Gud, vad jag har saknat pappabloggen, det märker jag när jag läser era kommentarer.

Jag har så klart skämtat med er lite, med tandborstning och annat.
Hoppas ni inte tog illa vid er.

Det var en stor dag för Charlie idag. Dels fick hon sin dagisplats (men det vet hon så klart inte om). Dels hade vi stor tandborstpremiär idag! Vi köpte en liten tandborste, som är Charlies helt egna, barntandkräm och precis innan hon skulle sova så började vi. Som hon skrek!

Några som har tips på hur vi ska få Charlie att tycka om det?

Stort tack till alla som hörde av sig, både från privata och kommunala dagis.

Det visade sig att jag tittade fel på Internet – vi har fått kommunal dagisplats till Charlie! På bara några dagar! Imorgon ska vi åka och titta på den, träffa personalen.

Jag har också fått mejl från ett tiotal privata dagis, som alla verkar väldigt bra. Vi ska träffa ett par av dem också och så ska vi jämföra. Min bild är att det nog egentligen inte spelar någon roll om det är privat eller kommunalt – det viktigaste är hur personalen är.

Återigen, kära bloggläsare: tack för att ni hjälpte Charlie att få sin dagisplats!

Vår första plan var att Charlie skulle börja dagis när hon var ett år gammal. Men vi kände att hon inte var riktigt redo för det. Kanske var det bara hönserier, men jag är ändå glad att vi väntade. Nu har Charlie fyllt 2 år och nu känner vi: det är dags! Hon är redo! Jag tror till och med att hon kommer att ha skitroligt på dagis!

Men vi är ju som vi är och förstod först i dagarna att det inte bara är att ”svänga förbi” ett dagis med sitt barn. Man måste anmäla sitt intresse och så. Vi har anmält oss till en rad dagis på Östermalm där vi bor, men de säger att det kan ta mycket lång tid innan vi får en plats. Sen är det tydligen skillnad på kommunala dagis och privata – vilken denna skillnad är vet jag dock inte riktigt.

Nu undrar jag: är det någon av er läsare som vet om något dagis i innerstan som har en plats över? Vet ni någon vi kan kontakta?

Hör gärna av er om ni kan till mig på mejl alex@schulmangruppen.se

Jag gör min första dag i butiken efter semestern. Jag trodde jag skulle bli sorgsen, hålla på och älta och oja mig och gunga fram och tillbaka i en stol och titta ut och se att solen står lägre och gråta över det och tänka på döden och kura ihop mig i ett hörn och mumla floskler om hösten för mig själv. Men det hände inte! Jag blev rätt glad när jag såg mitt fina skyltfönster. Dags att öppna upp butiken!

Jag ska skylta om. De där exen har legat i flera månader. Konstigt att ingen köpt ”Theo i Cosby Shows” memoirer. Eller den där boken om orientering. Kanske ska locka kunderna med lite Sydney Sheldon!

Jag började med att höststäda. Nu måste jag bara köpa en ny skrivbordsstol, för min gamla ramlade igenom jorden dagarna innan semestern.

Det är inte rättvist att säga att min bokhandel SKRÄPLITTERATUR varit någin succé. Det har inte strömmat in folk i butiken. Men det är också som jag vill ha det – jag vill inte ha något jävla spring här inne, det är sen gammalt.

Ledsen för uppehåll – jag och Amanda firade vår bröllopsdag igår. Vi åkte till Värmland och det var fint. Vi åt kräftor och som vanligt började vi diskutera hur en kräfta egentligen ska ätas. Jag har ju blivit uppvuxen med kräftor, jag föddes med en klo i äschlet, kan man säga, och jag äter mina kräftor på exakt det sätt som min pappa lärde mig.

Amanda äter kräftor barbariskt och fult. Hon behandlar inte kräftan med respekt. Hon massakrerar den. Och hon använder i stort sett inte kniv.

Vi ska nu låta er avgöra. Vem av oss har egentligen rätt. Vi spelade in två filmer. Ni kan titta på hur Amanda äter kräftor genom att gå in på hennes blogg – HÄR.

Och sen jämför ni med min film nedan. Och sen skriver ni en gång för alla i kommentarsfältet vem som har koll och sen kanske Amanda håller snattran.

Minne från sommaren. Jag och Pontus, just innan vi drog på spetten på grillen. Det var fint. 

Charlie vaknade fem imorse och  vi gick upp. Hade vi varit på Gotland hade vi gått till bageriet. Nu hamnade vi i kvavt vardagsrum, med Nyhetsmorgon på teven.  Men jag ska inte klaga nu. Idag börjar arbetsdagen. Har två möten idag, ska vattenkamma håret och sånt. Och imorgon firar jag och Amanda ettårig bröllopsdag. Amanda önskar sig tydligen en Jaguar. Inte djuret, bilen. 

Nästan 600 har gjort det.
Jag har gjort det.

Gör det ni också. Det känns fan VIKTIGT!!

Gå in HÄR och hjälp till!

 Tycker det är så ledsamt med sensommaren, blir alldeles nedstämd av att se hur naturen ger vika. Man borde lära sig att det är så det fungerar, detta hände förra året och året innan det, man borde inse att det inte är just något man kan göra åt saken. Men ändå. Man tror ju inte att det ska kunna ske. Under sommarens storhetstid i mitten av juli, när naturen visar upp sig i en fullständigt magisk prakt, då känns sommaren okrossbar, oövervinnerlig. Men så kommer de första tecknen på att den långsamt håller på att tappa fästet. De första syrsorna kommer, de första äpplena faller, växterna börjar försiktigt sloka i vägrenen.

Sommaren har nått vägs ände. Det är direkt smärtsamt.

Ändå späker jag mig med sensommaren, njuter av att bli nedstämd av den, som när man trycker en tandpetare i inflammerat tandkött. Jag sätter mig på uteplatsen vid ladan, sitter här och tittar på naturen som långsamt viker in hovarna, ser hur solen numera dyker ner farligt fort bakom trädtopparna på sena eftermiddagen. Jag lyssnar på Tove Janssons höstvisa på repeat. “Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” En av de vackraste, sorgligaste rader som skrivits på det svenska språket.

Imorgon åker jag hem till Stockholm och jag borde verkligen börja packa nu. Jag borde bära in grillen, skruva loss uteduschen nere vid bastun. Jag borde släpa väskorna med smutstvätt till bilen. Ordna med soporna så att de inte ligger kvar över vintern. Jag borde inse att SLUT är SLUT. Men jag sitter som fastnitad. Solen är borta nu, det blir kallt. Borde kanske hämta en tröja, men jag förblir här. Trummar med handen mot det utebord som jag borde bära in.

Höstvisan vandrar vidare i skymningen. “Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde.  Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort. Och det är så väldigt lite jag gjorde.”

Och jag funderar på varför det här påverkar mig så mycket och Höstvisan förklarar kanske det. Om mitt liv skulle jämföras med ett år och dess årstider, där vårens gloppande är barndomen och mörka vintern är ålderdomen, så konstaterar jag att jag numera själv befinner mig i livets sensommar. Jag är ännu inte gammal, men det är farligt nära dit. Och kanske är det så att den här sensommaren som omger mig här och nu gör att också jag tänker på att det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort, men så väldigt lite saker jag gjorde.