Vaknade redan 6.20 eftersom Charlie vaknade då: :+:
Charlie ville inte ha frukost, ville bara äta smör som hon bestämt uttalar ”mör”. Jag sa att man inte kan äta smör till frukost och Charlie blev vansinnig och lade sig på golvet och skrek: :+:
Kollade Emil i Lönnerberga med Charlie, avsnittet då han får en soppskål i huvudet, ett riktigt bra avsnitt faktiskt: :+++:
Åkte en taxi med vit skinklädsel till Frihamnen. Stockholms ENDA bil med vit skinnklädsel, enligt chaufför: :+++:
Spelade in ett nytt program som ska gå i TV4 i vår: :+++:
Gick upp till Meter för att hälsa på Breaking News-produktionen: :++:
Wikingsson var inte där, men han ringde till redaktören Klas och då låtsade jag vara Klas och Fredrik frågade om han fått bekräftat att de skulle ha ett möte klockan 11 och jag sa att mötet flyttats till klockan 14 och Fredrik blev galen och skrek: ”NU SKOJAR DU, VA! SÄG ATT DU SKOJAR” Och då började jag skratta, ha ha, jag lura han så jävla hårt: :++++:
Fick skjuts av Thomas Lindgren till Amandas och Hannahs nya kontor. Han ville pracka på mig sin konstiga musiksmak i bilen: :+++:
Hängde på Amandas och Hannahs kontor, kände mig som en arbetslös, jag försökte snickesnacka med Hannah och Amanda, men de bara svarade frånvarande medan de skrev på sina datorer, kände mig värdelös: :+:
Åt lunch på Riche med Calle och min chef, Schibsteds styrelseordförande Gunnar Strömblad: :++++:
Honkabröst med anklever: :+++++:
Skulle gå till jobbet, men precis när jag kommit fram kom jag på att jag glömt nyckeln till butiken hemma: :+:
Skrek i vrede och frustration över den glömda nyckeln, högt och vilt med armarna utsträckta längs Birger Jarlsgatan: :-:
Satte mig på Hotel Anglais: :++:
Läste en tweet från Fredrik Virtanen där han sa att det var dåligt att jag inte sätter plus längre i bloggen: :+:
Bestämde mig för att skriva ett inlägg med en massa plus: :+++:
Skriver det här blogginlägget: :++:

Jag kommer hem, tvingas äta Amandas perverterade mat, lyckas få ner såpass mycket att hon inte kan säga att jag är otacksam, mår illa på kammaren, surfar runt och upptäcker att Amanda skrivit en massa SKIT om mig i sin BLOGG.

Nu går jag och lägger mig.

Jag var väl 13 år, aldrig mer än 14.

Pappa fyllde år och då hade vi alltid hela släkten på besök. Jag hade just fått eget rum med egen tv, jag visade stolt upp rummet för min kusin Martin. (Han blev fotbollsspelare sen, hamnade i AIK och idag är han kommentator på TV4, duktig på alla sätt och vis.) Jag halvlåg i sängen och Martin halvlåg i soffan som stod mitt emot. Man halvlåg mycket i de där tidiga tonåren, kunde inte riktigt sitta rakt. Vi pratade, jag minns inte alls vad vi pratade om. Plötsligt tittade min storebror Niklas in med huvudet i rummet.

”Maten är klar där nere”, sa han.

Jag tyckte Martin var snygg och cool och han spelade fotboll och hade blont hår och jag ville väl imponera eller något. Så jag sög lite på mitt långfinger och pekade det sedan flinande mot brorsan i dörröppningen. Brorsan försvann ner mot maten och jag låg kvar flinande och Martin tittade på mig en stund och så sa han:

”Det är så konstigt med dig, Alex. Du är verkligen en schysst kille. Men ibland kan du vara så otroligt omogen.”

Jag tänkte på det mycket sen. Jag har fortfarande idag mycket starka minnesbilder från den där stunden av någon anledning. Det var något med att bli sådär avklädd som gör att jag nog aldrig glömmer det.

Jag läser i Café en intervju med Pär Lernström. Han berättar om hur det gick till när han blev erbjuden jobbet som programledare för Idol. Jag tyckte det var spännande läsning, kanske för att jag och Calle en gång i tiden var nära att bli just programledare för Idol. (I efterhand känns det ju superidiotiskt – jag är så in i bomben ointresserad av musik, kan just ingenting alls. Varför skulle jag leda Idol, ha ha, så dumt. Hur som helst.)

Pär Lernström berättade att han blev utbjuden på middag av TV4-bossen Fredrik Arefalk. De gick på Tranan eller hur det var, det dracks en hel del vin och efter middagen gick de och tog en drink, och precis när kvällen började ta slut frågade Arefalk om Lernström kunde vara intresserad av att leda Idol.

Lernström berättar själv att han blev mycket glad. Men han kunde ju inte kasta sig i famnen på sin chef. Han tig det coolt, sa att han ville fundera på saken. Och så gick han hem och väckte sin fästmö som låg i sängen.

Och under 40 minuter, tidsangivelsen kommer från honom själv, pratade han om sina visioner om programmet. Vad han ville göra och hur han ville göra det. Han sa också till sin fästmö: ”Nu kan du välja vilken jävla ring du vill!”

Och det fick han sedan ”äta upp”. Det är oklart på vilket sätt, men jag antar att hustrun sedan valde en mycket dyr ring.

Jag läser den här historien och känner att den är autentisk. Jag älskar den för den är sann, den har inträffat. Det är klart att jag också tycker att det finns ett fånighetens skimmer över berättelsen, det är otroligt att Lernström för den vidare. Men det är också imponerande, för det är transparent. Så transparent vill jag också vara, så meddelsam med sig själv, men det är ju så svårt, så mycket ängslighetm så många att ta hänsyn till, särskilt mig själv.

Nåja. Vad ville jag säga, jo, att den här passagen i intervjun gör mig så jävla KLUVEN. Å ena sidan utgör den enda punkten i hela texten där det verkligen blir intressant, spännande! Å andra sidan är det ju också generande. Kan inte bestämma mig. FAN OCKSÅ! Kan inte tänka en enda ren tanke, måste ha en kopp kaffe.

Jag tränade friidrott tre gånger i veckan när jag var pöjk. Jag var rätt duktig på häcklöpning, vill jag minnas. Sen trillade jag över en häck under en tävling, fick en låsning och kunde aldrig häcklöpa igen. Nå, det var ju inte det jag ville prata om. På den här träningsanläggningen, Zinkensdamms IP, brukade det under sommarhalvåret ligga en halvnaken farbror på en av läktarna. Han var brun och skrynklig, struntade fullkomligt i vad som hände på banan – han ville bara ligga där och sola. Jag funderade en del på den där gubben när jag sprang förbi honom i kurvan. Jag kunde inte begripa varför han låg där hela tiden. En gång frågade jag min tränare vad han var för nån och min tränare tittade bort mot skrynkliga gubben som låg där och sa: ”Han är en riktig soldyrkare.”

Jag hade aldrig hört ordet förut. Tyckte det lät sällsamt.

När jag kom hem frågade jag min mamma: ”Vad är en soldyrkare för något?”

Och mamma berättade att soldyrkan var en central del i hedniska religioner där världsbilden byggs upp av himlakropparna och deras banor, där solen dyrkades som den manliga guden, ibland omnämnd som ”Fader Sol”.

Jag tyckte det var förfärande. Efter den dagen ville jag aldrig springa förbi den där soldyrkaren i kurvan igen. Jag fick, kan man väl säga, ytterligare en låsning.

Sitter på hotellrummet, ska snart packa ihop och åka till flygplatsen. Ligger i sängen och kollar på BBC World News. Den har stått på i en timme nu, men fortfarande har jag inte sett en enda nyhet. Har ingen aning om någonting. Det är bara feature-skit och konstigheter och sen kommer vädret, fem minuters tonsatta bilder på världskartor. Jag vill ju ha nyheter! Till slut börjar de sända en film som heter “The secret war on terror”, och den intresserar mig inte alls till en början, men den DRAR in mig och efter en stund är jag helt fast. Det är en otrolig film, nyproducerad av BBC, om 11 september och allt som hände efter det. Intervjuer med folk som aldrig pratat förut, bland andra MI5:s förra chef. Det är så otroligt bra!

Vad ångestfyllt det alltid är att bo ensam på hotell. Man krymper som människa varje gång det händer. Man checkar in stolt och stark och lämnar dagen efter, krum och tunn och svag.

Mamma fyller 60 år och vår present var en helg i Paris bara med oss barn. Idag är det 30 grader varmt i Paris, vi tänkte åka en sån båt eller vad det är över den där floden Seine eller vad den heter. Några andra tips? Vi skulle gärna äta på någon uteservering här i Bastiljen ikväll. Någon som vet nåt bra ställe?

Aftonbladet hälsar och ber om ursäkt för förseningen. Men nu är den här. Schulman Show, med Jan Guillou som gäst. Säg gärna vad ni tycker om programmet! Gör det!

Sitter på Calles kontor och förbereder Schulman Shiw. Jan Guillou är gäst. Varje program har vi ”dödslöpsleken”, där vi gör ett antal löpsedlar på gästernas död och så får gästen välja till vilket löp vederbörande vill ”vika in hovarna”, så att säga. Men nu börjar jag tröttna på den där leken. Kanske ska gå vidare och hitta något nytt. Eller vad säger ni?

Jaha, nu sitter jag i soffan igen. Åt en tidig middag på stan, vilket gjorde att jag blev så in i helvete hungrig för en timme sen. Började slamra i skåp på jakt efter mat. Hittade korv och lite grejer i kylen, åt alltihop stående med öppen kyl, som när man är så SUGEN att man snittar sin nyfångade fisk ute på sjön och suger rommen ur den levande lake i sittande båt. Jag åt girigt, stoppade för mycket mat i munnen, som i filmer när utsvulten man äntligen får ett mål mat och blir så till sig att han tappar bordsvett och liksom sliter sönder brödet med munnen istället för att bita som en städad människa. Jag andades genom näsan, äcklades genast av ljudet av när jag andades genom näsan och tvingades öppna munnen, flämtade som en hund, för mycket mat i munnen, stoppade i mig ännu mer, hittade grejer långt in i kylen, och sen stapplade jag till soffan och nu har jag suttit här en stund och begrundat detta ätande. Skäms över att jag tappade greppet på det där sättet, det var inte en människa som stod där i guldskenet från kylskåpslampan, det var ett djur. Inte alls behagligt att ta del av mig när jag beter mig så, ÄCKLIGT!