Arkiv för March 2012

- Sida 3 av 4

Live-PLUS på Melodifestivalen!

av Alex Schulman

Sammanfattningsvis: Om inte Loreen vinner tar jag livet av mig!

21.05
Danny Saucedo: :++++:
Det är startfältets näst bästa låt, särskilt nu när Danny inte sjunger falskt i början av låten längre. Den är fartfylld och de där lamporna är ju fantastiska. Man blir glad när man hör den, GLAD, säger jag!

20.58
Molly Sandén: :+++:
Melodifestivalens enda ballad som kom till Globen. Den är ganska fin, inte sant, och Molly sjunger bra, men den är inte magisk. Man håller på henne mest för att det vore så roligt om hon vann och fick ta emot den där fula sångfågeln från sin fåniga ex-kille.

20.52
Björn Ranelid och Sara Li: :++:
För det första: jag tycker verkligen att Ranelid klär i skägg. För det andra: Jag tycker låten är lite bättre nu än förra gången jag hörde den. Ranelid är mer samlad och man blir inte lika rädd för honom. Den här blir farlig ändå.

20.47
Ulrik Munther: :++:
Versen är underbar, på alla sätt ljuvlig. Men refrängen håller ju inte alls, när man hör den längtar man bara tillbaka till versen och så ska det kanske inte vara.

20.41
Loreen: :+++++:
Det är ju helt klart synd att hon ska KONSTRA så mycket med den där luggen och allt det där underliga som gör att hon fjärmar sig från oss som lyssnar. Hon blir inte mystisk, hon blir bara fånig. Men låten är den överlägset bästa låten av alla i år, en är rent internationell, den är rentav fantastisk.

20.36
Topcats: :+++:
Hela den där genren är ju lite generande att titta på, lika löjligt som att titta på de där människorna som går runt i kåpor på Medeltidsveckan, men låten är härlig, det svänger och man blir glad. Man får blunda eller hur, tänka bort brylcremen och plånbokskedjorna och bara lyssna. Fint. Så gör vi.

20.33
Jag måste säga det igen, Jag LIDER med de ambitiösa programledarna som brottas med detta ovärdiga manus. Stackars människor. Och jag måste återigen ge de usla manusförfattarna :+:

20.31
Lisa Miskovsky: :+:
Det är så klart härligt att se henne och höra henne och hon är ju ändå Lisa Miskovsky, men det är ändå den svagaste låten av alla riktiga låtar (Dead by april och Ranelid inte medräknade). Den är ju ingenting, har ingenting, man glömmer den redan innan hon sjungit färdigt. Som Enya, fast uselt.

20.27
Dead by april: :+:
Man hade hoppats att de inte bara skulle vara dead by april, utan att de skulle varit dead by Melodifestivalsfinalen. Men nu står de alltså här med det denna vidriga ickemelodi. Jag blir beklämd, nej, illa berörd. Det är så dåligt att jag skäms för att jag lyssnat på det.

20.21
Thorsten Flinck: :++++:
Det har varit en nackdel för honom att han överarbetat sitt scenframträdande tidigare, han har liksom blivit en barfotapajas, det har varit svårt att ta honom på allvar när han står där och rullar med ögonen. Men nu är han mer nedtonad än någonsin, och låten är verkligen fantastisk, i en klass för sig i den här tävlingen.

20.18
Programledarnas manus: :-:

20.16
David Lindgren: :+++:
Det är fortfarande mycket oklart varför han har kostym på sig. Vill han se ut som en kamrer? Eller är han ironisk? Men den här låten har man glömt bort, men det är ju fart i den, eller hur? Jag kan redan nu se hur barbröstade, uppumpade människor i Båstad kommer att dansa till den i sommar och det gör mig en smula äcklad, men det går inte att komma ifrån: det svänger om denna låt! Bra, David!

20.10
Erik Saades nummer: :++++:
Erik Saades karriär efter förra årets vinst: :+:

20.06
Ana Ginas Klänning: :+++:
Sarah Dawn Finers klänning: :+++++:
Helena Bergströms klänning: :++++:

20.05
Betyg man MÅSTE ge till the Voice när man ser den här typen av mäktigt öppningsnummer: :-:

20.02
Att publiken fortfarande viftar med ballonger:  :-:

Små stunder och stora

av Alex Schulman

Sitter i vår lägenhet här på Skilodge i Sälen. Jag har just tagit en liten lur med min familj, jag gick upp lite i förväg när Charlie och Amanda sov kvar, ville inte väcka dem så jag tassade upp på tå och med höga knän, som någon i Björnligan eller var det bröderna Daltons som alltid smög på det där sättet, nå, hur det nu var, ja! Nu sitter jag med en kopp kaffe och en kexchoklad och det är en härlig liten stund det här, i sin enkelhet, absolut, det är inga excesser, va, men att nyvaken få sitta med en kaffe och en kexchoklad och joxa med datorn, kolla mejlen eller vad man gör, det är verkligen inte dumt! Om det är en dygd att njuta av de små sakerna i livet, så är jag en man med många dygder, för den här stunden uppskattar jag något oerhört, ska ni veta. Hur ter sig denna njutning, undrar ni, hur uppfattar jag den? Det är svårt att beskriva, men om ni tänker er hur man slår en flintsten mot en annan och det uppstår ett snabbt blixtsken – just så! Som en kraft som sätter på hela systemet!

Och sen blir det bara bättre, de har byggt en bastuanläggning här uppe som är helt magnifik, fyra olika basturum där den finska bastun med sina niottio grader är drottningen, och där ska jag sitta och känna hur lederna omärkligt smälter ihop i varandra och snart har jag inga leder lvar, jag är bara ett sammanhängande väsen, det är ”idén Alex Schulman” som sitter där och bastar och sen ska jag kanske unna mig en liten öl och sätta mig i ett rum de har där uppe med utsikt över berget. Att sitta så där, svagt uttorkad och släcka törst med en öl i ensamhet, där har vi det igen – det är en gnista i systemet, en explosion i det lilla som säger: det är en triumf att leva!

Ni anar inte vår stora saknad när ni tar våran ståplats från oss

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-03-10 kl. 09.41.57.png

 

Snart är det dags för allsvensk premiär i fotboll igen. För oss som är AIK:are är det särskilt speciellt eftersom det här är sista året som AIK spelar sina matcher på Råsunda. Jag gick på Råsunda första gången när jag var 8 år och under en period i tonåren missade jag inte en enda hemmamatch på fyra års tid. Jag har så många minnen från Råsunda och det känns märkligt och fel att detta är sista året.

Ett gäng AIK:are har startat ett initiativ som jag älskar. Under parollen 3712 uppmanar de alla AIK:are att ansluta till denna sista säsong, för att göra den till den gnistrande fest som Råsunda förtjänar.

Jag uppmanar alla AIK:are att komma till Råsunda i år!
Jag uppmanar alla att gå in på denna LÄNK för att läsa mer!

Vi ses på Råsunda, älskade AIK-vänner!

Alex

Jag och berget!

av Alex Schulman

Vi springer runt här i hemmet och är vimsiga, lägger ner grejer i väskor och stannar upp och kliar oss i huvudet och sen sätter vi fart igen och vi springer nästan på varandra när vi saxar vilt över rumsytorna. Vi packar väskorna, för vi ska åka till Sälen över helgen! Charlie har aldrig åkt skidor förut, och om jag förstått det hela rätt så har inte heller Amanda gjort det. Det sägs att hon plogar ner för backarna och hon skäms så mycket för det att hon alltid vill åka ensam, för hon vill inte att någon ska se hur dåligt hon åker.

Själv är jag mycket erfaren i backen. Jag tycker knappt att det är intressant längre att åka pistat. Jag tar av mig skidorna och knatar längs berget i timmar, i jakt på den perfekta snön och sen står jag där vid stupet, tittar ner, adrenalinpåslaget gör att det skummar i mina mungipor och sen kastar jag mig ner för den lilla jäveln och när jag kommer ner så skriker jag YIEEE-HAAA och kisar upp mot den livsfarliga brant jag just tagit mig ner för och tänker HERREGUD, JAG GJORDE DET!

Och sen är det upp igen, till någon ny utmaning och varje gång tittar jag på berget och tänker: ”Hej, berg. Är det du ska som ska ta mitt liv den här gången?”

Nu har jag emellertid kommit att förstå att det finns en ny teknik i backarna. Tydligen kör man med nåt som heter ”karver-skidor”. Någon som vet hur det går till?

Ångestkräftor

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-03-06 kl. 13.08.08.png

Det var kallt, men soligt i helgen och vi kände av våren och anade sommaren och fick sådan feeling att vi gick ner på Konsum och köpte ett kilo kräftor. Det var inte direkt svenska signal, men ändå, där satt vi och sög lagen och hummade och pillade och åt och det var fantastiskt, en liten stund, men så vid den femte eller sjätte kräftan fick jag ett sting av ångest. Det kändes i magen på något sätt. Jag undrade så vad det kunde bero på. Jag mådde allt sämre. Jag åt ett par kräftor till, men fick sedan avbryta. Det var först efteråt som jag förstod.

