Jag har länge, kanske för länge, funderat över en helt obetydlig sak. Jag kan inte släppa den, den irriterar mig som ett hårstrå på tungan och jag tänker att om jag bara skriver ner det så blir jag av med detta för gott.

För fem år sedan eller så. Fredrik Lindström intervjuades i någon teve-soffa. Han gör det han alltd gör – med en vilsam överlägsenhet och krökt leende berättade han om det svenska folkets tillkortakommanden. Nu lade han ut texten om den svenska besattheten i ”öppen planlösning”. Alla hus, menade han, skulle numera ha helt öppen lösning, där köket var en del av vardagsrummet och så vidare. Förr om åren ville man ju ha sina kök undangömda, det var en plats där pigorna kunde reda soppan till herrskapet.

Lindström tyckte det var fånigt med denna vilja att alltid vilja ha öppen planlösning och menade att det fanns en avgörande tanke med att faktiskt skilja köket från andra rum – matoset. Hur trevligt är det, resonerade Lindström, att i de här nya hushållen ligga i vardagsrumssoffan och känna matos från köket alldeles intill.

I fem år har jag funderat på det där.
Jag har aldrig legat i någon soffa och känt matos.
Och det beror på att det numera finns fläktar.

Vet du vad en fläkt är, Fredrik Lindström?
Har du någon gång hört om en sådan?

Patetiska jävla människa.

Funderar på Juholt. Öppnade imorse mina nyhetsappar och upptäckte att nya avslöjanden om Juholt prydde de sju första nyhetspuffarna på Expressen. Trycket på honom är enormt, kanske har vi aldrig sett liknande inom svensk politik. Jag tycker verkligen att den här typen av granskningar måste göras. Det är till och med viktigt. Och Juholt har uppenbarligen gjort en hel del misstag.

Men vi tycks alldeles glömma bort uppsåtsfrågan här. Den är helt försvunnen. Det borde vara en viktigaste frågan av alla: gjorde han detta i avsikt att lura till sig pengar? Än så länge har ingen kunnat bevisa detta.

Den här typen av drev gör mig illa till mods. Det är sådana oerhörda krafter i rullning, och alla blir fartblinda och inte en enda journalist eller opninionsbildare ställer sig längre frågan om han gjort detta med flit.

Min bild av Juholt är att han är en slarver. Precis som jag själv är. Det är mänskligt. Min bild är INTE att han gjort saker för att lura staten på pengar. Jag har i alla fall inte sett någon tidning bevisa den saken för mig.

Men det har vi helt glömt och snart får han nog gå. Det är dystert, tycker jag.

Det har kommit ut en ny pappatidning, som fantasifullt nog heter ”PAPPA”. Omslaget pryds av Markus Birro. Men har ni sett på bilden! Vad fan i helvete har hänt? Det där är inte Markus Birro. Det där är Markus Birro som en sån där artificiell-intelligens-robot! Markus Birro har ju en mörk, rätt spännande blick. Mångbottnad och lite farlig. Han ser bra ut! Den här retuscherade varianten av Markus Birro ser inte riktigt klok ut. Hur kan fotografen som retuschat denna vara nöjd? Hur kan tidningens chefredaktör vara nöjd? Hur har det kunnat bli så här fel?

Den här trenden att trolla med folks utseenden så att de förvandlas till märkliga främlingar är outhärdlig. Titta på Filip och Fredrik. De ser inte kloka ut.

De gör det också med mig ibland. Den här bilden togs för något år sedan. Det där är inte jag. Sådär ser inte jag ut. Det får ni inte tro. Vet ni hur jag egentligen ser ut? Jo, EGENTLIGEN ser jag ut så här:

Charlie vaknar klockan 4, kräver ”nänning”, vilket betyder välling: :+:
Charlie somnar om efter att hon fått nänning: :++++:
Jenny Östergren och Anders Kraft i Nyhetsmorgon: :++++:
Honungsmacka till frukost, tänk att jag upptäckt honungsmackan som sådan igen: :+++:
Upptäcker att Olle Ljungström börjat twittra: :++++:
Fortfarande ont i nacken, kan inte vrida till höger, misstänker nackspärr: :-:
Skjutsar Charlie till förskolan, hamnar i köer på Karlavägen: :+:
Charlie gråter inte alls när jag lämnar henne: :+++:
Åker hem igen, värre köer nu på Karlavägen: :-:
Lägger mig i soffan och tittar på Nyhetsmorgon igen: :++:
Känslan av att vara arbetslös infinner sig: :+:
Funderar på att duscha, men orkar inte: :+:
Skriver istället detta inlägg: :++:

Sitter i köket här hemma, tittar ut över vädret, vilken förödelse. Två veckor till och det är så gott som vinter. Jag känner för att barrikadera mig här inne, som i Walking Dead, spika igen fönster och dörrar, släcka lampor, teven står på dygnet runt utan ljud och genom glipor ska jag med äggvitevattniga ögon titta ut över vintern. Äta konserver med bara händerna på golvet, bajsa i hörnen, lägga jord över när lukten blir för stark, utveckla egensinne, bli rasande när människor i min närhet inte följer säkerhetsreglerna – vi går inte ut över huvud taget, hör ni det!!

Amanda sa just till mig exakt detta:

”Jag har funderat på dina fel. Det är ju ganska många. Du är färgblind, ansiktsblind, tondöv, du stammar och du har ett extremt dåligt minne.”

Och så tittar hon på mig länge, liksom äcklad, och så säger hon:

”Vad hände där när du föddes egentligen?”

Jag och Amanda hade just en liten kontrovers, som slutade med att hon med full kraft slog mig åtta eller nio gånger i huvudet. Och nu sitter hon och skriver ett inlägg om saken och inte vet jag vad hon skriver, men hon är upprörd och jag antar att hon kommer att överdriva eller vara obalanserad, så jag tänkte att jag kunde skriva min syn på den här saken nu på en gång, så att vi inte hamnar i missförstånd här.

Så här ligger det till. Jag saknar musikaliskt öra. Jag har inte förmågan att njuta av musik. Amanda tycker att det är trist, för det innebär att hon inte kan dela sina upplevelser med mig, fast mest synd är det nog om mig. Jag har förstått att det finns människor som blir lyckliga av att höra musik. Den möjligheten har inte jag och jag sörjer det.

Ibland händer det att Amanda ber mig lyssna på en låt som hon tycker om. Och jag försöker lyssna, men det fäster inte. Det ger mig absolut ingenting. Jag kan inte ta emot det, jag är som en döv.

Jag förstår inte hur Amanda kan vara upprörd på det. Jag har inte valt att vara tondöv. Det har bara blivit så. Det är ett handikapp. En sund människa har förståelse för andra människors handikapp. Amanda har ingen förståelse för mitt handikapp – hon hatar det.

Veckans Schulman Show! Henke Lundqvist är gäst! Vad säger ni?
Nå oss på Twitter på @SchulmanShow
Eller på mejl: schulmanshow@aftonbladet.se
Eller i kommentarsfältet nedan!

Jag läser kommentarerna under mitt inlägg om vakterna brutala sätt att hantera den tolvårige pojken och upptäcker att en del av er tycker att vakterna handlade helt rätt. Jag vill därför precisera var jag står, så att ni ska förstå.

Att som vuxen man göra på det sättet mot en pojke är ALDRIG okej. Inte under några omständigheter. Oavsett vad pojken gjort, oavsett vilka lagliga ramar väktare har i sitt yrke. Så får man aldrig någonsin göra mot en människa som är 12 år gammal. Det är helt enkelt inte okej. Exakt detsamma gäller män som slår kvinnor. Det är ALDRIG okej, inte under några som helst omständigheter.

Aldrig någonsin.

Jag gick häromveckan med Charlie längs Danderydsgatan, upp mot rondellen vid Arkitekthögskolan. Vi sneddade över den lilla ön av gräs i mitten av rondellen och när vi kom till andra sidan stannade en bil alldeles framför oss. Det satt fyra ungdomar i den, en av dem vevade ner rutan.

“Får jag ta en bild på dig”, ropade han och viftade med en Iphone.
“Självklart”, sa jag.

Han siktade med telefonen och jag log det fåniga leende jag alltid ler när någon tar en bild. När bilden var tagen sänkte han telefonen och sa: “Fan, vad ful du är.” Och så garvade alla i bilen och de åkte iväg.

Jag kände mig ju rätt dum efter det där. Blev olycklig en stund när jag vandrade vidare med barnvagnen upp mot Valhallavägen, men av någon anledning lyckades jag helt glömma bort den här händelsen direkt därpå, har inte tänkt på det en sekund, fram tills idag, då jag liksom häpnade över att det där verkligen hände. Okej, det var det hele.