Jag hatar i regel vintern, men dagar som den igår är ofrånkomligt underbara. Vindstilla och ett par minusgrader, men solen skiner och det gloppar och droppar omkring en och man kan sitta mot en husvägg och känna hur den stickade tröjan försiktigt blir solvarm. Vi gick till parkleken i Humlegården. De där parklekarna var en så stor del av min egen barndom. Man kunde gå dit och spela lite pingis eller hugga en klubba och köra bandy på gården och där fanns alltid någon skönflummig vuxen som man älskade att vara nära. (Det är stor synd och skam och en plump för dem som bestämmer i det här landet att parklekarna försvinner en efter en).

Vi köpte ett par korvar inne i parkleken och saft och kaffe och satte oss och grillade. Charlie tyckte det var så spännande att se korvarna över kolbädden att hon bara satt där, tyst och förundrad. Sen åkte vi pulka och gungade och sen gick vi hem, rosiga och lyckliga, ja vilken dag det var.

Efter att ha läst igenom den feedback som ni alltid ger mig här i kommentarerna så har vi förstått att dödslöpsleken är saknad. Därför är den nu tillbaka, för att stanna!

Markus Larsson bevakar Melodifestivalen under några veckor och vi kommer att ta in en rad ersättare för honom. Först ut är Sonja Abrahamsson, känd bloggare.

Hoppas ni gillar programmet – säg gärna vad ni tycker om det!

Jag har upptäckt West Wing först nu, tio år efter att det gick i teve. Amanda har sett de flesta episoderna innan, men vill gärna kolla igenom alltsammans igen. Så nu ligger vi i sängen om kvällarna, trollbundna av detta oerhörda drama. Jag har inte sett ALLT, men inget av det jag faktiskt har sett när det gäller teve-serier kommer ens i närheten av detta. Det är ljuvliga stunder här hemma. Men nu har vi snart sett tre säsonger och vi har fyra kvar och plötsligt känner jag med den här serien som jag känner för sommaren i början av juli; det är som allra vackrast, men det går inte att låta bli att tänka på att den snart är slut. Jag sörjer att det kommer att komma en tid då jag inte har några episoder kvar att se. Det är nästan otänkbart, ett liv utan West Wing. Jag är så ledsen för det här.

Plus på de teve-serier jag har sett genom åren:

Sons of Anarchy: :++++:
Dexter: :++:
The Wire: :+++:
Heroes: :++:
Desperate Housewives: :++:
24: :++++:
Walking Dead: :++:
Lost: :+++++:
Sopranos: :++++:
House: :+++:
Alcatraz: :+:

Det är egentligen först nu jag börjar tycka att den här vintern är besvärlig att ha att göra med. Det är först nu jag börjar känna mig lite desperat. Så jag grejar med datorn och tar fram bilder från sommaren, och så konstaterar jag att detta inte är så långt borta, trots allt. Februari är jobbigt, men ni vet att i mars kommer våren! Och i april kommer det att finnas dagar då vi kan cykla i t-shirts, äta glass på en trapp i solen. Och maj är ju i stort sett sommar. Och så underbara juni. Vi ska inte vara ledsna. Vi ska ha hopp om detta!

Snart ska jag klippa gräs igen och trots att att det bara är sen eftermiddag ska jag belöna mig med en öl i värmen.

Snart ska jag sitta på stenugnsbageriet igen om de tidiga morgnarna med Charlie och dricka en kaffe och titta hur dagens första kunder släntrar upp för backen.

Snart kommer vi sitta vid vår uteplats igen, med grilldoft i luften.

Snart kommer himlen bli så där OTROLIGT vacker som den bara kan vara på försommaren.

Och vi ska sitta nere i dalen mycket i år.

Och sen är det ju kräftpremiär igen! Men det är klart, nu talar vi augusti och det är ett halvår dit. Vi får ta en sak i taget.

Läste kommentarerna under mitt senaste inlägg och vet ni vad som hände när jag läste denna kommentar, jo, jag mumlade för mig själv: ”Det är sant.” Och sen sa jag det några gånger för mig själv: ”Helt sant.”

