På grund av min stamning som barn fick jag aldrig de stora rollerna i de pjäser som sattes upp i dagis och i skolan. Lärarna var övertygade om att jag inte skulle kunna leverera replikerna på vettigt sätt, att jag skulle stå där och trampa vatten och att det skulle bli smärtsamt, både för mig och för publiken. Och det var nog vettigt tänkt av dem. Jag fick därför mest repliklösa biroller. En gång i ett julspel spelade jag en ringklocka. De hade målat en stor bjällra över ett lakan och trätt på mig detta lakan och så skulle jag stå på ena sidan av scenen och vid ett särskilt tillfälle i spelet skulle jag säga min enda replik: ”Ring, ring, ring”. Och sen skulle jag gå ut.
   
Innan föreställningen började stod jag och de andra barnen och tittade genom gliporna på draperiet, ut över föräldrarna och släktingarna i publiken. Det var ett massivt folkhav, jag hade aldrig varit med om liknande, hur många var där ute egentligen? Tusen personer? Tiotusen? Stolar som skrapade och ett glittrande, förväntansfullt mummel i lokalen. Jag såg mamma och pappa på första raden. Pappa i grå kavaj som matchade hans skägg och under den en åtsittande stickad tröja som var hans favorittröja, jag visste det eftersom pappa en gång hade krympt den i tvätten och han stod framåtlutad över tvättmaskinen med tröjan i handen och skrek förtvivlat: ”Min favorittröja!” Föreställningen började och snart var det dags för mig att äntra scenen. Jag blev varsamt inknuffad av vuxenperson och ställde mig på min givna position och jag sneglade åt mammas och pappas håll. De var så ljusa i blicken, deras ansikten var liksom helt öppna, det fanns något där, en direkt kontakt, som en glödande blickbana mellan mig och dem. Det sprakade mellan oss, jag kände mig verkligen speciell och älskad. Men jag missade repliken, glömde den helt, jag var i egna tankar, jag märkte det först när det plötsligt var så tyst på scenen och att alla tittade på mig. Louise, som spelade huvudrollen, viskade: ”ring, ring, ring” och jag ropade: ”RING RING RING!” Och så vände jag på klacken och gick ut – och mamma och pappa applåderade vilt och det var ju lite pinsamt, för det var ingen annan som applåderade. Jag tackade Louise sen. Henne var jag kär i, men det var alla killar och jag var långt ifrån hennes förstaval, fick alltid spela barn när vi lekte ”mamma, pappa, barn” och Andreas fick vara pappa.
   
förrgår var jag på min 2-åriga dotter Charlies första uppträdande. De skulle gå lucia-tåg på dagis. Charlie hade varit vankelmodig i flera dagar – först ville hon vara tomtenisse och sen ville hon vara pepparkaksgubbe, men lamporna i håret gjorde att hon i sista stund bestämde sig för att vara lucia. Vi var ett femtontal föräldrar som satt med kameror i handen i nedsläckt dagisrum och viskade med varandra medan vi väntade på att barnen skulle komma. Föreståndarinnan förklarade att barnen lärt sig alla sånger, men att de möjligen skulle bli lite nervösa när det väl gällde och vi uppmanades därför att sjunga med i sångerna.
   
Så kom tåget in, ett lyckligt sorl uppstod bland oss, och där var hon, min lilla älskling, i vit dräkt som släpade i marken, med kronan på sned och glitterband om den runda magen, och hon var så fin. Föreståndarinnan stämde upp i ”Tipp tapp” men ingen av barnen sjöng med, de stod med stora ögon och tittade på oss och vi gjorde som vi blivit tillsagda – alla föräldrar sjöng och barnen tittade och det var en märklig scen, nästan surrealistisk, för plötsligt var det barnen som utgjorde publiken och vi föräldrar som stod för sången. Och så där höll det på, låt efter låt, små barn i julkläder lyssnade på deras föräldrar som satt på stolar och sjöng för dem. Jag skrattade till slut högt åt det absurda i det och jag såg på min dotter där hon stod i sina kläder och jag tänkte: Det är inte sant! Jag är där nu! I livet, i föräldrarskapet – jag är där! Flickan med kronan på sniskan och glitterband runt magen är min dotter. Och världarna rullar.

21.14
Amandas version av vinnarlåten: :++:
Jag tycker synd om Amanda, som blir fast med den här skitlåten om hon vinner. Varför ska hon stå och sjunga sådan jävla dynga? Hon gör en bättre version än Robin, men det spelar ingen roll: en skitlåt är en skitlåt, om än i gyllene dosor.

21.09
Robins version av vinnarlåten: :+:
Först och främst: det är ju en skitlåt. Så fullständigt ointressant. För det andra: Robin levererar ju en fullständigt genomskinlig version av det. Jag kom på mig själv med att gå in på text-tv när han sjöng. Kollade vädret och sporten.

21.07
Idoljuryn, betyg över hela säsongen:

Anders Bagge: :++:
Han är ju en genomtrevlig prick och det gillar man ju. Tyvärr har han med tiden fått alltmer ”feeling” för sin roll och blivit mer av en spexare och spexare är härligt i lagom doser, men jag vill inte se hans flin och hans putslustigheter efter varje låt. Det blir för mycket.

Alexander Bard: :+++++:
Kristallklar i sina resonemang, sylvass när det gäller, rolig och drastisk när den andan faller på. Framför allt märks det att han är sanslös kunnig på området – och att han har den verbala förmågan att uttrycka det. Jag önskar inget mer av en Idoljury.

Laila Bagge: :+:
Det slaskiga språket gör att man inte kan ta henne på allvar. Jag är så trött på att hon inleder varje recension med orden: ”Så här…” Hon har varit jury i en massa år – det kan hon väl bara fixa? Hon har aldrig sagt något som på minsta sätt har givit mig ett nytt perspektiv på det jag sett och hört i Idol och det är ett underkännande.

Pelle Lidell: :+++:
Han har tagit sig alltmer. Han påminner till sättet om en skojare, men mycket tyder på att han faktiskt kan en hel del. Att han läser manusskrivna grejer i papper är tråkigt, men hallå: alla kan inte vara spontana på beställning.

Min middag, charkuterier
Epoisse, kittost: :+++++:
Opastöriserad gårdstallegio: :++++:
Gorgonzola: :++:
Tryffelsalami: :+++:
Spansk salami: :++++:
Rädisor med salt: :+++:

20.48
Amanda Fondell sjunger tittarnas val: :+++:
Inte lika övertygande som i sitt första framträdande, men trots att hon inte är hundraprocentig här så synes denna final nu vara så fullständigt generande ojämn och avgjord på förhand. Amanda Fondell är 40 000 miljarder gånger bättre än Robin.

Robin sjunger Halo: :++:
Härligt låtval och han sjunger ju bra, men jag känner mig ändå uttråkad och ointresserad. Jag vill inte se honom. Jag vill se artister som gör något eget. Jag är inte intresserad av coverartister. Det finns inte det allra minsta säreget eller unikt här.

20.38
Finansminister Anders Borgs image just nu: :+:
Man vill inte ha en finansminister som sitter där och flinar.

20.29
Amanda sjunger Blur: :++++:
Jag kan inte låta bli att skratta högt åt hennes underlighet på scen samtidigt som jag ryser när hon sjunger. Det är ett otroligt framträdande. Det känns ovärdigt att Amanda tävlar mot en sån som Robin. Ovärdigt!

20.16
Robin sjunger ”In my head”:
Rätt tråkigt låtval och han kämpar med den här låten, hoppar och är övertänd. Kanske det sämsta Idolfinal-framträdandet genom historier. Gud, vilken dyster start. Känner för att byta kanal. Vilka kör i ”På spåret” ikväll?

20.05
Måns och Danny sjunger:
Framför allt var det uselt bildproducerat. Men låten var ok och Måns och Danny är ju snygga och härliga.

20.01
Anders Bagges vita halsduk: :+:
Det där var inte roligt. Lite Karlsson på taket möter Ernst Rolf.

Äntligen fredag igen! Idag firar vi med ett REKORDLÅNG avsnitt. Nästan en timme satt vi och tjattrade. Jag kan personligen känna att ett Schulman Show aldrig får vara mer än 45 minuter, men det var något med dagens gäst, Stina Dabrowski, som gjorde att det bara rann på.

Säg gärna vad ni tycker om programmet!

De kommer allt närmare mål, byggarna i badrummet! Där kan ni se bastun – det ska bara in lite virke i den och sen ska jag basta så hett att huden trillar av min kropp och ligger som korvskinn längs aggregatet. De här tre känns numera som om de är en del av familjen – Peter, Daniel och Emil. Emil vann VM i måleri, det talar han gärna om. Daniel kommer från Australien och kallar alla ”mate”. 

