Jag och min vän Sigge Eklund har just börjat göra en podcast tillsammans. Vi tycker att det är så OTROLIGT roligt. Skulle bli så glad om ni ville lyssna på den – och hör gärna av er och säg vad som är bra och dåligt!
Lyssna på den via Itunes genom att trycka HÄR.
Om ni inte inte har Itunes, kan ni lyssna genom att trycka HÄR.
Amanda är på möhippa och jag saknar min lilla älskling, men jag försöker göra det bästa av denna tomma kväll och då blir det först en lång bastu, där jag går ut och in och ut in ett extraordinärt antal gånger och häller vatten på stenarna och lyssnar på ett par nya podcaster och duschar länge och tittar upp i taket och blundar när jag duschar som i en film och dröjer sedan i vilstolen där inne efteråt, har ingen tid att passa, och sen tar jag fram två ostar, en columbier och en opastöriserad taleggio och ett par korvar som jag fattat tycke för, bland annat en iberico-chorizo som är så fet att den liksom FÖRSVINNER när jag för den mot gommen. Och jag dricker en öl och tar en liten whiskypinne och Sveriges genrep inför EM är på teven och trots att kommentatorn är infantil, nej värre än infantil – han är dum i huvudet – så njuter jag av spelet, framför allt av Zlatan, bara att se honom i Sverige-tröjan gör mig så lycklig, och jag äter och dricker och tittar och nu är natchen slut och jag bestämmer mig för att gå och lägga mig, hej med er, govänner.
Förr om åren, barn, konsumerades porr enbart genom att läsa porrtidningar. Man köpte aldrig några själv, porrtidningarna hittade man i skogen.
Det förblev oklart hur de hade hamnat där. Hade någon kastat dem där? Det var obegripligt för mig, jag förstod aldrig hur någon kunde välja att göra sig av med en så sällsam skatt.
Jag och en förtrogen vän gjorde regelbundna turer till den där skogsdungen. Och vi satt där, små pojkarna, hukande över tidningsbunten och bläddrade febrigt – minnet av gulnade, räfflade sidor i skogsfukt! En av tidningarna var gjord som en serietidning med pratbubblor och allt – fast med riktiga bilder. En kvinna låg i bara underkläder i sin säng. Det ringde på dörren, det var den manliga fönsterputsaren. Han började putsa fönstren i lägenheten, men avbröt sig tvärt och sa till kvinnan: ”Fönsterputs i all ära, men vad sägs om lite fittputs?”
Fittputs.
Jag glömmer aldrig det ordet.
Drömmen var att ta hem de här tidningarna, så att man i lugn och ro kunde nagelfara dem, men det vågade man ju inte, för tänk om mamma eller pappa skulle hitta dem.
Men jag blev modigare i de tidiga tonåren. Min storebrors kompis hade fått jobb som tidningsleverantör och han berättade om alla tidningar som kom i retur från butikerna. Han beskrev en återvinningscentral som ett sällsamt berg av returnerad pornografi. Jag tjatade på honom, sa att jag ville följa med till den här magiska platsen och en dag hände det. Att stå där i dessa drivor av porrtidningar var, jag vet inte, det var ett av min ungdoms absolut starkaste upplevelser. Jag var i porrhimlen. Jag raglade runt som en drucken, snavade bland travarna, fyllde upp en plastkasse så aggressivt att plasten skar mot fingrarna när jag sedan bar hem den. Jag gömde den sen omsorgsfullt i garderoben.
Jag levde drömmen. Min porrgömma blev omtalad i skolan, också de häftiga killarna började besöka mig.
Men så en dag var kassen försvunnen. Jag förstod att mamma hade hittat den och kastat den. Jag väntade på allvarliga samtal och bestraffningar. Men hon sa inte ett ord om saken. Och dagarna gick, och hon visste och jag visste, men ingen sa ett ord och det var fint på något sätt.
Jag har en dotter och min fru är gravid igen och i veckan fick vi veta att det är en flicka till och då kom jag att tänka på allt detta och konstaterade att det ändå är rätt skönt att slippa pojkar och deras jakt på porr.
Min fru Amanda är med i Schulman Show.
Och Arne Hegerfors är gäst.
Säg gärna vad ni tycker om programmet, så har vi något att utgå från till hösten. För det är nu klart att det blir en ny säsong av Schulman Show, både på Aftonbladet och Kanal 5! Kul!
Jag åkte tåg i helgen, var i Göteborg på ett litet jobb. Satt på tåget och hade inte så mycket att göra, kände den där tristessen ni vet, när man börjar trumma med fingrarna mot olika ytor och sånt. Kollade mejlen, kollade messen, spelade lite wordfeud, läste Kupé, trummade med fingrarna. Så skrev jag en tweet:
Sen tänkte jag inte mer på det. Efter en halvtimme kom det fram två konduktörer till min plats. De visade upp min tweet i en telefon de hade i handen, tittade på mig häpet och förgrymmat. ”Varför ljuger du?” frågade den ene. Jag blev lite perplex, det var ju inte fråga om en lögn. Det var ju fråga om ett skämt, en bisarr bild, en lustighet i det lilla som man läser och lämnar. Jag var osäker på om de var allvarliga, så jag ställde ett par kontrollfrågor och när det stod klart att de verkligen var upprörda sa jag att jag inte trodde att en enda av de som följer mig verkligen trodde att någon konduktör hade sagt detta. De var inte nöjda. De stod kvar och såg hotfulla ut. Sen gick de.
