Klipper mina naglar i utomhuskylan här på bageriet. Det är alltid förenat med visst vemod, och lite skräck. Jag tänker mig naglarna som ett mått på livet. Säg att mina naglar växer sig tio meter långa på ett liv. Varje gång jag klipper dem så tar sig döden en halv centimeter närmare. Livet är ju ennedräkning, att klippa naglarna är ett så tydligt tecken på det, inte sant.

Försöker ladda upp bilder på datorn, men det är omöjligt. Det var storm här igår och efter det har nätet inte varit sig likt. Man blir tokig, skriker satan vill välta grejer omkring en när sidorna står och tuggar på det där sinnessjuka sättet. Har just kommit hem från midsommarmiddag hos Hannah och Bengan. Det var mycket trevligt, men det får lov att bli tidiga kvällar när man har barn. Och ingen alkohol.

Funderar på att lyssna på Filip&Fredriks podcast, det har väl kommit ut en ny idag. De har nämnt mig fyra episoder i rad. Aldrig i något smickrande sammanhang.

Första gången. De undrade om jag var jude. (Vilket SJÄLVKLART inte är dissigt i sig, men lyssna på avsnittet så förstår ni att de använder en raljerande ton)
Andra gången: De hånade ett program av ”Sommarpratarna” där jag var med.
Tredje gången: De hånade Radio1 och det program som jag gör där.
Fjärde gången: De nämnde en artist och Filip frågade sig: ”Han vet väl inte ens Alex Schulman vem han är”. Och Fredrik svarade: ”Nej, men han vet ju å andra sidan ingenting.”

Ska bli så spännande att se om jag är med igen!

Nätet ligger nere på norra Gotland. Kan bara mobilblogga. Skickar med en bild på bastun. Den är klar nu. Premiärbadade nyss, det var underbart. Och imorgon ska jag premiärskriva min första krönika i skrivardelen. Hoppas på bättre när imorgon! Kram alex 

Igår morse kom det lilla huset! Bengan stod och pekade och skrek HÖGER och VÄNSTER och när jag gick i närheten viftade han bort mig och sa: ”Inte nu.” Som om jag vore en liten pojkvasker som bara springer ivägen hela tiden.

Till slut hamnade huset på rätt plats och bengan sa: ”Nu kan du ta din bild.” Så ställde han vant upp i en byggarpose.

Så här ser skrivardelen ut inuti. Jag bestämde mig för att måla där inne. Så jag åkte till Fårösund och köpte vit väggfärg.

Så här blev det! Bengan hade köpt ett skrivbord på en loppis, som vi ställde in också.

Jag satte mig genast ner och blickade ut över ängen och funderade på nästa stora romanprojekt.

Bengan donade med utedäcket, och jag tittade oroat på hur solen sänkte sig över ängen. Jag insåg att solen snart skulle gå ner i träden där borta. Jag fick panik. Jag funderar mycket över solen, det ska jag erkänna. Vet alltid var jag har den, vart den vandrar, vart den tar vägen sen. Jag förstod: här måste vi kapa träd.

Så jag ringde trädgårds-Uffe på ön, som ändå hade vägarna förbi. Han tog topparna på alla träden uppe vid grusvägen.

Och titta nu då! Utsiktsplatsen från bastudäcket. Här är det sol till klockan 20 i alla fall. Kanske till 20.30 om man har tur med trätopparna där borta.

”Imorgon får du sovmorgon”, sa Amanda igår kväll.
”Vad fint”, sa jag.

Och det tyckte också. Såg fram emot den. Men så vaknade Charlie för en stund sedan och förde ett sånt jäkla liv. Och Amanda visste ju att hon skulle gå upp med Charlie så hon började gapa och skrika och busa med Charlie. De gick aldrig från sovrummet! ”Ska vi ta på oss lite kläder”, gormade Amanda till Charlie och där stod de och höll på med strumpor och bysser och tröjor och det tog aldrig slut. Till slut förstod jag: Amanda ville att jag skulle vakna. Sovmorgonsnacket var bara tomt prat. Hon väsnades med ett tydligt mål – jag ska upp.

Men jag låg kvar och till slut, när Amanda inte kunde tappa fler saker i golvet, så gick hon och Charlie. Och nu ligger jag här och kan inte somna om. Så jag går väl upp. God morgon!

Får ett MMS från bengan med den korta texten: ”Nu lyfter fartyget.” Och jag ser på bilden att det är min bastu! Jag måste väcka Amanda som slumrat till och visa henne och hon gläds alldeles kort innan hon vänder sig om och somnar om. På bilden ser ni inte ingången till bastun, utan ingången till min skrivarstuga.

Bengan skickar en till bild, från andra hållet. Där är bastuingången! Fönstret till vänster är mitt utsiktsfönster, jag vill kunna sitta på samma sätt som Jan Guillou gör på omslaget till sin självbiografi och titta ut över ägorna medan han skriver sina böcker. Jag skulle gärna visa er det omslaget, men har så dålig uppkoppling, det får bli en annan gång. Men nu är den alltså på väg. Hoppas den inte brister i frakten.

Jag: Vill du ha kaffe?
Amanda: Gärna!
Jag: Jag tror vi har Toblerone kvar från igår.
Amanda: Toblerone? Tror du att det uttalas så?
Jag: Uttalas det inte så?
Amanda: Nej, det uttalas på engelska. “Tobler” och så en etta – one.
Jag: Tobler-one?
Amanda: Ja.
Jag: Ha ha ha.
Amanda: Vadå?
Jag: Tror du på allvar att det uttalas Tobler one?
Amanda: Jag vet det.
Jag: Det är ett amerikanskt märke?
Amanda: Ja, nåt sånt.
Jag: Varför står det att det är schweiziskt på paketet då?
Amanda: Jag vet inte vart det kommer ifrån, men jag vet att det uttalas Tobler-one.
Jag: Tobler-one?
Amanda: Ja.
Jag: Ha ha. Vill du ha en Tobler-one, älskling?
Amanda: Gärna!

Bengan är på ön, men till stora delar är han inte närvarande. Han gör märkliga ärenden till Visby, jag hör honom komma hem sent om kvällarna med bilen. Jag frågar om bastun, han säger att jag ska ”lugna mig”. Jag går ner till platsen som vi valt ut för den. Där finns bara fundamentet, precis som tidigare.

Vad fint det kommer bli när den kommer. Om den kommer. Ser ni stängslet där? På andra sidan ligger storbonden Klas mark. Ser ni alla lammen? Det är så härligt att ha dem så nära. De där lammen ska jag sitta och lyssna på och titta på när jag badar i min bastu. När den kommer, om den kommer.

Idag har vi premiär för bageriet här i Rute. Exakt där, på den där platsen, hittar ni mig och Charlie varje dag från och med nu och sju veckor framåt, från åtta till nio. Idag var det så speciellt att Amanda följde med oss till bageriet. Vi provade de nya smörgåsarna, åt den nya marmeladen och sånt. Det var fint. Det är fint att vara på Gotland. 

Läser att Expressen slår sig för bröstet. Tydligen var de först med nyheten att Maud Olofsson kommer avgå. Redan i Almedalen kunde de berätta att ”Maud Olofsson avgår efter valet”.

Nu avgick ju inte Maud omedelbart efter valet, vilket ju är det jag trodde Expressen menade med rubriken. Det tog ju nästan ett år efter valet.

Med Expressens logik kunde jag alltså idag säga: ”Oscar Linnros dör efter Rockbjörnen 2011!” När han sen dör, väldigt många år fram i tiden får vi hoppas, så kan jag konstatera: ”Vad var det jag sa?”