När vi ändå talar om min fru. Amanda har ju ett rätt stort sömnbehov. Jag tror att hon är den enda småbarnsföräldern i norra Europa som behöver mer sömn än sitt barn. Hittills har hon varit medveten om att behovet inte barta är stort, utan att det också är lite konstigt.

Fram tills nu.

Hon hävdar nu bestämt att hon måste sova 15 timmar om dygnet på vinterhalvåret. Och hon menar att hon har medicinska stöd för detta.

Det är så tokigt att jag inte blir riktigt klok. Läs teorin som ska ge Amanda mer sömn HÄR.

Amanda är väldigt gullig och rar och underbar, men ibland är hon inte helt fokuserad när man ber henne om saker. Igår, till exempel. Jag hade tagit fram kräftorna och var så uppspelt. Jag bad Amanda ta en bild på mig och kräftorna. Hon tog kameran och smällde av.

Fokuserar man kan man se en klo i nedre bildkant.

Sista kvällen på Furillen tillsammans med Amanda. Vi fick sitta utomhus med några fårfällar och se på solnedgången över havet. Det var en härlig stund.

Sen åt vi middag, som var bland det bästa jag upplevt. Detta var en ramslöks- och nässelsoppa med pocherat ägg som var helt otrolig. Kocken heter för övrigt Lukas, mer vet jag inte om honom.

Dagen efter mötte vi upp resten av Amandas familj. Bengan satt med en hel lår fylld av försk sparris. Jag frågade var han hade fått tag på den och han svarade helt kort: ”Där borta.” Och så viftade han med huvudet i obestämd riktning.

Jag frågade Bengan om han kunde rita och bygga en bastu som jag skulle ha nere i dalen i sommar och han sa att han kunde göra det. Han bad mig komma med i bilen och vi åkte till någon övergiven gård och han pekade på en väldigt fin liten bod och sa: ”Tänk det där. Men snyggare. En sån ska jag bygga till dig.”

Sen åkte vi förbi granngården där bonden berättade att han döpt en lammunge efter mig. Den där lilla där. Det lammet heter Alex Schulman. Jag frågade om Alex Schulman skulle överleva slakten, men då sa bondmora nej. Alex Schulman kommer att avlivas i höst. Jag frågade om jag kunde få mig en bit. Det vore ändå speciellt att äta Alex Schulman. Jodå, det kunde jag.

Sen åkte vi hemåt. Bengan stannade plötsligt till och gick och kollade på ett hus. Jag förstod inte vad han höll på med. Jag gick ut efter en stund. Jag frågade vad han gjorde. ”Den kunde man bygga om”, mumlade han. Sen åkte vi vidare.

Sen tog vi planet hem till Stockholm och vi var båda så deppiga över att inte vara på Gotland att vi bestämde oss för att trösta oss med att ha kräftpremiär! Det var inte lätt att hitta svenska kräftor, men på ICA i Globen hade de. Vi satt på balkongen. Det var sommar!

Bengan kom förbi vår lada, bad mig komma förbi på baksidan. Han tog fram tändstickor och sa: ”Nu ska du få se på fan.” Och så tände han på. Och nu står jag här och betraktar detta inferno. Jag ropar till Bengan, frågar om jag ska göra nåt, om han behöver hjälp att stävja elden. ”Det här går bra”, ropar han. Men fan vet. 

Jag ligger i sängen på hotellrummet och tittar ut över havet. Där ute springer Amanda och Charlie runt och leker. Charlie ska sova om en liten stund, men vi har lovat henne att titta lite på Pippi först. Idag har fotografteamet åkt hem och Amanda går inte längre runt och ser ut som en konstig diva. Titta, nu har hon på sig mina jeans. Hon brukar ha det numera, säger att det är snyggt med tjejer som har sina mäns jeans. Jag vet inte, jag. Jag är så glad att ha gamla Amanda tillbaka. Ikväll ska vi utnyttja var nyinköpta babywatch och vet ni vad den har? Kamera! Så fort Charlie börjar böka och stöka så går kameran igång och då kan vi sitta i hotellrestaurangen och SE vad som står på. Det är ju för i helvete genialt.

En kamera!

Märklig helg på det hela taget. Amanda kan plötsligt försvinna och jag ropar på henne, springer mellan utrymmen, letar bakom dörrr, men hittar henne ingen stans. Till slut upptäcker jag henne på någon höjd där hon står i långklänning och blickar ut över havet. Hela tiden ska hon försvinna på det sättet, det är skitkonstigt beteende.

Tomas Tranströmer skrev en dikt om kaffe. Han kunde skriva om vad som helst, allt blev vackert. Han beskrev i den där dikten hur kaffet bars ut på en uteservering ”med stolar och bord granna som insekter”. Och där stod koppen som ett svart öga som tittade rakt in i solen utan att blinka. Det är en härlig formulering.

Men det handlar ju om svart kaffe. Det blir inte samma precisa romantik om man häller mjölk i. Vad är detta för öga som tittar in i solen utan att blinka? Ja, det blir ju fråga om ett brunöga.

Brunöga har inte exakt samma poetiska klang, eller vad säger ni.

Förra påsken skrev jag i min blogg om Göran Persson. Jag hade läst i någon intervju att han vägrade äta ägg på påsken. Han åt ett ägg om dagen, men under påsken avstod han helt. Han sa att det var hans uttryck för anarkism. Det var så roligt. Anarkin i att avstå från ägg på påsken.

När jag förra påsken skrev detta inlägg noterade flera i kommentarsfältet att jag skrivit exakt samma inlägg påsken innan. Jag hade bara glömt bort det. Jag tyckte det var lite förargligt.

Jag kommer att tänka på det nu när jag sitter här på morgonkvisten, den lilla upprepningen. Och på något sätt kan man väl alltså säga att detta är tredje påsken i rad som jag skriver om Göran Persson och hans ägg.

Jonas Inde är gäst i dagens program. Riktigt spännande människa, tycker jag. Det är fortfarande omöjligt att bädda in Aftonbladets klipp efter att de gjorde om tv-spelaren – här kommer en LÄNK.

Säg gärna vad ni tycker om programmet!

Vi ska äta lunch och jag ser att Amanda klätt upp sig för detta. Det är ju trevligt och så, men man känner sig lite slabbig i jeans och smutsig skjorta.