Jag ligger i sängen, Amanda har somnat här intill, jag trycker därför försiktigt på tangenterna så att hon inte ska vakna av knappljud. Jag är begåvad på att skriva ljudlöst. Men det är svårt, varenda liten manöver är så oerhört känslig. Jag smeker ner bokstäverna och kisar, jag ser ut som en genial pianist när jag håller på så här,

Jag tittade på den där katastroffilmen på TV4 ikväll. Vad tyckte ni? Jag gillar den första halvtimmen av alla katastroffilmer. Vetenskapsman på fjärran forskningsanläggning får plötsligt in mystiskt pip i maskinen, hans trötta kollega vid maskinen intill säger att det måste vara nåt fel på mätgrunkan och somnar om, men pipet fortsätter. Det är inte bara fortsätter – det ökar i styrka. Besked om detta pip når vår något mer akademiska hjälte som befinner sig i storstad. Han meddelar makthavare av typ ”vicepresident” om detta pip och säger att något måste göras. Men makthavare bara skrattar åt honom – ”det du påstår är befängt!” – och fortsätter i korridoren med viktigare papper i handen.

Men så händer underliga saker. Världen börjar på ett eller annat sätt att knaka i fogarna och till slut, när skiten träffar fläkten, så får makthavre krypa till korset och be om hjälp. Och vår hjälte måste evakuera utsatt fru och stackars litet barn innan han kan fokusera på uppgiften. Och sen kommer katastrofen och den är alltid underbar, jag kan inte få nog av att se öppna munnar, tomma, rädda ansikten, människor som backar räddhågset, tittar upp och mumlar ”oh my god”.

Men sen är det roliga över. Det roliga är ALLTID över just där där när det handlar om katastroffilmer. Alla de där scenerna när de vandrar runt i askorna, lyfter på bråte för att hitta utsatt fru eller stackars litet barn är så in i märgen ointressant.

Så var det också ikväll.
Day after tomorrows första halvtimme: :++++:
Day after tomorrows sista 1,5 timme: :+:

Jag och Amanda ligger och tittar på reprisen av Robinson från igår. Jag har inte sett Robinson i år. Vilket misstag! Det är ju alldeles spektakulärt. Vuxna män som gråter, tjafsande och bjäfsande, intriger och extrem utmattning. Och i mitten denne underlige Paolo Roberto. Allt är så oerhört fysiskt för honom. Det är omröstning i örådet. Alla skriver sina lappar, Paolo samlar in och när han just ska börja läsa så drämmer han till lådan med full kraft. Jag förstår inte varför, men det gör han, full kraft – PANG! Och sen börjar han läsa. Och ingen ifrågasätter honom. Ingen frågar: “Ursäkta, Paolo, men varför drämde du till lådan med full kraft Är det möjligen så att du är dum i huvudet??”

I den här världen är det normalt att drämma till lådan på det sättet. I den här världen är man van vid att Paolo inte pratar – han skriker.

Paolo kan inte bara peka på något. Han måste springa några häftiga steg, peka med hela armen och samtidigt utstöta kroppsljud.

På den tiden jag tittade på et här programmet så var det ett socialt experiment. Nu tycks det vara ett fysiskt experiment: Den som bäst klarar Paolo Robertos konstiga beteende vinner.

Vi har köpt vår gran och sedan klätt den. Allt detta ägde rum igår.

Jag vet vad ni tänker. Det är ingen magnifik gran, ingen gran man står framför och beundrar och säger ”åh”. Det är ingen gran vänner kommer att stå hänförda inför. Ingen kommer att mumla ”herregud” och fastna perplex framför den. Det är inte så att jag och Amanda ställer oss framför den och håller om varandra och vi tittar på den och vi tittar på varandra och sen kysser jag henne ömt.

Det är helt enkelt inte den typen av gran. Men jag tycker om den. Den har personlighet. Jag vill inte ha en gran som ser ut som Caroline Winberg.Jag vill ha en gran som ser ut som Joe Pesci. Detta är Joe Pesci.

Vi klädde den på sådant sätt att det nästan blev kladdigt, Amanda gjorde glögg, jag laddade hem Absolute Chistmas i datorn. Vi pysslade med glitterbanden och glaskulorna, visslade med i musiken och när vi stötte på en svårighet i komponerandet ställde vi oss på håll och betraktade granen hummande med en glögg i handen.

Ni förstår. Det blev så mysigt och juligt att jag fick oroskänslor. När jag muntert för mig själv gnolade på ”white christmas” och plötsligt upptäckte att jag faktiskt gjorde just detta – gnolade på white christmas – så kände jag nästan lite avsmak. Jag skämdes inför Amanda. Jag slutade genast.

Det där händer mig ibland, svårt att förklara om ni inte känt samma sak.

Tittade på På Spåret på SVT ikväll. Det är mycket roligt att titta på. Det finns harmoni i programmet, allt är så mjukt och trevligt, så konfliktlöst och det där påverkar en! Man känner hur ens uddar slipas bort, man sitter där och känner hur man långsamt förvandlas till en sympatisk människa.

Till och med Kristian Luuk har blivit mjuk. Första säsongen av programmet var han ju fortfarande ironisk och konstig. Höjde på ögonbrynen och sa besynnerliga snävheter i bisatser, som om han ville distansera sig från programmet, som om han skämdes för att han ledde det. Men nu. Kristian Luuk är fenomenal i sin absoluta vänlighet. Han till och med skrattar nu för tiden. Det hände ju aldrig förr om åren. Då brukade han mest kröka munnen i det som på engelska kallas för “smirk”.

Jag och min fru tävlade. Det brukar vi göra. Alltid samma entusiasm till en början. Vi har häng! Vi är med där uppe och fajtas! Sen halkar vi efter, ger oss själva ett poäng för en fråga som vi NÄSTAN klarade. Och sen blir vi frånåkta, sitter där i soffan med våra sju poäng och i tv-rutan har de plötsligt 23. Det blir liksom tystare i tv-soffan. Vi slutar räkna poäng, det är ju ändå bara dumheter. Vi säger ingenting. Dålig stämning nu. Lyssnar på varandras andning. Ingen av oss skulle bli förvånade om den andra skulle mumla “jag går och lägger mig” och ljudlöst lommar mot sovrummet.

Här kommer plussen på hela uppställningen

Erik Haag: :++++:
Fantastiskt kunnig människa. Han ägde kvällen, det måste man säga. Och ödmjuk på ett icke låtsat sätt. Det har historiskt sett varit enkelt att störa sig på Haag, men här var det omöjligt att inte älska honom. Dessutom i fint samspel med sin fru och då menar jag inte att de fungerade bra i rutan – jag menar att de verkar vara lyckliga tillsammans. Sånt gör mig så glad att se.

Martina Haag: :+++:
Överraskade stort ett par gånger med kunskaper som man verkligen inte kunde tro fanns där inne. Inte alls lika hispig som man såg framför sig att “Martina Haag i På Spåret” skulle vara. Rentav behaglig understundom.

Johanna Koljonen: :+++:
Förra årets gigant tycktes ha otur med frågorna. Verkade idag nästan mänsklig i sin bildning. Glänste dock på andra plan, hon är självlysande i sin karisma. Så otvungen och oskadad, prestigelös och vacker.

Marcus Birro: :+:
Fenomenalt okunnig. Försökte kompensera detta genom att kasta ur sig lustigheter, som alla landade illa. Men ändå den mest igenkänningsbara i sällskapet. All den där osäkerheten, den flackande blicken som hela tiden söker bekräftelse, man känner igen det. Det är så djupt mänskligt.

Jag gick ut för att köpa en gran. När jag steg ut genom min ytterport så passerade jag en lapp från tidningsbudet som önskade god jul. Jag vandrade – nej, inte vandrade, GICK! Jag gick ner för Engelbrektsgatan och funderade på den där lappen, hade jag verkligen sett rätt i all hast? Jag blev så fundersam att jag – trots att jag faktiskt gått i en hel minut eller så – var tvungen att vända tillbaka för att kontrollera. Jag var så nyfiken.

Jag hade sett rätt. En julhälsning där fyra lättklädda kvinnor åmar sig, skrevar och bjuder ut sig. Alltså, det är ju inte porr, men ändå. lite udda, är det inte, att tidningsbudet sätter upp en sådan lapp i folks trappuppgångar?

Jag blev i kommentarsfältet tipsad om en sajt som heter www.lix.se där man kan ta reda på hur lättillgänglig en text är. Om den är avancerad eller enkel i sin uppbyggnad. Jag klistrade in första kapitlet i min roman ”Skynda att älska” på sajten och vet ni vad de sa? De menade att den är i nivå med en barnbok. Jag kontrollerade genom att göra det en gång till, med ett annat kapitel i samma bok. Återigen: Barnbok!

