Jag läste på Twitter imorse, Johanna Swanberg skrev att luften den här morgonen hade på sig en t-shirt med texten: ”JAG ÄR :+++++: ”. Jag ger henne rätt. Vilken morgon! Den är, vad säger man, KRISPIG! Frasig! Jag sitter på ett kafé vid Charlies dagis, har en halvtimma att döda innan jag ska till tandis. Jag drömde om besöket i natt. Han sa att han var tvungen att bända isär mina framtänder med en gaffel. Han lät dyster och förtroendeingivande. Jag lät honom. Och så började han böka runt och sen minns jag inte riktigt mer.

Har just lämnat Charlie på förskolan. Det går bättre och bättre. Idag grät hon inte alls. Jag ska inte säga att hon var överförtjust, men hon grät inte och redan när jag gick på gatan utanför kunde jag genom fönstren höra hur hon sjöng den där märkliga visan som jag aldrig riktigt kan tyda. Det är lite kusligt när hon sjunger den, för det låter som latin. Jag föreställer mig att hon är en häxa i bebiskropp, att hon sjunger på någon formel som ska förgöra mig eller åtminstone göra så att min mun växer ihop sådär som i The Matrix.

Märklig visa. Undrar vad den betyder. Tänk om hon sitter i sin barnvagn på stan och sjunger på den och så råkar en människa av typen Dick Harrison gå förbi och han stannar upp och ser alldeles häpen ut och sätter sig på knä framför den lilla, stryker henne med handen längs pannan och han börjar kommunicera med barnet i underliga diftonger och till slut blir jag vred och skriker KAN DU FÖRKLARA VAD I HELVETE SOM PÅGÅR HÄR och Harrison reser sig upp och förklarar, med lika hög och överspelad röst som i trailern för det där historieprogrammen på TV4: ”Ditt barn talar en sedan många hundra år utdöd form av italienska. Hon läser innantill från Dantes Gudomliga komedi, i originalspråk.”

Och så måste man skjutsa henne till något lab och sen blir det parkturné och allt det där, orka.