Kära brudpar.
Kära Calle.

När jag tänker tillbaka på min barndom så tänker jag nästan bara på dig och mig. Från det att du föddes var det du och jag. Vi gjorde allt tillsammans. Vi upplevde allt tillsammans. Var jag än befann mig så fanns du alltid vid min sida. Jag tror varken du eller jag valde det här – vi hörde helt enkelt ihop. Du var inte bara en del av min barndom, du var ena halvan av den. Jag kände och känner det här väldigt starkt: Saker och ting blev ofullständiga när du inte var med. Om jag upplevde något ensam, utan dig, så var det nästan overkligt. Det var som om det aldrig hänt.

(TA FRAM BILD PÅ CALLE OCH FISKEN)

Året är 1992. Vi sitter i ekan, har hämtat upp näten med pappa. Det blev en fin fångst idag. Tre abborrar och en gädda. Pappa tror att gäddan ligger på fyra kilo, kanske fem. Han är mycket belåten. Vi ror mot land. Fiskarna stirrar på oss från botten av en signalröd hink. Du och jag vågar inte gå nära. Försiktigt böjer vi oss fram mot hinken för att titta på fångsten. En av fiskarna gör ett sista rymningsförsök, han rycker till där på botten, och vi blir så rädda att vi kastar oss bakåt. Pappa ryter åt oss att vi ska sitta still i båten. Vi har en sån oerhörd respekt för fiskarna. Vi vill så gärna visa mamma fångsten, men törs vi verkligen fatta tag i handtaget på hinken? Vi gör det till slut. Du gör det. Du håller hinken långt från kroppen, som en illaluktande soppåse, och vi springer upp längs stigen. Inga andra människor kan springa så fort på så svår terräng, men du och jag känner den här stigen, vi kan varenda korsande trädrot, varenda gömd sten. Mamma dricker kaffe i en sån där vit trädgårdsstol som är så lätt att man kan kasta iväg den med en hand. Vi är mycket stolta, exalterade. Mamma berömmer oss. Nu ska fisken rensas. Vi har stått så många gånger bredvid pappa och sett hur han med vana händer klippt av fenor, slitit ut inälvorna och kastat till måsarna. Vi vill så gärna göra det själv. Men varken du eller jag törs. Vi är så otroligt rädda. Men nu tar du mod till dig. Du vill gärna avrätta gäddan. Pappa visar hur du ska göra. Vänligt men bestämt ska du driva en kniv genom fisknacken och börjar den sprattla så ska du inte bry dig om det – det är bara reflexer. Jag tar ett steg tillbaka, vågar knappt titta. Du är mycket rädd. Jag ser det på dina stora ögon, på pulsen som slår genom pyjamaströjan. Du vill inte gärna röra fisken. Pappa suckar, säger att det är trams, men jag förstår dig precis. Jag springer upp och hämtar tidningspapper, som vi lägger i din hand så att du kan hålla fisken. Du och fisken, ni är båda likställt chockade av situationen, ni är båda paralyserade av skräck. Du trycker till med kniven, fisken sprattlar, du famlar i panik bakåt, du flyr från platsen. Pappa blir rasande, han skriker HELVETE, och skyndar fram för att avsluta lidandet. Du är illa till mods, det är jag också. Det är ett misslyckande. Vi frågar pappa om vi kan ta en bild på dig där det ser ut som om du just dödat fisken. Och så tar vi bilden. Vi talade mycket om det sen på kvällen när vi låg bredvid varandra i sängen. Vi låg i timmar i sängen och pratade. Den kvällen och alla andra. Det var du och jag.

(BILD PÅ CALLE OCH FOTBOLLEN)

Året är 1986. Alla vi barn har fått en kamera vardera i present av mamma och pappa. Den är av märket kodac Instamatic, ser nästan kubisk ut i sin trubbighet, men den osar av framtid. Den hade till och med blixt! En blixtkub, som man satte på toppen av kameran. Det fanns fyra blixtar allt som allt, vi tävlade om vem som hade flest blixtar kvar mot slutet av rullen. Niklas vann alltid. Vi fick en filmrulle per sommar och en rulle hade 24 bilder, det gällde att förvalta dem väl.  Det är första dagen på semestern. Du och jag går ner till ängen vid sjön. Vi hittar en övervintrad fotboll vid rödavinbärsbusken. Den är fattig på luft och lädret har spruckit, men det går att spela med den. Vi leker att det är landskamp mellan Frankrike och Brasilien, jag är Platini och du är Zico. Vi låtsas att vi gör drömmål efter drömmål. Jag tar fram kameran och tar en bild på dig. 23 bilder kvar. Jag tar en bild till och ännu en bild. 21 bilder kvar. Jag ber dig plocka upp bollen i handen och posera med den. Jag tar bild efter bild efter bild på dig. Jag glömmer helt bort mina begränsningar. Jag vill bara ta bilder på dig. Jag är så obeskrivligt förtjust i dig. Det är inte bara så att jag tycker om dig – jag är förälskad. Du är min bror och du är en sån underbar pojke. Jag gör slut på hela filmrullen där nere på ängen. När pappa sen framkallar rullen och får se 24 bilder på dig med en fotboll i handen och då blir han mycket arg. Jag skulle ju förvalta bilderna. Och på något sätt var det ju precis vad jag gjorde. För det var du och jag.

