Sitter på min terrass utanför hotellrummet på Furillen. Det är vindstilla och vad kan det vara, elva grader, tolv kanske. Charlie ligger där inne och sover efter en rövarnatt – hon vaknade klockan fem, ställde sig upp i spjälsängen och skrek: ”MAT!” Jag försökte istället ge henne en napp, men överlyckligt kastade hon nappen åt helvete och skrek: ”MAT!”

Då var det bara att ge henne mat.

Jag är så trött, nära en brytningspunkt, kanske. Nära att tappa fattningen, göra irrationella saker av typen ”skratta vilt och kasta stol i vägg” och folk försöker lugna mig där jag står i mitt vansinnesskratt som försiktigt övergår till förtvivlad gråt och jag får klappar i ryggen, främlingar säger att det ska ordna sig, och jag lugnar ner mig, de släpper taget om mig, kontrollerar varsamt hur det är fatt med mig, jag gör en försiktigt avvärjade gest med handen, det är mitt sätt att meddela: ”Tack, jag har lugnat mig.” Och jag vänder mig långsamt om för att gå och sova, men så blixtsnabbt vänder jag tillbaka, rusar förbi dårarna som står där med garden nere, plockar upp en stol till och sular med full kraft in i väggen. Och så gapskratt på det, och förtvivlad gråt och upp med gesten, allt är bra nu, och så PANG, där rök en stol till in i husväggen!

Vi åkte till Gotland tidigt imorse och anlände till hotellet på halvön Furillen vid lunch. Det var underbart att vara tillbaka på platsen där vi gifte oss i somras.

Charlie uppfattade en hängmatta som en gunga. Amanda uppfattade den som en hängmatta. Men det gick att kombinera, i alla fall en stund, sen välte den, men det fick jag ingen bild på, det blev sån tumult, barnskrik och allt.

Vi tog en biltur till vår lilla gata i Rute där hela familjen bor på somrarna. Om vintrarna är det bara Amandas pappa Bengan som bor här. När vi åkte förbi hans lada såg vi att en märklig farkost stod på tomten. Vi stannade för att se vad som stod på.

Bengan har köpt en airstream. Ja, han kallade den så. Han var mycket nöjd. Här bor jag numera året runt, sa han stolt. Och så fick vi the grand tour. Den hade till och med badkar.

Bengan visade Charlie det nya utedasset. Charlie förstod vad det handlade om. Hon ropade ”KISSA” när hon satte sig.

Det var så fint att åter gå på den lilla grusvägen. Vi gick bort mot vår lada.

Den såg ut precis om jag minns den från förra året. Så otroligt vacker den är, vår lada!

Vi gick ner i trädgårn. Bengan började sätta eld på torrt gräs. Jag frågade om det var tryggt att göra det och han svarade: ”Jodå.” Men det brann på bra. Jag blev lite skakad till slut.

Plötsligt brann det både här och där. Jag ropade på Bengan, men han ville bara hoppa studsmatta med Charlie.

Sen gick vi och tittade på lammen tvärs över tomten. Där fanns små ungar där nu. Charlie var mycket förtjust, där stod hon länge och stirrade alldeles knäpptyst.

Vi har lämnat Stockholm. Vi har dragit till Gotland. Vi är på Furillen, det var här vi gifte oss i somras. Då var det ett tält här och en massa folk – nu är det bara jag och Amanda och Furillens ägare Johan och hans fru. De har börjat plocka saker från marken här nere nu. Ikväll ska vi äta sparris från ön. Och nässelsoppa från nyplockade nässlor. Det är först när man kommer hit som man verkligen förstår hur mycket man avskyr Stockholm. 

Ska just in i studion och spela in Schulman Show med Jonas Inde. Jag är märkligt tagen av detta möte. Få människor har påverkat mig som Jonas Inde gjorde under tiden han var en del av Killinggänget. Han har utgjort en fond för hela min barndom, han har färgat hela min uppfattning av vad som kan sägas vara roligt.

Killinggänget, de tidiga produktionerna, har präglat mig oerhört mycket. Det går inte att överskatta deras genialitet eller betydelse. Inför mötet med Inde tittar jag på de gamla klippen och upptäcker att de åldrats med värdighet. Försök att idag titta på en sketch från Galenskaparna. Det går inte.

En del av de där Killingsketcherna kan jag utantill. Jag skämtar inte – jag kan dem ord för ord. Som när Jonas Inde träffar sin nazistgranne. Jag och Calle höll på.

”Hur gammal är hon nu?” kunde Calle fråga, apropå ingenting alls.
”Sexton”, svarade jag och försökte se precis så brydd över den besvärliga tonårsåldern som Inde gjorde i sketchen.

Amanda brukar vilja använda min telefon när hon ska ta bilder till bloggen, för jag har blixt på min Iphone och hon har den där sorgliga gamla Iphonen där man knappt kan ta bilder såvida det inte finns mycket starka strålkastare eller solsken i närheten. Därför har jag en massa Amanda-bilder i min telefon. Många av dem ser ut på det här sättet. Bena i kors och blicken riktad neråt.

Förlåt, men är inte detta modebloggsestetik? Ska Amanda verkligen hålla på med detta?

Borde jag prata med henne om det här?

Jag var i parken med Charlie. Vi brukar gå dit för att titta på hundarna. Hon är mycket förtjust i hundar, även om de bereder henne stor skräck. Framför allt om de börjar slicka henne på handen – det tycker hon är sensationellt. Hon skriker och hoppar och ibland blir hon så exalterade att hon slår och då är det bara att hoppas på att det är en förstående hund som begriper att han inte har att göra med en aggressionshandling.

Vi gick sen till affären för att köpa en glass. Jag pekade på en strut och frågade om hon ville ha. Hon sa kort ”nej” och gick mot bullarna. Jag köpte glassen till mig själv och gav henne en bulle. När vi kom ut från affären ville hon ändå ha glassen. Jag sa: ”Nämen, Charlie, du ville ju ha en bulle.” Jag röt inte eller så, jag bara konstaterade för henne att så faktiskt var fallet. Då tittade hon på sig med lika delar skam och vrede. Så vände hon på klacken och gick. Jag ropade på henne. ”Charlie!” ropade jag. ”Kom tillbaka!”

Men hon var så förbannad. Hon bestämde sig för att separera, hon ville inte längre ha med mig att göra i livet.

Jag fick springa efter henne. Jag försökte krama henne, hon var inte intresserad. Jag pussade henne på pannan, då slog hon efter mig och när hon missade blev hon vansinnig och slog igen så hårt att hon tappade balansen. Och som hon tjöt!

Lilla Charlie. Så känslig själ.

Radion gick mycket bra, jag vill mena att det var ett kanonprogram! Ni som vill lyssna på det, kan trycka på denna LÄNK. Ni som inte orkar – här kommer en snabbsummering.

Vi talade först om Dalai Lama, som nu slutar upp med politiken för att endast ägna sig åt andlighet. Men vad är det för andlighet egentligen? Deepak Chopra framstår ju som djupsinnig i jämförelse. Jag har följt hans Twitter, där ryms den ena plattityden efter den andra. Han skriver bland annat att ”barn behöver kärlek”.

Sen pratade vi om Linda Rosing, som gjort en tatuering i form av en text. I vanliga fall när man gör tatueringar av det slaget så brukar man ju se till att skriva ett motto av något slag, något att leva efter. Det kan vara allt från ”NO REGRETS” till ”CARPE DIEM”, men oavsett vilket: man skriver det på sin kropp för att berätta vad man står för i någon mening. Men Rosing är unik i det att hon inte har ett motto. Hon har ett meddelande, inte till sig själv, utan till andra människor. Till de näthatare som trakasserar henne. Det finns ju något otroligt sorgligt här, en kvinna som meddelar sig till sina belackare genom att tatuera sin kropp.

Sen lyssnade vi på Alex Skarsgårds engelska uttal i True Blood och tyckte att han var duktig. Sen lyssnade vi på Joel Kinnamans uttal i ”The Killing” och slog fast att han har mycket kvar att jobba med. Han låter ju fortfarande som en svenne. Sen lyssnade vi på ytterligare ljudklipp på det värsta av allt: svenskar som koketterar med att de är dålig på engelska, som överdriver sin uselhet för att göra en poäng av det. Hemskt är vad det är!

Sen pratade vi om de där människorna som är svenskar, bor i Sverige, men som plötsligt börjar DYRKA en internationell fotbollklubb. Fånigt.

Sen talade vi om reklamaren Magnus Jakobsson som vann Guldägget. Han skrev sin vinnande annons tio timmar efter att hans pappa hade dött. Han säger själv att han skrev texten i ”en livsbejakande furioso”. Vi diskuterade vad det egentligen betydde, livsbejakande furioso, och gjorde en närläsning på själva annonstexten och kom fram till att den var intressant, men inte särskilt bra.

Sen pratade vi om Jonas Gardell och Henrik Schyffert som ljuger på Twitter och sen blir alldeles förfärligt glada när de upptäcker att andra människor, särskilt i media, tror på vad de säger. Gardell ljög om att han skulle vara med i ”Så mycket bättre” och Resumé skrev om det. Mycket roligt, det tyckte framför allt henrik Schyffert som genast började göra samma sak. Sa att han skulle vara med i något TV400-program. Märklig trend som kändisar sysslar med – ljuga och sen förtjust se hur tidningarna skriver om det.

Och till sist pratade jag med etikett-facit Magdalena Ribbing om det är rätt eller fel av mig att stjäla bordssilver på krogen och hon berättade en ljuvlig liten anekdit om Torw Wretmans vrede över just detta.

Där har vi det!

Sitter i butiken och förbereder lite inför talkshowen på radio1, som ni kan ta del av på frekvensen 101.9 om ni bor i Stockholm eller via radio1.se om ni är utanför Stockholm.

Funderar på de svenska människor som är fanatiska supportrar av fotbollsklubbar i andra länder. Svenska män som ÄLSKAR typ Manchester United. Svenska grabbar som köper medlemskort i FC Barcelona och placerar väl synligt i plånboken.

Det är så fjantigt. Man ser dem ibland i barerna. Det är match mellan typ Arsenal och Chelsea. Där sitter de, svenskarna, och biter på naglarna och skriker och gestikulerar och lever rövare. De blir VANSINNIGA när domaren inte blåser straff. De känner otrolig eufori när de gör mål.

Det finns något tramsigt här, så är det absolut. Det är klart att det är härligt att titta på internationell fotboll, den är ju så mycket bättre än svensk. Men det här med att förvandla sig själv till galen supporter till utländsk klubb – det går inte ihop. Man kan bara ÄLSKA en fotbollsklubb om man växt upp med den.

En Stockholmare kan dyrka AIK.
En göteborgare kan ÄLSKA IFK Göteborg.
Men en svensk man kan inte DYRKA FC Barcelona.

Det går inte.

Värst av allt. De fans som ÄLSKAR Manchester United så mycket att de också HATAR ärkerivalen Manchester City. Så fånigt – en svensk man som HATAR Manchester City.

Amanda har varit sjuk. Det märker man på en rad saker, men ett säkert tecken är kaffet. När Amanda är sjuk vill hon inget kaffe ha. Jag festar henne med en kopp efter middagen, men hon säger sig inte vara sugen. Det är inte så roligt att dricka kaffe själv. Man vill ha sällskap i detta!

Idag var Amanda tillbaka. Hon tog sin kopp och stjälpte i sig det på det sätt som kännetecknar henne. Och som alltid vände hon den tomma koppen mot mig och konstaterade, belåtet och lite skrytsamt:

”Jag svepte.”

Jag är gudfar till Klas dotter Maj-Lis. Klas är gudfar till min dotter Charlie. Han var best man på mitt bröllop och jag var best man på hans. Idag sågs vi i parken och lekte med barna. Klas är min bästa vän, det är sen gammalt. Vi har känt varandra i nästan 20 år. Det började med att jag skulle börja läsa litteraturvetenskap och Klas, som just hade avslutat sina studier, annonserade någonstans om att han ville sälja sin kurslitteratur. Jag åkte hem till honom oför att köpa böckerna. ”Ska du ha en balja?” frågade han. Det var Klas sätt att fråga om jag ville ha en kopp kaffe. Och där satt vi en stund och pratade över en kopp kaffe och jag kände bara efter några minuter: Jag vill alltid vara nära honom.

Vi bytte nummer och när jag sedan skulle ringa upp honom igen för att fråga om vi skulle ta en öl, så var jag direkt nervös. Stakade mig och uppträdde underligt. Och vi sågs och tog en öl och efter det så har det inte gått många dagar utan att vi har hörts på telefon eller träffats.

Klas hade en livsstil som jag avundades. Han gillade att umgås med vänner, gillade att gå ut och dricka öl och så, men mest gillade han att ”slå dank”. Då köpte han båda kvällstidningarna, en stor Coca-Cola, chips, godis och hyrde två eller tre filmer. Så stängde han in sig i hemmet, tog fram allt gott och tryckte på PLAY – och varvade filmerna med någon riktigt bra fotbollsmatch på teven. Han tog sig inte ut sen på hela dagen, om det inte var för att köpa en pizza framåt kvällen. Det hände ofta att vi inte fick tag på Klas. i början kunde man bli oroad, men till slut lärde vi oss: han slår dank.

Idag har Klas två barn och fru och då kan man inte slå dank hur som helst. Man har ett ansvar som förälder och man. Klas berättade idag att Josefine skulle bort på nån middag ikväll. Och då hoppades jag så mycket att Klas skulle köpa chips och Cola på hemvägen, att båda barnen skulle somna i tid och att han skulle få ligga raklång i soffan ikväll framför Barcelona mot Real Madrid. Att han skulle få slå dank igen.

Klas, det är en fin kille det.