Hemma och tittar på tv. Amanda sitter bredvid och samlar bilder från nätet. Jag förstår inte riktigt varför. Hon surfar och surfar och mumlar och surfar och till slut så ropar hon: ”Där!”

Ja, då kanske hon hittat en bild på en bukett med riktigt fina tulpaner. ”Den tar jag”, mumlar hon och så för hon över den till någon typ av mapp. Och så surfar hon vidare, hittar en bild på en parkbänk i kvällssol och då ropar hon ”ÅÅ” och så återigen detta mumlande: ”Den tar jag.”

Jag begriper inte vad hon håller på med. Än så länge har hon en bild på ett växthus, fyra bilder på blommor av olika slag, en parkbänksbild och en bild på ett par som ligger och solar på en strand.

– Vad ska du med bilderna till, frågar jag.
– Inspiration, svarar hon.
– Inspiration?
– Ja.
– Till vad?
– Till allt som finns.

Jag tittar på henne en stund, frågar henne något ytterligare, men hon är försvunnen, blickar stint in i datorn och ropar förtjust: ”Nämen!” Jag tittar efter. Hon har hittat en bild på någon vas eller om det är en kruka eller något.

”Den tar jag”, säger hon nästan viskande och stoppar den i sin inspirationsmapp.

Jag sluter mig till att det där måste vara något djupt kvinnligt, men sånt kanske man inte får säga i dessa tider när genusdebatten farliggör varenda försök att påstå att något faktiskt är just manligt och kvinnligt.