(BILD CALLE OCH ALEX I SOLSTOLEN)

Året är 1987. Vi har bara en solstol på torpet. Vi ligger i den tillsammans och läser. Du läser Spökhuset och jag läser Dean R. Koontz. Vi förstår att mamma och pappa tycker att det är festligt att vi ligger i samma stol, de pekar muntert på oss när vi ligger där och läser, de tar bilder på oss – särskilt när vi somnat i stolen sida vid sida. Jag tror inte vi reflekterar över det. För du och jag gör allt tillsammans. Du och jag går upp till dungen vid elledningen och plockar blåbär. Du och jag går till dammen och kastar sten mot det murknade träet. Du och jag bygger en koja i det krokiga trädet vid badmintonbanan. Du och jag plockar smörblommor en hel dag och får fem kronor per knippe av mamma, som vill torka dem och lägga ovanpå vitrinskåpet. Du och jag utforskar skräckslaget den övergivna och igenbommade husvagnen bakom ladan. Du och jag går upp till grusvägen och bygger dammar av pölarna efter kraftiga regn. Du och jag samlar grodyngel i en hink nere vid sjön.  Du och jag är lika rädda för den våta kylan i jordkällaren så när pappa ber en av oss att hämta en öl så går vi tillsammans. Du och jag somnar tillsammans på kvällen och vi vaknar tillsammans på morgonen. Du och jag står bredvid varandra i den våta daggen när vi morgonkissar vid muren. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Jag varken kan eller vill göra det på annat sätt.

Jag ser inte dig som en annan människa, jag ser dig som en del av mig själv.

Hälften av det som är jag – är du. Och idag gifte jag bort halva mig själv. Så känns det. Jag är så glad att jag gifte bort den halvan till dig, Anitha.

Skål och grattis

Ledsen för dåligt uppdaterande igår. Calle gifte sig och jag var marskalk och det avr så mycket att fixa med och sen blev jag så lycklig och berusad. Men nu är jag tillbaka – ikväll ska vi titta på Melodifestivalen tillsammans, tycker jag. 

Och här är Schulman Show från igår. Snälla, säg vad ni tycker om programmet!

Jag ville slå på stort, äta en maffig födelsedagslunch. Jag kollade med Klas, men han kunde inte, satt i möte. Jag kollade med Calle, men han hade lunch uppe vid norrport. Jag kollade med fredrik, men han var hemma med sjukt barn. Så jag gav upp, gick ner på hörnan och köpte mig en sushi.

Den tog jag med upp till butiken, och så stängde jag för persiennerna och satte i mig. Jag åt snabbt och slafsigt, maniskt och med vild blick, sådär som i filmerna när utsvulten man äntligen får en brödbit och lite soppa.

Sen var jag färdig. Då satt jag kvar en stund. Tittade på resterna. Tittade ut över butiken. Sen sa jag ”jaha” för mig själv, drog upp persiennerna och fortsatte jobba.

Jag åkte till Rix FM imorse, det gör jag varje torsdag morgon. Det var trevligt att prata i radion och Morronzoo-gänget firade och gav mig presenter. Jag fick en salva för analklåda och ett par läsglasögon. Ja, ni förstår att det mest var skämtsamt menade presenter, men jag blev ändå glad. De hade slagit in paketen och så. Sen skulle jag ha ett möte med TV3:s programchef Irene nere på tv-avdelningen (MTG Radio och MTG TV sitter i samma hus) och jag väntade i konferensrummet och då stormade plötsligt hela tv-avdelningen in med tårta. Jag blev så otroligt glad, alltså, jag blev verkligen rörd. Alla de där viktiga tv-människorna med sina tajta kalendrar, hade kommit för att fira.

Där var tablåchefen, utvecklingschefen, programchefen, alla exekutiva producenter. Till och med Manfred, högsta hönset, var där. Fast han försvann efter en stund, var tvungen att ”kila iväg på möte”.

Tårtan var väldigt god. Men efter tre tuggor högg det till utav bara helvete, det kändes som om jag skulle kollapsa, att jag skulle rasa ihop och aldrig resa mig åter. Jag såg stjärnor!

Sen gick det över och jag tänkte ”javafan” och tog en bit tårta till. Och efter några sekunder så smällde det till igen! Vilken sjuhelvetes tandvärk!

Tack, kära MTG-kollegor! Det är aldrig just någon som firar mig på födelsedagen, utom min fru. Jag blev väldigt glad!

