Att leva i Sverige under den här tiden på året, jag vet inte. Att vistas utomhus gör mig så bedrövad – i efterhand. När man väl är där, ute i den vilda kylan, så känner man adrenalin, man känner den vrede som kommer när en människa måste anstränga sig på extraordinärt sätt.

Man drar på sig så tung jacka att man känner sig nedtryckt i jorden. Man drar ner mössan, virar halsduken tre varv, står innanför porten och förbereder sig, fokuserar på uppgiften, mumlar för sig själv som en höjdhoppare, tänker positiva tankar, böjer nacken och så stångar man sig ut med ett stridsrop. Och så plöjer man sig fram genom kylan, forcerar vintern steg för steg. Man slår sig fram genom denna iskalla äcklighet. Det är så raktigenom utan värdighet.

Varför gör jag det här?

Jag tänker på juli på Gotland. Jag ligger på en solstol under ett träd som silar solen på mig. Högt där uppe hör jag vinden i trädkronorna, inifrån köket står Sommar i P1 på. En vänlig bil kryper fram på grusvägen en bit bort, det är en bil som inte är i brådska, som ska just ingenstans. Jag ligger där och blundar i värmen. Jag har ingen som helst oro i kroppen. Jo, jag har en mikro-oro; jag tror bestämt att en fluga har satt sig på mitt lår. Borde kanske agera, rycka till med benet så att den försvinner, men jag orkar inte, för det är så skönt att ligga här helt stilla.

Där vill jag vara.