Jag har blivit duktig på det här med barnfilmer.

Jag menar att jag inte bara har en allmän begåvning på området – jag är rent autistisk i mitt kunnande! Jag kan replikerna från de första tio minuterna ur ”Hitta Nemo” innantill. Väck mig mitt i natten och jag kan börja rabbla. Jag kan samtliga ord – också uttalen och toneringarna – i Woodys dagis-brandtal i ”Toy story 3”.

Något ska man väl ha för att hålla min dotter Charlie sällskap de tidiga morgnarna innan världen har stigit upp. Vi såg ”Pippi på de sju haven” i går och när Charlie frågade vad en negerkung är hade jag naturligtvis svårt att förklara. När Emils pappa blir vansinnig och drar Emil i håret på sådant sätt att hela pojken lyfter från marken, så har jag också svårt att förklara motiven för Charlie.

Men det är ju som det är, inte ska vi lasta Astrid Lindgren för detta, åren går och nu gör vi inte barnfilmer där vuxna slår sina barn.

Allt detta är ju bra! Fast det finns ju mycket kvar som fortfarande är märkligt. Charlie har på senare tid blivit alltmer förtjust i en film som heter ”Barbie och prinsesskolan”. Hon vill se den igen och igen. Ni vet hur det är, man tittar på filmer med sina barn med halvt öga ibland, men i veckan bestämde jag mig för att göra en närläsning på ”Barbie och prinsesskolan”. Den utspelar sig i ett märkligt parallelluniversum, där det vackraste och finaste en kvinna kan vara är prinsessa. Alla kan inte bli prinsessor, det är ju tronföljd och så, men det finns en chans: varje år lottar den magnifika prinsesskolan ut en plats till en ”vanlig tjej”. Huvud­karaktären Blair har denna sanslösa tur och får en plats på skolan och filmen handlar om hennes vedermödor när hon försöker lära sig att niga korrekt och dansa rätt.

Jag såg på filmen med stigande äckel. Att det kan finnas en film som producerats år 2012 med dessa värden. Och en låga tändes i mig.

Jämställdhetsfrågan drivs hårt i den vuxna världen, men jag har inte hört många röster höjas om den här typen av skevt skräp i barnens värld.

Jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken – min dotter ska aldrig mer se filmer av detta slag.

Så i går vaknade Charlie redan halv sex.

”Jag vill se prinsesskolan”, sa hon.

”Nej”, sa jag.

Då grät hon och skrek vilt och slog på mig besinningslöst och så satt vi där igen och tittade på när Blair skulle lära sig niga vackert.