Imorse var jag i radion och vi hade Thorsten Flinck som gäst och någon frågade om han var lycklig och Thorsten blev perplex och kunde inte riktigt svara och jag förstår honom – det är ju en underlig fråga. Jag känner mig som en grundlycklig människa, men det ska sägas att jag känner ångest också. När Thorsten fick den där frågan kom jag att tänka på när jag var i Köpenhamn häromdagen. Amanda hade överraskat mig när jag fyllde år och alla mina vänner fanns på plats på hotellet när vi kom dit och vi gick ut och åt på en underbar krog. Och jag minns att jag satt där och söp in situationen, betraktade alla mina vänner, hörde alla skratt och diskussioner och min fru kom fram och omfamnade mig och jag minns att jag just då tänkte för mig själv: ”Jag önskar inget mer av det här livet.” Det var liksom en GNISTRANDE känsla av lycka.

Den känslan är sällsynt, det händer bara då och då. På senare tiden har jag dock känt att den kommit tillbaka i mitt liv allt oftare. Då har det ofta med Charlie att göra. När jag köpte en barnstol till cykeln och jag lyfte upp henne på Charlies premiärtur på cykeln. Att se hennes lyckliga blick där i stolen. Det var otroligt. Det är nästan en upphöjd känsla av lycka, inte sant. Att se Charlie så där gör att jag känner mig så glad att det spritter i hela kroppen på något konstigt sätt, jag blir så glad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Jag är sjuk och hemma med Charlie, som också är sjuk. Vi ligger i soffan och tycker synd om varandra. ”Jag är sjuk”, säger Charlie till mig och jag svarar: ”Jag är också sjuk.” Då nickar hon och där möts vi, i sjukheten.

Herman Lindqvist är urförbannad på Victoria och Daniels val av namn på det lilla barnet. Han tycker inte bara att det är ett oväntat val – han finner det ”mycket olämpligt”.

Herman Lindqvist är möjligen dum i huvudet?

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex

För det första: grattis, Victoria och Daniel! Jag vaknade imorse med TRE ”Breaking News”-flashar på telefonen och jag var sömndrucken och fick kisa och läsa nära-nära, med pannan tryckt mot telefonen för att se vad som stod. Och när saker och ting stod klart för mig kastade jag mig upp ur sängen och slog på teven och såg Daniel stå där på ett podium – iförd kostym och han var nyrakad! – och när han svalde ett par gånger för att hålla tillbaka gråten och sa att ”känslorna är all over the place” så upplevde jag själv en sån jävla lyckokänsla, jag börjar nästan lipa när jag här och nu tänker på det. Vad fint det var! Känslorna var all over the place!

För det andra. Av alla kvällstidningsord så tycker jag nog bäst om ”jubla”. Särskilt när det används för att beskriva någons sätt att prata. ”Vi gjorde en jättematch”, jublar en hockeytränare och när jag läser det så uppfattar jag det som att han nästan sjunger det hela, som om han skanderar saken. Det finns en särskild eufori i det där ordet. Jubla!

Jag läser på Expressens hemsida om ”jublet i Ockelbo” och det är en fantastisk bild, är det inte? Man tänker sig att folk går runt på gator och torg i Ockelbo och jublar, kramar varandra och dansar vidare. Och alla går dessutom runt med Expressen-löpsedlar. Den här bilden nedan är en ögonblicksbild. En fotograf var på plats och såg denna vilda yra där hundratals människor dansade omkring med löpsedel i händerna och han bad om en snabb bild och ungdomarna ställde upp sig och så dansade de vidare sen. Jubel!

Nytt avsnitt av Hannah&Amanda är ute nu och jag tänkte att jag ville lägga upp det här. Jag vet att vissa av er blir irriterade när jag länkar till saker som min fru gör, men då vill jag säga två saker:

1. Jag är väldigt stolt över henne och de saker hon gör.
2. Ni BEHÖVER ju inte titta om ni inte vill.

För mig som tittar igenom alla säsonger av West Wing slog det mig väldigt tydligt att Martin Sheen plastikfixade sina tänder någon gång mellan tredje och fjärde säsongen. Plötsligt såg han helt overklig ut i tandraden. Det är mycket svårare att ta presidenten på allvar nu. Det stör mig mer än jag trott – jag har nu sett sex episoder och så fort presidenten visar sig tänker jag på hans tänder.

Jag är besviken på hans tänder, men det är inte allt jag är besviken på. Fjärde säsongen är väsentligt sämre i precis alls. Fler ovidkommande sidohistorier, lite för mycket flirtande med snabba humorpoänger och många av huvudpersonerna är out of character, på sniskan, man tror inte på dem längre.

En typisk scen som man inte hade fått se i de mästerliga säsong 1, 2 och 3. En man står på gatan, det börjar ösregna, men han står kvar.

Män eller kvinnor som står kvar i regn trots att de har möjlighet att ta sig under skydd stör mig. Det går inte att tro på det. Oavsett vad som just hänt en människa – om det börjar ösregna så går man in.

Att låta en person stå i hällregn är att hamna i en kliché där man inte vill vara. Aaron Sorkin hade aldrig låtit det ske tidigare, men här händer det. Och i säsong fem är han borta från serien helt, men just nu är jag så trött på att kvaliteten försämrats så, att man låtit denna mästerliga serie förfalla så, att jag tror jag slutar här och hoppar på något nytt.