För det är VERKLIGEN sant. Fosterställning, det duger inte! Det är ett jävla tråkigt sätt att skriva. Rent bildligt fungerar det ju så klart – man kan se positionen framför sig, ihopkrupen och hjälplös. Men det är så utnött. Inte det allra minsta spännande.

Jag bastar i stort sett varje dag numera. 75 grader, kanske 80, mer än så behövs inte. Jag läser kvällstidningen så att bladen blir heta och räfflade. Sen tar jag en dusch som är så kall att jag beter mig som om jag fått en elchock när jag stiger in i den, jag blir spasmisk och försöker skrika men det kommer inget ljud, rasar ihop i fosterställning och hulkar på golvet. Ligger där med ögon som hos en fisk och andas mot golvbrunnen.

Sen går jag in igen och häller på vatten på stenarna och sitter där och blir dimmig och så ut igen efter ett par minuter i samma kalla dusch. När jag sedan sätter mig och immar i fåtöljen där så känner jag en njutning som, jag vet inte, den går fan i helvete inte att beskriva! Det är otroligt!

Det enda som fattas mig är björkris. Dels för att lägga på stenarna när man häller vatten på dem, för doftens skull. Men också för att kunna piska sin kropp och få igång blodcirkulationen.

Pappa brukade förr om åren binda björkruskor vid midsommar och så torkade han dem så att han hade året om. Det gjorde inte jag i somras och nu står jag här utan björkris. Så fick jag veta att det kanske finns butiker som säljer antingen trokade eller frysta björkris. Men jag hittar det ingenstans på nätet. Någon av mina läsare som vet?

Det har varit så intressant att följa reaktionerna efter att Thorsten Flinck placerade sin högra hand på Ana Ginas rumpa i Melodifestivalen i lördags kväll. Vilken resa i reaktioner! Det började på Twitter, som ett stilla sommarregn som tilltog och som plötsligt smattrade vilt mot fönsterblecket. Genushökarna var snabbast, Thorsten Flinck hann inte ens sänka handen efter sitt smutsiga värv innan han var kallad både ”idiot” och ”gubbslem” i de sociala medierna. Snart följde också vanligt vettigt folk som tyckte att det var en idiotisk sak att göra. Och så trädde kändisarna fram, som  på givna signaler –  en efter en fördömde de handlingen. Per Lernström  kallade Flinck för ”vidrig”, Unni Drougge beskrev honom som ett ”äckel”.
   
Sen mullrade kvällstidningarna igång. Först på webben, metodiskt och handfast. Och morgon därpå i tidningen genom svarta löpsedlar.
   
Sen kom vändningen, den givna motreaktionen. Redan i morgonsofforna dagen efter hade man fått ”perspektiv” på saker och ting. Avmätt och medie-coolt gjorde tyckare klart att det var väl inte så farligt ändå? Och det smattrades plötsligt i annan vindrikting på Twitter. Journalisten Emanuel Karlsten, bland många andra, frågade var PROPORTIONERNA tagit vägen – det var ju bara en hand på en rumpa. Det där är så intressant – en mediecykel som för fem år sedan hade tagit 3 veckor att genomföra går numera på ett dygn.
   
Jag följde den första vreden hos medborgarna på lördagskvällen noga och kände av hela mitt hjärta en glädje för att den var så stark. En man tar en ung kvinna som inte alls bett om det på rumpan. Det går inte att komma ifrån att det faktiskt ÄR sexistiskt. Jag kände stolthet över att bo i ett land där man inte kan göra sådant utan att folk reagerar starkt. Det visar att vi har kommit någonstans här, att det finns ett medvetande om saker och ting. Det var på något sätt ett sundhetstecken för landet Sverige, så uppfattade jag det.
    
Reaktionen mot Thorsten Flinck var vettig och riktig, men det går inte att komma ifrån att det är synd om honom. Jag har följt Thorsten Flinck genom åren och dessutom träffat honom några gånger och det finns ingenting i hans person som är det allra minsta kvinnoföraktande eller sexistiskt. Han menade absolut ingenting illa, men i det här fallet spelar inte avsikten någon roll, för en hand på en rumpa är en hand på en rumpa och jag är glad att den inte kom undan.