Nytt avsnitt ute nu. Gäster är David Batra och Rickard Olsson. Jag skulle mycket uppskatta om ni ville säga vad ni tycker om programmet. Vad är bra? Vad är dåligt? Skriv en kommentar!

Idag är det fredag, en härlig dag, för då är det bara jag och Charlie hela dagen. Då gör vi pappa-dotter-saker. Vi busar lite. Jag låter Charlie smaka lite kaffe. Hon är mycket förtjust i kaffe  Hon får äta sylt i soffan, trots risken finns att hon spiller. Sen, när hon ska sova lunch, vet ni vad jag gör då? Då sover jag också!  Härlig dag! 

Händer det er att ni överanvänder ord eller uttryck? Mig händer det hela tiden. För en tid sedan använde jag ordet ”låsning” rätt ofta. Jag vet inte varför. Kanske för att det är ett roligt ord. Eller: det är roligt med människor som får låsningar. Människor som hakar upp sig, inte kan släppa saker. Jag pratade hela tiden om ”låsningar” hos folk. Det gick över styr. De sa till mig sen, vännerna. Bad mig lugna mig lite med det där uttrycket. Sa att jag fått en låsning på ordet låsning.

”Att få feeling”. Det var ett uttryck jag överanvände hösten 2009. Men jag blev lyckligtvis av med det sedan.

”Jävlar i min lilla låda”. Vår-sommar 2008, hela tiden nyttjade jag uttrycket. Nu har jag inte använt det på länge. Kanske ändå dags att ta tillbaka det lite smått?

Man måste vara aktsam på det där. De där orden och uttrycken gör att folk snackar skit om en. Man riskerar att bli alienerad. Ens vänner har kanske talat om det när man själv inte varit med. Att man fått dille på det ena eller andra ordet. Och så ses man, tar en öl och säger ”jävlar i min lilla låda, vad gott” och vännerna visslar ljudlöst bakom ens rygg, gör nån snurrgest med pekfingret mot tinningen för att signalera: den här killen är väck. Man hamnar utanför. Därför: man måste vara aktsam.

Lova att ni är aktsamma.

När jag nu skrivit klart min bok och läser den från pärm till pärm får jag en tydlig bild av de ord som jag idag överanvänder. Det är en bra läxa. Här är hela listan:

VILDSINT!
Jag gjorde en sökning. Jag använde ordet vildsint vid 32 tillfällen i boken. Vildsint hit och vildsint dit. Tur att jag upptäckte det.

”I PANIK”
Det är mycket som sägs eller görs ”i panik” i min bok. Hela boken tycks vara uppfylld av en panisk stämning. Jag tycks helt enkelt inte kunna få nog av detta uttryck.

VANDRA!
Det är hela tiden ett jäkla vandrande i min bok. Ingen går. Alla vandrar. Fram och tillbaka. Uppför och nerför. Hela tiden, vandra-vandra-vandra.

”…, DET DÄR”
I någon omedveten vilja att göra språket mer talat eller flytande eller vad det kan vara så använder jag detta uttryck. Till exempel: ”Det är en riktigt bra bok, det där.” Eller: ”Det var ett fint minne, det där.” Väldigt jobbigt i längden.

”FÖRVISSO”
Nyligen kunde jag inte helt och hållet använda ordet korrekt, jag visste inte riktigt betydelsen. När jag sedan fick grepp om det så började jag använda det. Om och om igen. Det är farligt, för ”förvisso” är verkligen inget vackert ord. Det är byråkratiskt. Jag rensade bort många ”förvisso” ur boken bara häromdagen.

”GRISFITTA”
Närå. Det var ett skämt.

Städade hela badrummet med min nya supersprej: :+++:
Charlie skrek i två timmar innan hon somnade: :+:
Fiskröra till middag: :++++: (recept HÄR)
Hellénius Hörna med Eva Dahlgren och Tommy Körberg på TV: :+++:
Blåbär och grädde till efterrätt: :+++:
Amanda somnade vid 22, vilket gjorde att vi inte såg The Wire: :+:
Tog en bild i smyg på henne när hon sover som jag kanske lägger ut imorgon: :+++:
Sömnlösheten som gör att jag sitter och skriver detta: :+:

Okej. Er tur.
SÄTT PLUS PÅ ER KVÄLL!