i Uppsala, utan även kryddor som rosmarin, timjan och mejram. Smultron hörde till hennes favorit. Frukt och grönsaker som druva, jordärtskocka, rädisa och gurka beställde hon av dem som skulle resa utomlands.

Det första jag ska göra när jag hämtat min sommarbil är att åka till Gripsholms slott där Hedvig Eleonoras utvalde hovkonterfejare David Klöcker Ehrenstrahls alla tavlor hänger.

Hedvig Eleonora var helt besatt av att låta måla porträtt av sin son Karl XI. Vår allra blygaste kung är den mest avbildade med över femhundra porträtt. Ehrenstrahl fick följa med henne överallt i hennes privatliv. Han målade hela hennes släkt i alla livets skeden.

Drottningen lät inte bara måla av sonen, utan även husdjuren och annat hon gillade. Hade hon levt i dag hade hon förmodligen varit en stor influencer på instagram.

Tavlorna jag ska åka till Gripsholm för att instagramma är de på Karl XI:s favorithästar Brilliant, Blå Tigern, Sultan och Pegasus. Och den på hennes favorithund, Courtisane – en bedårande liten pekingeser med gullig trubbnos – som hon lät måla av hela sju gånger på ett år. Hon lät även måla av ett apelsinträd, apor, kalkoner och en påfågel. Och en mogen ananas.

Jag är övertygad om att Hedvig Eleonora visste att det maniska avbildandet var något mycket större än ett slags 1600-talets svar på en dokusåpa, att hon gjorde sig själv och sonen odödliga.

Just när vi ätit klart dyker fjortisen upp med gula diskhandskar och börjar plocka undan allt från det av matrester, brödbitar, chokladglass och vin dignande matbordet. Extremt effektivt exekverar hon det hon under min allra första alldeles ljuvliga vintermiddag informerades om och som hon tack vare sin späda ålder minns och inte som en annan skulle behöva skriva upp för att hjärnan inte längre lagrar icke direkt livsnödvändig information: till skillnad från de gamla Wexiö guld-tallrikarna måste de sedan länge utgångna Napoleon Ivy handdiskas. Likaså silverbesticken. Så hon ställer sig framför oss och rengör dessa skryttallrikar jag lånat av mamma för att inför mina vänner verka framgångsrik – och rik.

Tack vare att det är ett normaltillstånd hemma hos mig reagerar jag inte ens. Det gör däremot mina gäster som den här ljusa försommarkvällen enbart består av kvinnor. Och reagerar är en alldeles för svag beskrivning. De formligen gapar.

Hur fan har du lyckats med det där? undrar de unisont.

Vadå? frågar jag.

Att få barnen att hjälpa till. Och utan bråk.

Jag minns inte om jag berättade det för dem på grund av att vi hade så mycket viktigare saker att prata om. Därför tänker jag nu delge er här hur man får barnen att bli mammas små medhjälpare.

Från späd ålder har jag – vid varje tillstymmelse till gnäll från deras sida – bett dem komma med argument till varför de anser att jag skulle ombesörja deras tvätt, rumsstädning, matlagning och disk. En treåring har de mest fantastiska argument. Prova får ni se! Sedan brukar jag be dem utveckla varför att bo ihop inte skulle vara ett samarbete. Och det fiffiga är att de aldrig, hur mycket de än försöker, kan komma på ett enda skäl som funkar, som är solidariskt och rättvist.

Men det allra viktigaste är att de måste få lösa allt på sitt eget sätt. Jag lägger mig inte i HUR de utför sysslorna, bara de gör det.

Sammanfattningsvis: ge barnen frihet och lita på dem.

”Ta en hundring och njut av en pastatallrik gjord på potatis.”

Så löd mejlet från hon som sköter mitt bolags klippande och klistrande med alla kvitton som jag likt en pundare planlöst brukar gå och leta i papperskorgar på centralen. Och samkvämet på den ödsliga och gudomligt vackra stenstranden på Torö en glittrande dag i under de sista skälvande timmarna av maj var ingenting mot samtalet som det där mejlet genererade. Det väckte så många frågor. Så mycket som förmodligen för alltid kommer förbli ouppklarat. För att jag aldrig vågar ställa de riktigt brännande frågorna.

Menar hon hundra kronor? Eller hundratusen? Och menar hon att jag ska unna mig kolhydrater? För att hon vet att jag är träningsnarkoman som undviker allt socker? Läser hon mina texter? Är det brukligt att redovisningskonsulter läser sina klienters texter? Om så är fallet, kan jag då verkligen skriva den här texten? För tänk om hon kommer se den. Hur kommer vår relation bli då? Vilken sorts relation är den lämpligaste att ha med sin redovisningskonsult? Hur nära står vi varandra egentligen? Bör man någonsin ses i privata sammanhang? Kan man ställa frågor rörande annat än just de där skrynkliga, covidsmittade kvittona som turister slänger omkring sig vid spottkoppen på tågstationen? De som jag varje månad brukar skicka någon av mina slavar att i en Icakasse transportera in till hennes kontor i city. Kommer jag nu framstå som konstig i hennes ögon? Eller hon i mina?

Och den där Staffan Westerbergska potatistallriken? Menade hon att jag skulle njuta av en tallrik gjord på potatis? Heter det i så fall inte gjord av? Hur tillreder man en sådan på bästa sätt? Banka ut kokt, kall potatis på en plåt och förgrädda den litegrann i ugnen för att den ska stelna och få yta? För att sedan täckas med nykokt pasta? Innan man njuter av hela anrättningen. Hur många kolhydrater blir egentligen en pastatallrik gjord på potatis? Hur mycket måste man sedan springa för att förbränna dem?

Hur ska det gå med allt?