Kommer hem och ser hur bastun börjar ta form och jag börjar nästan gråta, för det är så fint. Hannu och Peter och Daniel säger att den är bastufärdig imorgon kväll. Och imorgon kväll ska Amanda äta middag med alla kollegorna på Perfect Day, så jag får inviga den ensam och det är inte så dumt, för då kan jag göra det på mitt sätt, gå runt och smeka aggregatet en stund, sätta på det, luta mig fram och lyssna på knastret från metallrören, lägga en hand över stenarna, som om jag värmde mig över en öppen eld, gå ut ur bastun, stänga dörren omsorgsfullt, smeka igen den – och så väntar jag en bra halvtimme och så kastar jag mig i detta helvetesheta inferno och lägger mig på övre bastulaven, sitter där och utstöter kroppsljud, minsta rörelse och huden svider till så att jag skriker vildsint, jag blåser på min egen arm och skrattar högt åt den fasansfulla smärtan, doft av bränt hår och svedd hud, efter en stund kollapsar jag av hettan, faller av bänken, rasslar ihop i en liten högframför aggregatet, ber till Gud, släpar mig ut som en halvdöd, ligger och andas vilt med utspärrade ögon, efter fem minuter är jag åter sansad och så tar jag sats igen och kastar mig in i detta vidriga helvete. Blir fint, det.