Det här med att skruva ihop Ikea-möbler är lite som att cykla, fast tvärtom. Man misslyckas första gången och sen går misslyckandet på ren rutin. Det går inte att lyckas.

Visst, man kan få till det på sådant sätt att möbeln faktiskt står, men någonstans inne i möbelns system vet man att det ligger något och skaver. Man vet att man gjort misstag. En skruv som hamnat i fel gänga nånstans där inne. En mutter som ­inte dragits åt riktigt. Ikea-­möbeln är liksom ­trasig ­redan från start.

Den har ­inre blödningar. Omärkligt ger konstruktionen vika och en vacker dag har vi den där – den trasiga Ikea-möbeln.

Vi köpte en byrå på Ikea i går.

När jag varsamt öppnar kartongen i vardags­rummet är jag fylld av en obegriplig­ optimism. Det här fixar jag! Och jag läser instruktionsbladen, fibblar med plastpåsen med muttrar och ­metallmojänger, ­sliter upp påsen och häller ­febrigt ut alltsammans på golvet, ­högen ser ut som en replika­ i miniatyr av en dyrbar­ ­silverskatt. Och jag betraktar trädelarna, skelettet till min byrå, de är fyllda av så många olika hål.

Och jag börjar, och det tar tid, mitt humör blir sämre,­ min fru frågar mig om ­någon skitsak och jag ­säger till henne att JAG MÅSTE FOKUSERA PÅ DE HÄR SAKERNA!

Och långsamt tar min byrå form och jag sitter på golvet med värk i knäna och kramp i handen och så plötsligt är det nåt som inte stämmer.­ Delarna som jag har i handen motsvarar inte det jag ser i pappren. Och jag ­tänker att det är generande för ett så stort företag som Ikea att producera felaktiga­ ­manualer. Och jag inser att jag måste­ tänka lite själv.

Om jag ska hitta en speciell tidpunkt när allt på riktigt går åt helvete, så skulle jag säga att det är när jag börjar göra egna hål.

Förstår ni? Trädelarna till byrån är fyllda av hål som inte passar. SÅ JAG GÖR EGNA!

Till slut står byrån där. Min fru kommer in och tittar misstroget på den, jag blir nervös – hon får gärna titta, men jag vill inte att hon rör den.

Hon öppnar en av lådorna, och när något går sönder inne i byrån går något sönder också i mig. Och trots att jag lovar mig själv att aldrig mer försöka mig på det här, så vet jag att jag står där om två månader igen: ”Det här fixar jag!”

Man lär sig aldrig. Eller: Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig.