Premiär på Gröna Lund idag för Charlie! Vi åkte nyckelpigan och någon ny tågtjosan. Charlie var mycket road, utom när vi åkte tekoppen, för då satte sig två vuxna kvinnor i 35-årsåldern i vår kopp och stirrade på Charlie och Charlie blev blyg och hämmad och fick stirr i blicken och betedde sig som Rainman. 

Sitter på ett café inne i Sturegallerian. Amanda och Charlie är och köper kläder till dagis. Hon måste ha inomhustofflor, har vi fått veta. Vi vill att hon ska ha ett par fina tofflor. Men ingenting utöver det vanliga. Vill inte att de andra barnen ska reta henne för konstiga tofflor. Vill bara köpa helt normala tofflor.

Vi ska börja skola in henne på tisdag.
På dagis.

Ja, jag säger dagis och kommer nog fortsätta säga det. Jag läser i kommentarsfältet att vissa av er tycker att det är av yttersta vikt att kalla det ”förskola”. Men jag kan inte tänka mig att det sårar någon om jag fortsätter att säga dagis. Jag har ju gjort det i 30 år, känns onödigt att sluta. Men det är klart, om det kommer fram människa till mig på stan som drar till lipen, hulkar, rasslar ihop framför mig i hög, säger att hon känner sig nedvärderad för att jag kallat förskola för dagis, då kanske jag slutar. Vill ju inte såra någon med att säga dagis. Vill inte att människor far illa.

Äter en chokladboll. Superäcklig! Smakar bara havre, jag känner mig som en häst. Den får :+:
Dricker en kaffe, och den är okej :++: , men jag känner att det får vara nog med kaffe nu, har druckit fem koppar, känner mig gulnad i både tänder och själen av allt detta kaffe. Skulle gärna dricka té, men hur skulle det se ut. Folk skulle kanske tro att jag kom från Göteborg, att jag vara vegetarian eller något annat underligt.

Amanda ska träffa sin kompis Vicky. Jag ska hem med Charlie. Ta ett bad med henne. Jag kan inte bada så varmt som jag vill bada när Charlie är med. Charlie tycker om när badet är kissvarmt och jag gillar när det är varmt som té. Vi försöker mötas någonstans däremellan, bråkar lite med kranarna, men efter en stund hittar vi en nivå som är acceptabel.

Övriga små plus idag:

Lunch på Riche: :++++:
Med Fredrik Wikingsson: :++:
Fick höra om Wikingsson och Hammars nya program BREAKING NEWS: :++++:
Gick på lägenhetsvisning: :+:
Träffade Amanda: :++++:

Ok. Det var allt. Hej med er.

Vaknade lite bakis efter kräftmiddag igår: :+:
Morgonbadade med Charlie: :+++:
Charlie försökte imitera mamma i badet, tog rakhyveln och började raka benen: :+:
Tittade på Amanda som var med i Gomorron Sverige och talade om sin Afrikainsamling: :++++:
Tog en promenad till jobbet: :+++:
Satte mig i min fula kontorsstol: :-:
Betalade polisboten jag fick i somras på Gotland för att jag hade “bältat barnet fel”: :-:
Gick och hämtade ut tre research-böcker från Adlibris: :+++:
Tillbaka i butiken, började läsa, blev trött: :+:
Drog ner persiennen, ut med STÄNGT-skylten och tog tupplur i fåtöljen: :+++++:
Åt lunch med Gry: :++++:
Maten på East: :+++:
Träffade Hannah&Amanda och tog en kaffe: :++++:
Tillbaka på jobbet, skrev Innelistan till Aftonbladet: :++:
Ringde till min gamla arbetsgivare Metronome för att få loss materialet till 1000apor för att kunna ge ut som bok och DVD: :+++:
Gick på tjotta, lite kräftmage efter gårdagen: :++:
Träffade Amanda och Charlie på stan: :+++:
Fick en kavaj i present av Amanda: :++++:
Amanda och Charlie matchade varandra i glasögon: :+++:

:++++:
Charlies humör i bilen på väg hem: :+:
Kvällsbad med Charlie: :++++:
40 minuter att lägga Charlie: :+:
Bara repriser på teve: :+:
True Blood på datorn: :++++:

Det här är min gamla skrivbordsstol. Jag har älskat den här stolen sedan jag köpte den. Man kan vicka på den och allt. I våras gick den sönder och inte för att jag kan just nåt om såna saker, men det ser verkligen inte ut som att man kan laga den. Jag förstod att jag var tvungen att köpa en ny stol. Så jag gick ut på stan igår för att hitta en, hamnade i en möbelaffär på Regeringsgatan. Och där hittade jag min drömstol.

Jag blev alldeles tagen av denna stol. Provsatt i den i en kvart, kände på skinnet, kände på snurret, drömde att jag hade den i butiken. Jag frågade vad den kostade och kvinnan svarade en ren fantasisumma. Jag visste faktiskt inte att det fanns stolar som var så dyra. Jag fick puls av att bara höra siffran nämnas. Men jag satt kvar där och drömde mig bort och så funderade jag: Jag sitter i min stol timme ut och timme in. Ibland sitter jag i den tio timmar om dagen. Det är i min stol som jag gör det arbete som drar in pengar till familjen. Är jag då inte värd att sitta i en riktigt fin stol? Ska jag inte unna mig denna stol? Ska jag inte för en gångs skull gå emot allt det där lutherska inom mig och bara säga: ”Jag tar den.”

Så jag sa det!

”Jag tar den”, sa jag. Och kvinnan blev liksom lite paff. Det var som i Pretty Woman, kvinnan trodde kanske inte att jag skulle köpa nåt, hon trodde väl att jag bara hängde runt, provsatt lite och att jag skulle troppa av efter en stund. Men icke!

Kvinnan gick iväg för att skriva de nödvändiga pappren. Hon sa också att hon skulle vara tvungen att be sin ekonomiavdelning att kontrollera min kreditvärdighet och så. Efter en stund kom hon tiullbaka med dyster blick – hon hade inte fått tag på sin egen ekonomiavdelning och hon kunde inte låta mig gå iväg med stol och faktura utan att hon gjort de nödvändiga kontrollerna. Hon var hemskt ledsen, hon bad att få återkomma om en liten stund.

Jag gick därifrån. Gick till butiken. Funderade över stolen och de enorma pengarna. När kvinnan sedan ringde för att säga att allt var grönt för köpet så hade jag byggt upp så mycket ångest att jag inte ens svarade. Hon ringde igen och sedan igen, hon talade in på svararen – nu kan du komma till butiken! Men jag kände mig äcklad av mig själv. Kunde inte förmå mig att gå tillbaka. Så mycket pengar. För en stol. Så jag bestämde mig för att strunta i stolen.

Sedan gick jag hela dagen och fyllde mig själv med sådant självhat. Så igår kväll gick jag in i en annan typ av möbelbutik och frågade efter den billigaste stolen de hade. Han tog fram något dammigt ur någon gömma och jag slog till direkt – hundra kronor.

Nu sitter jag här i butiken i min stol och funderar på hur det här kunde komma sig och jag tror att det här köpet av den här stolen var mitt sätt att straffa mig själv för att jag nästan köpte en alldeles för dyr stol.

Den här bilden gör Charlie perplex. Hon tittar på den misstänksamt och så säger hon: ”Calle. Anitha. Calle. Anitha. Calle. Anitha.” Charlie kan inte bestämma sig. Bilden är både Calle och Anitha i en och samma person. Så hon sitter länge och tittar förundrat och mumlar: ”Calle. Anitha. Calle. Anitha.” 

Jag tog en snabb kaffe med Amanda och Hannah efter klippningen. De satt på Hotel Nobis på Norrmalmstorg. Amanda försvann för att köpa kaffe och kom tillbaka från baren alldeles hyperventilerande. Hon sa att hon hade sett Zlatan där inne. Hon hade blivit så paff att hon helt sonika ställt sig en stund och stirrat på honom där han satt och drack en kopp kaffe. Det hade blivit lite konstigt till slut och Amanda sjappade.

Jag blev så stissig, kutade in för att beställa en kopp kaffe, fastän jag inte var sugen. Lugnade ner stegen alldeles innan jag gick in, ville inte verka psykotisk. Ville inte HASTA in i baren, ville liksom SLÄNTRA in och det gjorde jag. Jag vågade inte se mig omkring när jag kom in, ville inte verka sjuk i huvudet. Så jag gick med nedåtböjd nacke mot baren och beställde den kaffe som jag inte ville ha. Då hörde jag hans omisskännliga röst. Tre meter bakom mig satt han och pratade med någon. Jag vågade inte vända mig om. Låtsades ta fram telefonen, låtsades knappa och dona med den.

Så kom kaffet. Jag betalade och skulle gå. Vågade inte titta upp, ville inte uppträda som nåt psyke. Med böjd nacke hastade jag ut. Man kan alltså inte säga att jag såg Zlatan, för det gjorde jag aldrig. Men jag hörde honom, ja herregud, det gjorde jag!

Jag var nere och klippte mig idag hos Steve på YOU på Birgerjarlsgatan. Precis som alltid kom jag till honom med en inspirationsbild på Tom Cruise och sa: ”Så här vill jag se ut.” Steve lovade att göra sitt bästa, kastade då och då en blick på bilden och klippte mitt hår.

Och titta nu! Omöjligt att se nån som helst skillnad. Samma grymma uppsyn, samma grymma frippa.

Jag kan inte särskilt mycket om Takida. Men jag har uppfattat att det är ett band som skitnödiga musikjournalister gärna tar spjärn mot för att positionera sig. De har förstått att det i snäva kretsar fungerar ganska bra att hata Takida. Jag stör mig en del på den typen av recensenter, men vad vet väl jag om musik.

Nu har Takida släppt en ny platta och en recensent vid namn Chris Lindahl har recenserat (läs den HÄR). Lindahl sågade skivan på sådant sätt att Takida nu bestämt sig för att polisanmäla texten. Recensionen är säkert kränkande, inte bara för Takida, men att anmäla måste ändå sägas vara en riktigt jävla skitdålig idé.

Oavsett vilket. Här kommer en recension av recensionen.

Lindahl börjar med att klandra den amerikanska högern för att de inte har uppfattat att Takida producerar musik som gör att ungdomarna vill ta livet av sig. Jag förstår inte resonemanget. Hur skulle den amerikanska högern ha hört om Takida? Och hur kan recensenten tro att det här halvstora svenska bandet skulle ha något med amerikanska självmord att göra?

Lindahl jämför sedan Takida med IKEA-bokhyllan Billy. Både bandet och hyllan är ”känslolös”, vilket ju är en underlig sak att säga om en hylla. Jag har aldrig funderat över om en hylla varken är känslofylld eller känslolös. Lindahl fortsätter sedan med att ge skarp kritik till Billy-köparna i Sverige. De som köper Billy-hyllan har inga som helst krav, den är för människor som bara vill ha plats med ”deras (sic) Kalle Anka-pockets”. Jag vet inte varför Lindahl hatar Billy-ägare så. Jag kände mig träffad och nedstämd när jag läste det. Jag äger en rad Billyhyllor, jag tycker mycket om dem.

Lindahl attackerar sedan sångaren i Takida. Han påstår att denne sångare ”anstränger sig” för att låta menlös, vilket måste en språklig felkonstruktion – ingen sångare anstränger sig väl för att låta menlös? Lindahl avslutar sedan med att på bruten svenska skriva att sångaren ”slänger in lite downs syndrom i rösten”. Det var väl elakt mot sångaren, men det kan han säkert ta, offentlig person och allt, men det kändes lite onödigt mot alla som faktiskt har downs syndrom.

Allt som allt en trist recension, en riktig skittext helt utan riktiga poänger och i avsaknad av SCHVUNG och STILISTIK och HUMOR och BERÄTTARLUST och FINESS och allt det som man gillar i en bra recension, varför jag måste ge denna recension betyget :+:

Det är augusti och i augusti försöker jag äta kräftor i stort sett varje dag. Säsongen är ju så idiotiskt kort, varför det gäller att vara intensiv och äta mest hela tiden. Idag provade jag svenska signal, kokade på nåt speciellt källvatten och sen hade de bytt lag flera gånger och hej och hå. Jag läste deras presentationstext, med snirkelbokstäver och allt, jag fick känslan av att de inte handlade med kräftor, utan att de erbjöd Jesus Kristus i kräftkropp.

De smakade sådär. Och sanningen är ju: har kräftorna levt i dyigt vatten så smakar de dy. Man kan koka de små asen i eau de cologne – de smakar ändå dy.

Det sant sensationella med kvällen var räkorna. De befinner sig nu i ”tredje fasen”. Det betyder att de just nu, under en kort gyllene period, har rom under skölden. Jag bad Amanda ta en bild på dem, men Amanda är ingen begåvad fotograf, så det är knappt att jag vill lägga ut bilden alls.

Jag minns att jag skrev om räkans tredje fas i min bok om pappa, och tänkte att jag skulle publicera kapitlet här i bloggen. Men när jag letade efter manuset, så hittade jag det inte över huvud taget i datorn. Det är helt borta. Äh, det kanske var lika bra, ni blir ju ändå så irriterade när jag publicerar redan tryckta texter här.

Sedan tog Amanda av sig kläderna och gick runt naken i lägenheten. Hon har börjat göra det sen en tid. Hon går allt oftare naken här hemma och donar och skrotar. Jag frågade idag hur det kan komma sig, denna nyvunna nakenhet, och hon förklarade att hon förstår PRECIS nudisternas grej. Det är en otrolig frihet att gå runt naken, sa hon. Så uppmanade hon mig att prova, så jag tog av mig kläderna och gick runt naken. Jag ska inte säga att jag blev frälst på saken, men det var helt okej. Trevligt på någe sätt.

Nu sitter jag och Amanda nakna i soffan, med varsin dator i knäet.
Datorn är varm, det bränner lite på låren mina och lite sådär.

Kan fortfarande inte riktigt begripa att sommaren är över. Det är overkligt. Dröjer mig kvar vid den genom att titta på bilder i telefonen. Den här tycker jag så mycket om. Bara en liten stund innan jag går in i bastun. Jag har donat med projektet en stund.

Försommarsol på bastuhinken, som är fylld av kvistar från ungbjörkar.