Den där greppet i introfilmen, där man klipper ihop en replik från en film med en annan replik från en helt annan film så att det blir helt “galet”, ni vet: Rikard Wolff frågar “förstår du mig” i Änglagård och Noomi Rapace fräser “nej, det gör jag inte” i Svinalängorna. Det greppet. Kan man inte hitta på något annat snart? Har vi inte sett den där typen av spex nog i sådana här galor? Det är väl inte särskilt roligt.

____________________________


Galans coolaste snubbe var Peter Dalle. Den enda på hela galan som bar jeans, som gick upp på scen och såg ut att skita i vilket, men som sen, när han talade, visade prov både på ödmjukhet, humor och ren galenskap. Den mannen har gått och blivit ett original. När hände det? Någonstans mellan Yrrol och idag. Han har dessutom blivit lite rund och lite alternativ överlag till sättet. Dimmig blick och skönt släpig. Fortsätter han så här har han alla chanser att bli Sveriges svar på Philip Seymor Hoffman.

____________________________


Det kanske är jag som är morbid och behöver hjälp, men det allra roligaste med galan är ju att titta på reaktionerna hos dem som INTE vinner pris. Det är spännande att se minspelen. Hur de lyfter händerna och applåderar åt vinnaren, nickar för att utstråla: “Jo, det var ett bra val, välförtjänt”, men inombords rids vederbörande av sådana känslostormar, men ser det i varenda liten nerv, i varenda bultande blodkanal i pannan, och man tittar på spektaklet och tänker: Låt inte detta ta slut, låt kameran för all evighet följa den här blicken. Man vil skrika: LIGG KVAR! LIGG KVAR!

____________________________


Rörande när Mona Malm vann hedersbagge. Härligt med de stående ovationerna. Det var underligt på vilket sätt Mona Malm tog emot dessa ovationer. I vanliga fall brukar ju vederbörande vara stolt, men också lite generad, och när publiken fått stå en stund så brukar det vara på sin plats att vifta lite avvärjande med händerna och säga “tack, tack…” och då brukar publiken tystna och kanske sätta sig ner. Men Mona Malm gjorde inga sådana gester. Hon stod där stilla på scen och bara tittade ut. Det innebar att publiken fick stå där och klappa och klappa och klappa och klappa, de kunde liksom inte sluta, de fick ingen cue från Mona, som bara stod kvar, jag vet inte vad som hände, Mona kanske fick “stirret”, det var ju ett jävla läge att få stirret på.

____________________________


Jag trodde först att publikljuden var för låga. Jag tänkte: det är klart att de skrattar och applåderar mer än detta. Men sen förstod jag vilken dödens stämning det verkligen var där inne. Jag tyckte därmed mycket synd om Petra Mede, som gjorde ett fenomenalt jobb, men som bara möttes av denna fasansfulla tystnad.

____________________________


Jag tyckte om Guldbaggegalan. Ok, den var väl inte som Golden Globe eller så, men med svenska mått mätt ger jag den ändå :+++: