Igår fick jag besök i butiken av en tjej som gav mig en flaska whisky. Det var trevligt av henne, jag tycker ju om whisky. 

Nu är jag oerhört lockad av tanken på att öppna den och ta ett glas. Inte nödvändigtvis för att jag är sugen, utan mest för dekadensen i det hela. Jag gillar tanken på sitta och blicka ut genom skyltfönstret, se människor passera medan jag tankfullt rullar vätskan i glaset, så dricker jag, grimaserar stilla, lägger fötterna på bordet, dricker ännu lite mer, får en impuls att skriva ett oförsonande brev till en fiende. I detta brev ska jag kalla vederbörande ”charlatan” och avsluta med något dramatiskt av typen: ”TIll dess att du ber mig om ursäkt är du varken värd min gamla vänskap eller min nya vrede.”

Det vore fint. Men jag låter bli. Ska på lunch med min förläggare, dumt att lukta whisky.