Med en tandvärk som bultar från tandroten ända ner i stjärten vill jag meddela att jag fyller år idag! 35!

Det är inte så illa. Jag fick en resa till Barcelona för att se Barcelona mot Arsenal i present av Amanda. Vad sa ni nu då?

Jag åkte till trevlig tandläkarfarbror på St Eriksgatan. Han tittade på mina tänder, knackade på var och en av dem med något instrument och frågade: ”Gör det här ont?”

Han kallade hela tiden mina tänder för ”rackare”.

”Det är den där rackarn som spökar”, sa han till slut och konstaterade att en av tänderna inflammerats. Den måste rotfyllas, men först måste inflammationen bort, så jag åkte hem med penicillin och en tub receptbelagda smärtstillande.

Men på vägen hem, det var så speciellt. De spelade en Michael Buble-låt på radion och det blev som ett soundtrack till ett nattligt Stockholm där gatorna var tomma, bortsett från alla snöröjningsmaskiner. De var överallt! I varenda korsning blinkade de med sina lampor och skyfflade upp stora lass med snö. jag kom att tänka på doserna i Fragglarna, de som bara bygger och bygger och så kommer det någon och river ner alltsammans – och då får de börja om.

Snöröjningsmaskinerna är precis så. De skyfflar och donar och blinkar och stretar och rensar gatan från snö i några dagar – och precis när det börjar bli fint igen så kommer nästa snöfall. Och då för de börja om.

Jag parkerade bilen och stod på min gata och tittade länge på de, Lärde mig hur de arbetade. Först röjer de gatans kanter, skyfflar snön mot mitten, sen skickar de fram ännu en lastbil som plockar upp all snö. Titta!

Nej, jag tyckte det var så fint.
Ni skulle varit med mig där.

Det började på hockeyn igår. Jag satte i mig ganska hårda chilinötter i en av pauserna. Jag tuggade väl fel eller nåt. När jag kom hem fick jag så förbannad ont i tanden. det var inte klokt. Smärtan paralyserade mig helt. Jag satte i mig vad huset hade att erbjuda i form av smärtstillande. Men värken gick ändå inte bort. Jag kunde inte sova. Jag bara låg och vred mig och sa ”oj oj oj” för mig själv. Mitt i natten gick jag upp och badade. Trodde att det skulle hjälpa. Det hjälpte inte. Min sista utväg blev att bereda mig en stadig whisky som jag svepte under stort hallå. Så lade jag mig i soffan. Efter tio minuter lossade värken, vilken känsla! Triumf! Jag vann över tandvärken!

Jag somnade.

Vaknade imorse. Kände inte av tanden just. Det gick några timmar, förberedde för Schulman Show och då slog det till igen. Fick panik. Rotade i skåpen på Calles jobb, gjorde mig en mäktig cocktail av Magnecyl och Treo och petade in en Ipren också. Det hjälpte inte. I stora smärtor spelade jag in Schulman Show.

Åkte hem, kände ingenting. Åt en riktigt god sparrissoppa och då högg det till igen. Och nu ligger jag här igen, oj oj oj. Klockan 23.45 har jag fått tid hos akuttandis. Till dess ligger jag här och ojar mig.

Lunch med Calle. Det blev donken. Har ni sett vad den lilla dåren gör? Han tar en pommes med fingrarna, äter den långsamt och kastar sedan den del av pommesfriten som han vidrört. Och så går han på nästa.

Jag är paff. Häpen. Jag vill mena att detta är ett stört beteende. En sak att tycka att det är snubbigt att äta något som andra tagit på, men att känna äckel för sina egna händer har jag aldrig stött på.

Det är som om han tittar på sina händer och tänker: ”Man vet aldrig var de där fingrarna varit någonstans.”

Sitter och förbereder Schulman Show. Maud Olofsson ska vara gäst. Tystnaden som uppstår när Säpo kliver in för att kontrollera utgångarna från studion. Där står vi med mössan i hand. ”Vart leder den dörren”, frågar Säpoman och pekar med en hand som pekat många gånger förr och vi svarar och han står kvar och betraktar dörren en stund, som om den vore ett levande väsen, synar den uppifrån och ner, och så går han vidare.

Säpomannen blickar sedan in i den sorgliga studion. Han står där en stund och tittar. Han påminner om en riktigt erfaren snickare som kliver in i ett fuskbygge.

Han säger ingenting. Sen tackar han och går.

Kom just hem från hockeyn. AIK förlorade mot ett mycket svagt Djurgårdens IF. Det var förarligt att se mitt fina AIK förlora mot ett sånt skitgäng. Bedrövad och lite illa till mods av besöket på Globen går jag in på min frus blogg och ser att hon smygtagit en bild på mig när jag gjorde mig i ordning för matchen. (läs hennes hånfulla inlägg HÄR).

Hon tycker att jag har bysserna för högt. Tycker ni också det? Säg nu ärligt! Har jag det? Eller är det bara Amanda som är ute och cyklar?