Kräftor äter jag i august, när sommaren håller på att ta slut. Och det var det som hände. Jag satt där i soffan och kände ångest, sörjde för att sommaren var slut. Märkligt!

Fan vad roligt med…

av Alex Schulman

Fan vad roligt med Filip och Fredriks ny show! Lite illavarslande att Blixten&Co står bakom eftersom de inte är superstarka på just innehåll, men Fredrik har försäkrat mig om att bolaget inte haft något med innehållet att göra. Gott så! Spännande! 

IMG_4987.jpg

Vad är meningen?

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-03-05 kl. 19.20.19.png

Går in på Amandas blogg. Varje dag tar hon en bild på sig själv och sedan skriver hon vad hon har på sig. Jag har upptäckt att de här bilderna blir allt märkligare ju fler hon tar. Det började alldeles normalt, sedan blev det lite benen i kors och lite sånt och sen blev det knasiga armvinklar och titta ner i golvet – men nu! Jag vet inte. Det är sensationellt! Nu är det hysteriskt konstigt.

Jag vet inte vad Amanda vill med den här bilden. Jag vet inte ens om hon själv är medveten om att hon ser ut som en armlös, kobent och kanske förståndshandikappad människa.

Fuskprogrammet Fuskbyggarna

av Alex Schulman

Calles fru Anitha skrev häromdagen i sin blogg om problematiken kring Fuskbyggarna och när jag läste texten så kände jag: PRECIS SÅ TYCKER JAG OCKSÅ! Det kännetecknar engod bloggtext, och krönika med för den delen – den som läser texten ska känna att han eller hon håller med, trots att han eller hon inte riktigt formulerat det för mig själv ännu. Läs inlägget genom att klicka HÄR. Jag blev så uppfylld av hennes text att jag skrev om samma sak i min Aftonbladet-krönika idag:

 

TV4 bygger programmet Fuskbyggarna på en dramaturgi som de sällan överger.

Bilder på det ruckel till hus som inte blev färdigställt innan fuskbyggaren bara försvann. Byggplast som fladdrar i vinden, ofärdiga brädor som sticker ut som benpipor ur huskroppen. Vi vallas på platsen av bister byggexpert som ­”aldrig varit med om något liknande”. Här är precis allt felbyggt.

Martin Timell träffar den ­ utsatta familjen, som svårt sargade sitter i en hammock och berättar om sin svåra tid. De rör sig hela ­ tiden i landet mellan darr på underläpp och sammanbrott. Timell varskor dessa människospillror att de ska få ett nytt hem och de kan inte tro att det är sant! ­ Kramar och gråt! Och sen grafik på exakt hur Timells gubbar ska fixa detta vanställda hus från grunden.

Under tiden är Lennart ­Ekdal ute på småvägarna, på jakt efter missdådaren. ­Ofta är han i Polen eller liknande. Nu ska den jäveln ställas till svars! Ekdal trycker upp en mick i hans ansikte och mannen har inte så mycket val – antingen flyr han in i bilen och river i väg som den bedragare han måste vara eller så står han kvar och haltar fram några förvirrade obetänkligheter, som sedan redigeras ner så till den grad att de framstår som befängda och materialet skickas till den sargade familjen, som sitter kvar där i hammocken och de tittar i skärm och skakar på huvud och säger: ”Han ljuger!” Och vi som tittar har ingen som helst anledning att tro något annat.

Fast vad vet egentligen vi? Om något? Har vi den minsta aning?

Jag känner mig alltid tom efter att ha sett programmet. Något i mig tycker synd om den så kallade fuskbyggaren. Han har just krossats av Sveriges största tv-kanal, utan chans att på riktigt få berätta sin historia. Hela Sverige vet hans namn. Och vi vet hur han ser ut. Hans liv kommer aldrig att bli detsamma. Och kanske finns det barn med i bilden, som tvingas gå till skolan dagen efter och få höra att deras pappa är en fuskare. Fast det vet vi ju egentligen ingenting om. Det vi vet är att två parter inte kommit överens.

Och vad vet vi om den ­ utsatta familjen, annat än att både mamma och ­ pappa gråter i tv? Varför ställer ingen den självklara ­ frågan till dem: ”Hur mycket pengar ville ni betala för det här? Och förstod ni aldrig att för så lite pengar får man inget riktigt hus.”

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB