Jag var i parken med Charlie. Vi brukar gå dit för att titta på hundarna. Hon är mycket förtjust i hundar, även om de bereder henne stor skräck. Framför allt om de börjar slicka henne på handen – det tycker hon är sensationellt. Hon skriker och hoppar och ibland blir hon så exalterade att hon slår och då är det bara att hoppas på att det är en förstående hund som begriper att han inte har att göra med en aggressionshandling.

Vi gick sen till affären för att köpa en glass. Jag pekade på en strut och frågade om hon ville ha. Hon sa kort ”nej” och gick mot bullarna. Jag köpte glassen till mig själv och gav henne en bulle. När vi kom ut från affären ville hon ändå ha glassen. Jag sa: ”Nämen, Charlie, du ville ju ha en bulle.” Jag röt inte eller så, jag bara konstaterade för henne att så faktiskt var fallet. Då tittade hon på sig med lika delar skam och vrede. Så vände hon på klacken och gick. Jag ropade på henne. ”Charlie!” ropade jag. ”Kom tillbaka!”

Men hon var så förbannad. Hon bestämde sig för att separera, hon ville inte längre ha med mig att göra i livet.

Jag fick springa efter henne. Jag försökte krama henne, hon var inte intresserad. Jag pussade henne på pannan, då slog hon efter mig och när hon missade blev hon vansinnig och slog igen så hårt att hon tappade balansen. Och som hon tjöt!

Lilla Charlie. Så känslig själ.