På grund av min stamning som barn fick jag aldrig de stora rollerna i de pjäser som sattes upp i dagis och i skolan. Lärarna var övertygade om att jag inte skulle kunna leverera replikerna på vettigt sätt, att jag skulle stå där och trampa vatten och att det skulle bli smärtsamt, både för mig och för publiken. Och det var nog vettigt tänkt av dem. Jag fick därför mest repliklösa biroller. En gång i ett julspel spelade jag en ringklocka. De hade målat en stor bjällra över ett lakan och trätt på mig detta lakan och så skulle jag stå på ena sidan av scenen och vid ett särskilt tillfälle i spelet skulle jag säga min enda replik: ”Ring, ring, ring”. Och sen skulle jag gå ut.
   
Innan föreställningen började stod jag och de andra barnen och tittade genom gliporna på draperiet, ut över föräldrarna och släktingarna i publiken. Det var ett massivt folkhav, jag hade aldrig varit med om liknande, hur många var där ute egentligen? Tusen personer? Tiotusen? Stolar som skrapade och ett glittrande, förväntansfullt mummel i lokalen. Jag såg mamma och pappa på första raden. Pappa i grå kavaj som matchade hans skägg och under den en åtsittande stickad tröja som var hans favorittröja, jag visste det eftersom pappa en gång hade krympt den i tvätten och han stod framåtlutad över tvättmaskinen med tröjan i handen och skrek förtvivlat: ”Min favorittröja!” Föreställningen började och snart var det dags för mig att äntra scenen. Jag blev varsamt inknuffad av vuxenperson och ställde mig på min givna position och jag sneglade åt mammas och pappas håll. De var så ljusa i blicken, deras ansikten var liksom helt öppna, det fanns något där, en direkt kontakt, som en glödande blickbana mellan mig och dem. Det sprakade mellan oss, jag kände mig verkligen speciell och älskad. Men jag missade repliken, glömde den helt, jag var i egna tankar, jag märkte det först när det plötsligt var så tyst på scenen och att alla tittade på mig. Louise, som spelade huvudrollen, viskade: ”ring, ring, ring” och jag ropade: ”RING RING RING!” Och så vände jag på klacken och gick ut – och mamma och pappa applåderade vilt och det var ju lite pinsamt, för det var ingen annan som applåderade. Jag tackade Louise sen. Henne var jag kär i, men det var alla killar och jag var långt ifrån hennes förstaval, fick alltid spela barn när vi lekte ”mamma, pappa, barn” och Andreas fick vara pappa.
   
förrgår var jag på min 2-åriga dotter Charlies första uppträdande. De skulle gå lucia-tåg på dagis. Charlie hade varit vankelmodig i flera dagar – först ville hon vara tomtenisse och sen ville hon vara pepparkaksgubbe, men lamporna i håret gjorde att hon i sista stund bestämde sig för att vara lucia. Vi var ett femtontal föräldrar som satt med kameror i handen i nedsläckt dagisrum och viskade med varandra medan vi väntade på att barnen skulle komma. Föreståndarinnan förklarade att barnen lärt sig alla sånger, men att de möjligen skulle bli lite nervösa när det väl gällde och vi uppmanades därför att sjunga med i sångerna.
   
Så kom tåget in, ett lyckligt sorl uppstod bland oss, och där var hon, min lilla älskling, i vit dräkt som släpade i marken, med kronan på sned och glitterband om den runda magen, och hon var så fin. Föreståndarinnan stämde upp i ”Tipp tapp” men ingen av barnen sjöng med, de stod med stora ögon och tittade på oss och vi gjorde som vi blivit tillsagda – alla föräldrar sjöng och barnen tittade och det var en märklig scen, nästan surrealistisk, för plötsligt var det barnen som utgjorde publiken och vi föräldrar som stod för sången. Och så där höll det på, låt efter låt, små barn i julkläder lyssnade på deras föräldrar som satt på stolar och sjöng för dem. Jag skrattade till slut högt åt det absurda i det och jag såg på min dotter där hon stod i sina kläder och jag tänkte: Det är inte sant! Jag är där nu! I livet, i föräldrarskapet – jag är där! Flickan med kronan på sniskan och glitterband runt magen är min dotter. Och världarna rullar.