Kära dagbok. Det är tisdag morgon och jag är fortfarande sjuk. Men jag ser en ljusning eller en öppning, halsen är inte riktigt lika sträv idag som den var igår vid samma tid på dagen. Jag sitter i min butik, med persiennerna nerdragna, för jag vill inte ha något spring i butiken. Jag vill vara ifred idag. Måste få lite gjort. Måste börja leverera lite på allvar. Har gjort lite väl mycket fluff den senaste tiden. Till slut, när jag gjort fluff i några veckor, så börjar jag hata mig själv. Då måste jag ta tag i mig själv och göra något på riktigt. Det är min tanke idag – göra något på riktigt. Därför sitter jag med mitt vita digitala ark och hummar en stund, kommer på att jag kanske ska ha en kopp kaffe, donar med bryggaren, sätter mig åter, upptäcker damm i hörnet där, vandrar förbi ytan med dammsugaren, tillbaka till datorn, åhå, får ett mejl, läser och svarar på det, kollar lite andra mejl – och så en bloggtur innan jag stänger fönstret, öppnar åter det vita arket för att göra något på riktigt. Kommer på att det var ett tag sedan jag talade med mamma, så jag ringer henne. Vi pratar om julen och vi har några praktiska oklarheter, så nästa samtal går till brorsan. Vi bestämmer det ena och det andra och kaffet är slut, så jag tar en kopp till, sitter där och funderar en stund på att göra något på riktigt, öppnar bloggfönstret och sätter mig och skriver detta inlägg. Så! Nu ska jag göra något på riktigt.