Jag vet inte hur ni äter era Ballerina-kex, men jag gnager av det översta lagret bit för bit och sen slickar jag chokladen som en hund och sen kastar jag resten i sopen. När jag i veckan inledde detta knaprande på överdelen av ett sådant kex så hände det sig att jag plötsligt bet av en bit av min framtand. Tänk er den isande skräcken när man omedelbart förstår att något är fruktansvärt fel, hur man fryser till, vill inte ens röra överkroppen, står med öppen mun och stora ögon och händerna liksom balanserande utåt och undrar vad som pågår. Och så samlar man sig, tuggar försiktigt på kexresterna i munnen och upptäcker tandflisan, som man med besvär spottar ut och placerar i handflatan och med växande panik studerar man den lilla tandbiten och man vet att man står inför en skadekontroll, att tungan måste leta sig upp till framtanden för att undersöka exakt vad som fattas där uppe, men man drar sig för det, eller hur, man vill egentligen inte veta.

Andlöst undersöker tungan området och det är ju bara en liten flisa, men tungan är konservativ, känslig för förändringar och den har ett sätt att förstora saker. När jag trevar mig upp och hittar det skadade området känns som att en tandflisa stor som en Ahlgrens bil lämnat min mun.    

Och jag gör inte mer den dagen, jag bara känner med tungan på denna nya, vassa omständighet och rätt vad det är minns jag så underliga saker. Det är inte en bit av en tand jag har tappat – det är en gammal fyllning. Jag har suttit precis på samma sätt med samma tunga mot samma kolossala öppning, för mer än 20 år sedan. Min storebror staplade burkar på ett bord i sitt rum. Ett hundratal burkar som reste sig på varandra på mäktigt sätt där inne. Det var ett projekt som både jag och min lillebror var avundsjuka på. Vi brukade ibland stänga igen dörren till hans rum medvetet hårt, för då hände det att en burk eller två ramlade. Men den här gången tog vi i för mycket, vinddraget gjorde att hela konstruktionen sviktade och föll mot marken. Min storebror blev vansinnig och det fat med rostat bröd han just skulle äta kastades mot mig och tallriken träffade rakt i framtanden och en bit av min tand lossnade.
   
När tandflisan lossnade andra gången mindes jag plötsligt allt från när det hände första gången. Jag tyckte det där var förfärligt intressant. Hur den fysiska förnimmelsen av något kunde slunga tillbaka mig så långt tillbaka i tiden. Det är klart att det händer ofta när det gäller lukter, smaker och dofter. Vi har väl alla våra minnen av det. Den frätande doften av det Salubrin som mystiskt försvann in i huden när pappa baddade mina myggbett med bomull om somrarna. Smaken av varm filmjölk när frukosten stått ute en stund i morgonsolen. Den stickande, spännande smaken som satte sig i gommen när jag fick doppa fingret i pappas whiskypinne. Ljudet av baklucka som smällde igen så kraftigt att det sjöng i öronen och man blev lite vimmelkantig. Den blandade doften av bensin och röda prince mjukpack från barndomens bilresor. Doften av popcorn från första egna biobesöket på Filmstaden när jag såg Jurtjyrkogården trots att jag inte var 15.

Doften av läppstift och kaffe när mamma gjorde sina snabba morgnar innan hon rusade iväg till jobbet. Den märkliga doften av uppvärmd sand när man plockade ut overallerna ur torkskåpet. Det trygga ljudet av kaffebryggare och diskmaskin i köket. Det korta explosionsartade ljudet när man stängde av teven, som en liten elektronisk bomb. Det sällsamma ljudet av två röster från två olika program, som babblade mot varandra på samma frekvens på radion. Det viskande ljudet av ”TJICKITI-KAO-WOW som fanns på alla ens blandband i ungdomen. Det visslande ljudet av nylon som möter nylon när man gick med sin snowracer i snön. Lukten i Salomon-skolryggan, blandningen av inplastade böcker, suddigum och gammal gympahandduk. Känslan när mamma hade städdag hemma och hon vädrade – den kalla luften som blandades med en doft av Ajax.

Så mycket minnen från smaker, dofter och lukter. Men sällan från något fysiskt.
   
Jag gick till tandläkaren sen och fyllde igen gluggen och när jag vandrade ut från tandläkaren och kände med tungan på lenheten så var minnet nästan borta. Jag minns episoden, men när tandläkaren lade på sin fyllning lade han också på ett lock på alla de där nyanserna. Det var så märkligt.