Vi sitter i soffan och äter vår frukost, jag och Amanda och Charlie. Det är söndag och då får Charlie blåbär till frukost. Hon fattar tag i blåbär efter blåbär med fingrarna stelt formade som en tång och så stoppar hon in dem i munnen. Charlie älskar blåbär.

Amanda läser DN, men hon gör det förstrött, jag kan hela tiden kommunicera med henne. Men så blir hon okontaktbar, sitter bara där och stirrar ner i pappret med halvöppen mun. Jag frågar vad det är hon läser. Hon svarar inte. Jag frågar igen och hon säger ”det är…” och så tystnar hon och efter en lång stund säger jag: ”Det är?” Och Amanda säger ”det är…” ännu en gång och så blir hon lika tyst. Jag blir lite ilsk, höjer rösten en smula, säger: ”Kan du inte säga vad du läser?” Hon rycks ur sin dröm, tittar upp mot mig och säger: ”Äh, det är ingenting.”

Men jag ser vad hon läser. Det är dödsannonserna. Hon är så förtjust i att läsa dem. Kollar när folk föddes, hur gamla de blev, vilka som sörjer, vilket motiv släkten valt där i överkanten, om det är en ensam eka på havet eller en fågel på en kvist eller vad det kan vara. Jag blir så otroligt illa berörd. Dödsannonserna är det värsta jag vet.

Jag säger att hon måste sluta läsa dödsannonserna. Amanda pekar på en av dem och säger: ”Titta här. Maken dog i februari, 89 år gammal. Och sen, bara tre veckor senare, så dog hustrun.”

Amanda tittar på mig med ledsna ögon och säger: ”Hon dog av sorg.”

Jag flyr ut till köket, gör mig en kopp kaffe eller vad som helst.