Det håller på att bli så fint. De har byggt en list där uppe i taket så att det ser ut som ett gammalt vardagsrum.

Imorse kom Hannu in för att inspektera. Han tittade inte ens på byggarna eller på mig – han hade redan från början blicken fäst på väggarna. Sen släppte han den inte.

Han tog fram sin ficklampa och började lysa på väggarna och så hummade han och böjde sig fram och tittade nära, lyste lite mer. Emil stod som en konfirmand. Jag viskade till Hannu att ”han har vunnit VM i måleri” och Hannu svarade att det spelar ingen roll om han så målat Mona Lisa – han måste kontrollera arbetet.

Amanda är inte så inblandad på daglig basis. Hon kommer bara in ibland och ställer till oreda. Som imorse. Jag hade valt svarta lampknappar till väggarna, för jag tyckte de var fina. ”Vad är det där”, ropade Amanda imorse och såg äcklad ut. ”De kan vi inte ha – de måste vara vita”, sa hon. Och då kände jag mig kränkt och blev arg. Hannu frågade hur vi skulle ha det och jag sa: ”Vi ska ha svarta.” Amanda sa: ”Nej, de ska vara vita.” Så övertalade jag henne att låta er bestämma. Säg vad ni tycker i kommentarsfältet – låt oss KROSSA Amanda!

Vi gör en Idol-special denna vecka! Daniel Breitholtz och Sibel Redsep i studion.
Detta hindrar naturligtvis inte att det kommer aett ordinarie Schulman Show på fredag. Då är Stina Dabrowski gäst.

Patrik Ekwall släpper snart en bok. Det låter festligt – jag tycker om Patrik Ekwall, han är en sån där FÄRGKLICK, eller hur. Och jag ser fram emot att läsa om stjärnorna, resorna, rubrikerna och det där med kaninen låter lite mystiskt, spännande.

På Twitter lägger Ekwall ut en bil på hur omslaget ska se ut. Boken heter alltså ”Svår, svårare, EKWALL”.

Jag sitter länge och begrundar omslaget. Jag vill veta vad som pågår. Försöker FÖRSTÅ. Det är alltså fråga om en komparation som börjar med SVÅR och sedan blir SVÅRARE och sedan har SVÅRAST ersatts med hans eget namn. Menar Ekwall att han är en utomordentligt svår typ? Men det kan ju inte stämma, Ekwall är många saker, men SVÅR är han ju inte. Jag har inte heller bilden att Ekwall ser sig själv som en svår typ.

Är han kanske självironisk? Tycker han att han är själva motsatsen till SVÅR? Vill han genom titeln ge en blinkning till sin egen ytlighet, vill han ta udden av eventuella kritiker som kommer att tycka att boken är banal? Nej, det låter konstigt. Det låter alldeles för avancerat. Det låter inte klokt.

Nej, detta är ett mysterium. Detta är bland det mest egendomliga jag sett på hela året. Kan någon förklara den här superknasiga boktiteln för mig.

Nu är det klart att Schulman Show även kommer att visas i Kanal 5 till våren. Programmet kommer alltså att vara BÅDe en Aftonbladet-produktion och en Femman-produktion. Är inte det roligt? Tänk om vi kan kombinera den lättfotadhet som finns i webb-teve med den proffsighet som finns i gammelteve. Då kan det bli jättebra.

Jag gav en intervju om nyheten som ni kan läsa HÄR.

Dagens gäst är Timbuktu!
Vad säger ni om dagens program? Berätta! Vi lyssnar noga på er feedback.

Tidig morgon, jag hör ljud i lägenheten. Sömndrucken stapplar jag ut i hallen, kontrollerar köket och vardagsrummet. Hör någon typ av suck från badrummet, tar mig dit och där står han på knä, Hannu, med ficklampa och kontrollerar golvet. Vi hälsar och utbyter vänlighetsfraser. Jag frågar honom varför han inte tänder lampan och han svarar: ”Jag ville se plattorna i gryningssken.”

Gick in på Amandas blogg, som ni kan läsa HÄR och såg en bild på Amanda där hon dricker kaffe på kontoret. Jag slogs av den där kaffemuggen. Har de gått och lagt beslag på nordens största och längsta kaffemugg? Är Guinness på plats?