Det är alltid något speciellt när de nya programledarna ska presentera sig. Det brukar ju av hävd ske ”med dunder och brak”, inte sant. Det är ljusshower och speaker som skriker deras namn och fyrverkerier och de har övat in en danssteg och någon som aldrig förut har tagit en ton kan plötsligt sjunga fantastiskt fint och publiken reser sig och viftar med sina jävla ballonger och, ja, det är helt enkelt EUFORISKT. Alla sådana ambitioner var skrinlagda i 2012 års version av Melodifestivalen. Nu stod de bara där på scen plötsligt, denna underligt sammansatta trio. Jag förstod aldrig meningen med att dessa tre skulle leda programmet. Det finns ingen gemensam nämnare. Och de är heller inte så olika att det skulle kunna beskrivas som ”dynamiskt”. Det var bara konstigt. Jag ska inte säga att de var dåliga – alla läste mycket duktigt från det mediokra manus som någon skrivit till dem. Bäst av de tre var Ana Gina, fast det är klart: den där uppgivna neggigheten som håller på att bli hennes varumärke är ju inte så hemskt rolig i längden. Man kan bara rycka på axlarna och säga något svalt så många gånger. Hon får tänka på det, eller hur.

_____________

Något snille på redaktionen hade kommit på tanken att artisterna skulle promenera upp på scen genom publiken. Vad smärtsamt det var att titta på! Det var som en ”walk of shame”. Där gick de uppklädda till tänderna i kläder som bara passar att bära på en magisk scen – inte i en gång mellan fåniga ballongviftare. Det var så OTROLIGT KORKAT TÄNKT av SVT att tro att det där skulle lyfta. Det var bara generande, för oss och för artisterna. Dessutom: jag som tittare vill GOLVAS av deras scenkläder, jag vill att publiken ska tystna, att lamporna ska tändas och först där vill jag veta hur de ser ut. Den där plågsamma vandringen var bland det dummaste jag sett i SVT på många, många år.

_____________

Har SVT dragit ner på budgeten i år till en tiondel av förra året? Jag frågar eftersom alla roliga extranummer var borttagna. Vi fick inte ens ett humorklipp av artisterna mellan låtarna. Nu fick vi istället se fem sekunders fullkomligt obegriplig tystnad som ibland bröts och fylldes av något banalt nonsensmeddelande.

_____________

Mellan omröstningarna hade programledartrion ett nummer som hette ”Inte bögarnas fest”. Jag kunde knappt tro att jag såg det jag såg. Det kändes som om året var 2002. Att idag, 2012, varsko tittarna att det inte bara är bögar som tittar på programmet kändes så hopplöst daterat. Återigen: vem har skrivit detta bedrövliga nummer?

____________

Om Thorsten Flincks ”tafsande”. Min första reaktion, som jag också skrev här i bloggen, var att det inte var så farligt. Han menade ju ingenting illa med det. Men sen ändrade jag mig efter en stund. Det är väl klart att det var klumpigt gjort. Onödigt och inte så snyggt.

_____________

Slutligen: Loreens låt och Thorsten Flinck var de enda som lyste upp denna supermediokra tillställning som måste få i betyg.

Ni vet hur det är. Man går runt och grubblar på det här med fåglarna. Hur har de det egentligen där uppe? Har fåglarna det bra? Trivs de? Man ser dem i träden och i luften och de kvittrar och har sig och man känner väl att, ja, de ser ut att trivas. Men det är ju stört omöjligt att VETA hur det ligger till egentligen. Det är en mara som rider en, inte sant. Den här ovissheten om fåglarna gör en GALEN!

Så kommer Expressens löpsedel idag och jag vet inte hur jag ska beskriva den. Förlösande! Det är vad den är. Äntlighen får vi klarhet i de här fågelgrubblerierna som långsamt höll på att driva oss alla till vanvett.

Tack, Expressen, för att ni gör oss denna tjänst från Ystad till Haparanda!