Overklig scen.
Jag har en vän som heter Sigge Eklund. Vi har känt varandra i snart fem år och kommit allt närmare varandra för varje år som gått. Vi har länge talat om att göra en podcast och nu har vi gjort den.
Om ni lyssnar, måste ni vara lite tålmodiga med oss. Detta är vårt första avsnitt och jag tror att vi kommer att hålla på med detta länge, för det ör så otroligt roligt.
Länken finns HÄR.
Sitter på Calles jobb och förbereder för säsongfinalen av Schulman Show. Det är så fint att vara här, lite lantlig känsla. Utanför finns en åker och ibland händer det att korna kommer så nära, så nära. Det är fint, man känner sig som en del av naturen.
HA! SKOJA! Det var ingen kossa – det var en jäkla lastbil! GICK NI PÅ DEN??? Så stenhårt ägda ni blev!!!
Det ringer på telefonen min och jag kontrollerrar numret och en märklig känsla infinner sig. Det är ett 031.nummer som ringer. Det händr mycket sällan och jag kupar händerna runt telefonen, vaggar den som ett barn, rådvill, vet inte vad jag ska göra med den. Ska jag svara på detta samtal? Vad vill någon i Göteborg? Vad i helvete är det som pågår?
Men så kommer jag att tänka på min gamle vän Henrik Bastins visdom: ”Svara aldrig på ett 031-nummer. Det finns ingenting bra som kommer från Göteborg.”
Så jag låter telefonen vara, låter den ringa ut. Häpet återgår jag till mina sysslor.
En av mina favoritfilmer alla kategorier är Contact från 1997. Jag vet inte, det finns något med den. Den är så vacker och existentiell och fullständigt verklighetstrogen i all sin overklighet. Och Jodie Foster gör kanske sitt livs roll. Och James Woods, som ofta spelar över, spelar svin på ett så utsökt sätt att jag sitter här i detta nu och känner äckel för honom. Det är synd – och märkligt – att den filmen blivit så bortglömd.
Här är min favoritscen, när Jodie som liten flicka får bevittna sin pappas död. Kameraåkningen genom spegeln, det är genialitet i den lilla.
Jag åt middag med min bror Calle på en restaurang och plötsligt kom drottning Silvia in i lokalen. Märklig stämning uppstod. Matgästerna stelnade till mitt i rörelserna, det var som i filmen ”The Matrix”, man kunde gå runt bland borden och äta från tallrikarna. Och så kom plötsligt allt till liv igen – slammer och klirr och forcerat prat när 50 människor gjorde allt för att verka oberörda.
När drottningen passerade mitt bord blev jag givetvis stissig, slog ner blicken, kramade näsduken så att knogarna vitnade.
Men Calle reagerade annorlunda. Jag såg hans blick, hur ögonen började rulla, jag såg hans hjärta slå genom skjortan. Och så skrek Calle rakt ut: ”HERREGUD!”
Jag överdriver inte – han skrek verkligen, som en auktionsförrättare i motvind. Drottningen vilade vänligt blicken på den lille mannen och passerade sedan.
Kungahuset gör folk konstiga. Också medierna. Jag tittade på SVT:s sändning av Estelles dop. Och allt var så besynnerligt. Daniel och Victoria stod ensamma i ett rum och det ekade sorgligt när det slogs i dörrarna och knarr i parketten när gästerna en och en gratulerade paret. I hörnet stod en koloss av guld – tydligen var det en ”vagga” och i den vaggan låg Estelle. Och människor kom, strängt tillsagda att bara konversera i max 20 sekunder, för att sedan knarra vidare.
En dam var så hänförd att hon utförde den sedan ett halvt sekel utdöda hovnigningen – en gest som tycktes gå ut på att lägga sig platt på golvet och sedan backa hasande från platsen, som en skorpion. Och någon gång blev barnet oroligt och då rusade en uråldrig barnflicka fram för att titta till ungen i guldbädden. Och allt var så konstigt, men det konstiga var outtalat – SVT:s kommentatorer viskade vidare om hattar och titlar. Det blev – kusligt.
I Aftonbladets webbsändning utbrast i övrigt sunt tänkande människor i superlativ.
Och i den andra tidningen stod deras mest respekterade politiska reporter och skrek ”NÄ?!” i exalterad falsett när han fick höra att prins Carl Philips flickvän fick vända tillbaka in i kyrkan för att hämta den handväska hon glömt kvar.
Jag tycker medierna kan få bevaka och sända hur mycket de vill, visa bilder på klänningar och konstiga hattar och guldvaggor. De får viska hänfört och skrika exalterat. Men någon gång måste någon säga: ”Hörrni. Vad knasigt det här är ändå.”