Arkiv för February 2011

- Sida 3 av 9

Amanda och talmannen

av Alex Schulman

Jag ringde till Amanda för att kontrollera att hon och jag inte hade något planerat för den 31:a mars då jag ska på middag hos talmannen. Det samtalet, med lite oväntad utgång, kan ni läsa i hennes blogg – klicka HÄR.

Telefonsamtal med Calle, kl 14.23

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-02-22 kl. 14.08.53.png

Jag: Visst var det nån skit vi planerade den 31 mars?
Calle: Var det? Nej, jag tror inte det.
Jag: Jo, jag tror det.
Calle: Nej.
Jag: Jo! Vi skulle käka middag eller nåt.
Calle: Ok.
Jag: Men jag kan inte.
Calle: Okej.
Jag: Nån jävla tjosan med talmannen.
Calle: Talmannen?
Jag: Ja. Sveriges riksdags talman, du vet? Rikets tredje högsta höns.
Calle: Ja. Vad är det med honom?
Jag: Äh, det är nån middagsjox som han har då.
Calle: Jaha. Och du är bjuden på det?
Jag: Precis. Hade helt glömt bort det där.
Calle: Okej.
Jag: Det blir väl nån sittning med digniteter eller vad det är.
Calle: Jaha. Vad kul!
Jag: Kul och kul. Har man lovat så har man lovat.
Calle: Men det låter kul.
Jag: Äh. Men det blir svårt med vår middag.
Calle: Ok. Men jag tror som sagt inte vi hade nåt inplanerat.
Jag: Det blir att dra på sig nån kostym och hanka sig till Riksdagen.
Calle: Ja.
Jag: Nåt riksdagsjippo…
Calle: Ja. Du, jag måste sticka.
Jag: Middag och hela det åbäket.
Calle: Hej då, Alex.

Vardagslyx!

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-02-22 kl. 09.42.33.png

Jag har lagt mina skor på elementet här i butiken. Jag låter dem ligga där en stund. Tar en kopp kaffe, installerar mina datorgrejer, kollar några mejl, ringer ett samtal.

Sen gör jag mig ett ärende ut och när jag tar på mig skorna är det som att långsamt sjunka ner i ett varmt bad.

Det är en fin känsla.

Inlägg för er som inte kan sova

av Alex Schulman

Ligger i sängen, Amanda sover tungt här bredvid mig. Vi har tittat på True Blood här i sängen. Vi är båda mycket förtjusta i serien, Amanda tycker att det påminner om Twin Peaks och det är en fantastiskt träffsäker parallell, helvete, stavas det så, parallell?

Försöker göra upp en plan för morgondagen. så att jag kan få in så mycket som möjligt mellan 09 och 16. Ska träffa min förläggare på lunch imorgon, det ser jag fram emot. Vi ska tala om min nästa bok är det tänkt. Jag jobbar med två olika spår som jag är likställt lockade av och det är svårt att bestämma sig, särskilt som jag är så förvirrad för tillfället. Det finns egentligen bara en stund på dagen då jag verkligen kan tänka och det är när jag lägger min dotter för att sova om kvällarna. Hon ligger och bökar och det brukar ta en halvtimme, ibland 45 minuter, innan hon somnar in. Då måste jag stå där i mörkret och vara nära henne. Hon blir trygg av det. Går jag ut blir hon olycklig.

Och det är inte mycket man kan göra där. Man kan inte fiska fram telefonen, för då blir hon nyfiken och vill titta på bilder. Man kan inte läsa, för det måste vara mörkt. Då står man där rakt upp och ner och funderar och i detta mörkertänkande häromdagen kom jag att tänka på en artikel jag läste i DN om att 100 människor erkänt mordet på Olof Palme. Alla har kunnat avskrivas. 100 människor. Tänk att skriva en bok om dem. 100 kapitel om 100 människor och deras historier. Vad hände i livet som ledde fram till att de – var och en – en vacker dag kontaktade polisen och informerade dem om att de mördat statsmnistern.

Titeln: ”Jag mördade Olof Palme!”

Eller: ”Vi mördade Olof Palme!”
Nej, det är bättre med ”Jag mördade Olof Palme!”

SKIT SAMMA, SPELAR INGEN ROLL!!!

Tyckte det var en bra idé ett tag. Men så funderade jag lite mer och insåg att de här människorna sannolikt måste ha psykiska sjukdomar av olika slag. Varför erkänner man ett mord som man inte begår? Det måste vara ganska komplexa saker. Och jag är inte rätt man att skriva om den typen av saker. Jag kan för lite om psykiska sjukdomar. Jag har umgåtts för lite med den världen. Kan inte mekanismerna, känner inte till psykologi på det sättet, jag har väl i min skyddade värld aldrig ens träffat en sant psyksjuk människa. Visserligen är ju Amanda underlig och udda, men alls icke psykisk sjuk, och med de orden säger jag god natt och tack så mycket för att ni läste.

Piller, piller, piller!

av Alex Schulman

Det är rätt svårt att fungera med allra de här smärtstillade grejerna jag stoppar i mig mot tanden. Jag känner mig alldeles svullen i hjärnan, har inte tänkt en enda klar tanke sedan i torsdags. Inte en enda!

Jag påbörjar en tanke, avslutar en annan. Gillar inte att stå över huvud taget – så fort jag hittar en lämplig yta, så lägger jag mig. Och när jag väl lagt mig så ska det mycket till för att resa mig. Det skulle vara om jag glömt de smärtstillande i jackfickan eller nåt.

Jag måste vänta på att inflammationen går ur tanden innan en tandläkare kan gå loss på den. Till dess äter jag mina smärtstillande och lever som en ständigt berusad människa. Därför blir också ina blogginlägg sämre, titta bara på detta – ingen kvalitutta, bara strunt.

Jag slutade muttra och gick med i partiet

av Alex Schulman

Jag är uppfostrad i ett djupt socialdemokratiskt hem. Både mamma och pappa var socialdemokrater i själen. Jag var inte särskilt politiskt medveten, men jag minns att jag beundrade mamma och pappa för att de ivrade för att staten skulle ta hand om MER av mammas och pappas pengar så att andra, mindre lyckligt ställda, kunde ha det bättre. Jag tyckte att det var så osjälviskt och fint av dem.

Jag var med i SSU i några år. Gick på möten och umgicks och det var trevligt, men jag kan ärligt talat säga att jag inte riktigt förstod så mycket av det som diskuterades. Jag kan knappast påstå att jag är en politisk varelse heller idag. Men jag tänker på egna ben och jag märker att även om jag inte kan just så många sakfrågor såhar jag samma tydliga grundinställning till världen som mina föräldrar har och hade. Det brinner en socialdemokratisk glöd i mig. Det var nog därför jag gillade Mona Sahlin så mycket, för jag kände igen den där grundåsikten, urtanken om samhället och hur det ska se ut.

Höromdagen fick jag ett meddelande från en tjej på Facebook som uppmuntrade mig att gå med i det socialdemokratiska partiet. Och jag tänkte först: ”Jag kan väl ingenting om politik, inte ska jag in där och gegga.” Men min andra tanke var: ”Det är klart att jag ska göra det.”

Så nu är jag medlem i Socialdemokraterna.
Jag tycker att det känns mycket bra.
Det känns fint att ta ställning för något jag tror på.

Sex tankar om Big Brother

av Alex Schulman

Det var en mycket bra start med den där inledningsfilmen där de berättade i vilka länder programmet gått tidigare. Man förstod vidden av dess världssuccé. Det var lite frysloppor över det där, särsklit när de visade upp den där Big Brother-bebisen, men inledningsfilmen avslutades med att fokusera på vem som skulle vinna. Så och så många deltagare, de ska vara där så och så många dagar och så ställde de sig frågan i versaler: VEM KOMMER ATT VINNA? Som om det vore intressant! Tror de på TV11 att vi tittar på Big Brother för att vi vill veta vem som vinner? Tror de att vi följer detta på samma sätt som vi följer en slalomtävling från Garmisch? Då har man väldigt lite koll på vår tv-konsumtion. Vi skiter i vem som vinner! I alla fall de närmaste 95 dagarna. Vilken idioti. Och dessutom: vi hade ju i det läget inte ens fått se deltagarna. TV11 frågar sig: ”Vem kommer att vinna?” Jag frågar mig: ”Vilka tävlar?” Det där tog bort all magin.

______________________________

Det var smärtsamt att titta på de flesta deltagarna när de presenterades i de där kortfilmerna. Jagsvaga, uppumpade och dumma i huvudet stod de där och badade i vitt sken och gjorde yviga gester. Det var mycket FUCK YOU, mycket nakna överkroppar, putmunnar, rumpor i vädret och kaxiga miner. Och sen kom de in och fick träffa Gry Forssell och skakade som asplöv, tittade ner i golvet och försökte samtidigt vidmakthålla den image som de skräckslagna hade fått bevittna på skärmarna alldeles innan. Smärtsamt! Så stor skillnad på den man vill vara och den man är. Det är väl allmänmänskligt, antar jag, så är det med oss alla.

______________________________

De där sketcherna där två vetenskapsmän stod och laborerade fram deltagare var fånigt. Och den där hemlige solglasögonkillen som kom in med ”knappen” utgjorde en riktigt generande stund. Knappast något som Gry Forssell kan ha känt sig tillfreds med. Gry Forssell var för övrigt duktig. Nu är jag mycket god vän med henne, och jag kanske är märkt av det, men enligt min mening var hon mycket säker och mycket bra, en klippa som alltid när det gäller direktsänd tv. Det finns väl få saker som är svårare än att få ut vettiga saker från dessa nervvrak till premiärdeltagare som står där och hoppar och bröstar upp sig och spelar nervös teater.

______________________________

Roligast var deltagaren som påstod att han var ”extremt socialt kompetent”. Om man nu är en extremt social kompetent person så är man sannolikt noga med att inte babbla så mycket om sin sociala kompetens, för det är inte särskilt socialt kompetent att prata om hur socialt kompetent man är. Då blir man lätt ett socialt missfoster. Men denne extremt socialt kompetente kille bedyrade om och om igen hur socialt kompetent han var. Ha ha. Han var kul

______________________________

Det var allt som allt en bra samling människor. Det var en härlig människogrogg. Jag tycker om att spridningen på så många olika plan. Det är lite Expedition:Robinson över casten. Det är fint tänkt. Jag tror på den!

______________________________

Stort pådrag över det faktum att de tagit in ett hemligt par i Big Brother. En kille (som till utseendet påminde en del om Austin Powers, inte sant) och tjej som utgör ett par, men som inte får berätta för någon om detta i huset. Tanken är att det ska uppstå svartsjukedrama när de andra i huset börjat stöta vilt på de två. Men en sak förstår jag inte. Det är väl bara för dem att gå in i huset, spela att de blir blixtkära och sen kan de vara ett par hur mycket de vill där inne. Hur kan det bli något spännande med det där? Eller vadå? Vad är det jag inte förstår? Hallå?

______________________________

Den här typen av program, premiäravsnitt där deltagarna ska presenteras, är ju ett nödvändigt ont. Detta är inte Big Brother. Big Brother är realityn, det som händer där inne. Nu längtar jag tills imorgon för att ta del av riktiga Big Brother. Detta program får dock godkänt, det vill säga :++:

Söndagmorgon och döden hälsar på

av Alex Schulman

Vi sitter i soffan och äter vår frukost, jag och Amanda och Charlie. Det är söndag och då får Charlie blåbär till frukost. Hon fattar tag i blåbär efter blåbär med fingrarna stelt formade som en tång och så stoppar hon in dem i munnen. Charlie älskar blåbär.

Amanda läser DN, men hon gör det förstrött, jag kan hela tiden kommunicera med henne. Men så blir hon okontaktbar, sitter bara där och stirrar ner i pappret med halvöppen mun. Jag frågar vad det är hon läser. Hon svarar inte. Jag frågar igen och hon säger ”det är…” och så tystnar hon och efter en lång stund säger jag: ”Det är?” Och Amanda säger ”det är…” ännu en gång och så blir hon lika tyst. Jag blir lite ilsk, höjer rösten en smula, säger: ”Kan du inte säga vad du läser?” Hon rycks ur sin dröm, tittar upp mot mig och säger: ”Äh, det är ingenting.”

Men jag ser vad hon läser. Det är dödsannonserna. Hon är så förtjust i att läsa dem. Kollar när folk föddes, hur gamla de blev, vilka som sörjer, vilket motiv släkten valt där i överkanten, om det är en ensam eka på havet eller en fågel på en kvist eller vad det kan vara. Jag blir så otroligt illa berörd. Dödsannonserna är det värsta jag vet.

Jag säger att hon måste sluta läsa dödsannonserna. Amanda pekar på en av dem och säger: ”Titta här. Maken dog i februari, 89 år gammal. Och sen, bara tre veckor senare, så dog hustrun.”

Amanda tittar på mig med ledsna ögon och säger: ”Hon dog av sorg.”

Jag flyr ut till köket, gör mig en kopp kaffe eller vad som helst.

Melodifestivalen!

av Alex Schulman

21.27
The Playtones! vad det svänger! Fy fan i helvete, vilken bra låt! Vore det inte för 8-åringarna – och de förvirrade musikjournalisterna på bland annat den här tidningen – så skulle dem vunnit alltsammans. Med de orden – jag säger tack och hej. Det här måste vi göra om.

21.17
Marie Serneholt och Rikard Olsson: :++++:
De är säkra och roliga och snygga. Precis det man önskar från programledare.

Peter Stormare: :+++:
Gud, vad alla ska gnälla på honom. Hela den svenska humoreliten sluter upp för att såga honom. Det är en sketch! Ni får väl lugna ner er. Jag tycker alltid att det är kul att se Stormare, för han är ett original. Sen kanske manuset till just den här grejen inte är MAGISKT, men herregud. Släpp det, hörrni.

21.10
Betyg till de hundratusentals 8-åringar som skickade vidare Eric Saade till Globen: :-:

20.53
Eric Saade – Popular: :+:
Har ni lyssnat på refrängen? Han vill bli populär. Vad är detta för trams? Det är så fånigt, jag vill inte lyssna på det. Vilken oerhörd besvikelse. Den här låten gör varken från eller till. Bara för att en låt har högt tempo gör den inte bra. En låt som bara pågår, den börjar aldrig, slutar aldrig, det är bara ett rabblande av att han vill bli populär. Vad ledsamt att se.

20.47
Sara Varga – Spring för livet: :+++:
Som en kåtare version av Lisa Ekdahl. Jag gillar det här, för det är enkelt och ganska vackert. En vacker text som balanserar mot det banala, men som i regel håller sig på rätt sida. Och vad ska man säga om Varga? Hon bara står där och är vit. Men ändå. Trevligt liten sak.

20.44
Katrin Sundberg och Per Andersson: :++++:
Jag var mycket skeptisk till den här duon när hag läste om den i pressen, att de skulle ”ställa artisterna mot väggen”. Men detta är riktigt bra. De spelar bra, kompletterar varandra och har ett bra manus att arbeta efter.

20.42
Sebastian – No one els could: :++:
Det är nåt med låtar där det visslas. Jag tycker så mycket om det. Det är så kaxigt på något sätt, något flyfotat, muntert, bekymmerslöst. Jag skulle vilja att de visslade mer i den här låten. Man väntar på visslandet. Man vill att Sebastian ska hålla snattran och släppa fram visslaren där bakom. I övrigt är detta faktiskt en ganska dålig låt, får man nog säga.

20.37
Shirley’s Angels – I thought it was forever: :+:
Den där dansen, de där vita rutorna, de ”heta” blickarna”, de åmiga dansrörelserna – för mig är det oklart om de skämtar. Om de driver med genren. De kanske de gör. De kanske är ironiska? Henrik Schyffert har skrivit låten, Fredrik LIndström har gjort koreografin? Om de menar allvar är det sorgligt på så många olika plan. Det här generar mig.

20.32
The playtones – The king: :++++:
Underbar refräng! Jävlar i min lilla låda, vad den svänger! När jag hör refrängen vill jag leva i låten, bli en del av den. Det här är den bästa låten hittills i Melodifestivalen. Jag är rörd här i soffan. Lite synd att de ser så fåniga ut, man skulle ju skämmas för att skicka ut dem i Europa.

20.27
Sara Lumholdt – Enemy: :+++:
Jösses, vad hon sjunger DÅLIGT. Inte en ren ton i början. Jag är väldigt överraskad, det här är sånt man ser gamla Idol-klipp på Youtube. Det är ju synd, för låten är ju väldigt bra! Jag tycker det är gung i den. Framför allt när hon sjunger ENEMY-ENEMY-ENEMY och det ligger sköna stråkar bakom. Fint! Men lär dig sjunga!

20.22
Dåren på SVT som trots att det gått en kvart inte förstått att han måste be publiken ta bort ballongerna: :-:

20.20
Simon Forsberg – tid att andas: :++:
Förlåt Simon, men skulle det inte hellre varit en tjej som skulle sjunga den här låten? Jag sitter och lyssnar på den och undrar när den ska komma igång. Jag märker ju att de ökar röken där nere vid fötterna, och drar på mer ljus och där kom silverkonfettin, vad fint, men jag väntar ändå på en refränge som inte kom. Och nu var den slut.

20.15
Linda Sundblad – Lucky you: :+:
En låt som påminner en hel del om det som Marie Serneholt höll på med när hon var med i A-Teens. Den söta tandställningen adderar till tonårskänslan! Den här låten säger mig just ingenting. Den är ingenting. Jag kunde skrivit den. Jag kunde skrivit den igår kväll, på fyllan.

20.10
De tycks ha problem med kamerorna där framme. Marie och Rikard tittar hela tiden in i fel kamera. Till slut undrar jag om det är mig det är fel på. Är jag vindögd? Lite skakig start, som får en svag :++:

20.05

Serneholts och Olssons inledningssketch: :-:
Detta är alltså i nivå med det man fick sig till livs på roliga timmen när man var barn. Skolsketch! Uselt! Varför tar den aldrig slut! Sluta nu! Snälla!

20.03
Lena Philipsons idiot: :+++:
Det är alltid så underligt att se henne på scen. Hon dansar så underligt. Man blir inte klok på om det är en ironisk dans eller inte. Men låten var trevlig! Den där kommer man höra fyra gånger till på radion och sen är den det enda man tänker på.

20.01

Dåren på SVT som FORTSÄTTER att ge publiken ballonger att vifta med: :+:

Om ni undrar vem jag ÄR!

av Alex Schulman

Om jag fick uppmaningen: ”Beskriv dig själv som person!”

Då skulle jag spela upp den där melodin från Drömmarnas trädgård. Alldeles i början av de där programmen. Det ligger en pojke och ska somna och en varm röst säger att man sitter i en liten båt och att man ska hala in segeln nu, för snart närmar man sig drömmarnas trädgård. Och där kommer en melodi när man får se den lilla båten på havet.

Den melodin ÄR jag.
Ingenting på jorden sammanfattar mig mer än den musiken.
Där finns allt. Man behöver inte lägga till minsta sak.

Sida 3 av 9
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB