Jag är inte troende, men jag är öppen för saken.

Jag gillar att vara i kyrkan och det är alldeles som om kyrkorna vet om det här, som om de känner mig på pulsen varje gång jag går in: ”Går han att lockas över?”

Jag blir därför på spänn, jag känner efter, funderar: ”Är det nu det ska ske? Är det nu jag ska förvandlas, förtrollas, bli övermannad av trons kraft?” Varje gång jag går in i en kyrka öppnar jag ett litet fönster på glänt och tänker: ”Om ni kan ta mig, så får ni mig.”

Jag var på bröllop i går i en kyrka utanför Stockholm. Tända ljus som flämtade när det gnistrande brudparet vandrade förbi oss i bänkraderna.

En präst som genom en subtil gest meddelade att vi skulle resa oss upp. Först psalm 139 och sedan 297 och ingen sjunger, alla mumlar texten till ”Härlig är jorden”, utom en entusiast lite längre bak som sjunger så högt att organisten blir förvirrad.

Och vigseln är underbar och prästen har en röst som påminner om en filt eller en lammfäll, man vill ligga invirad i den.

Och sedan Fader Vår som är i himmelen, och jag kan texten, helgat vare ditt namn, mormor lärde mig den, men jag tror inte ett ord av det jag säger, eller: jag lyssnar inte på texten. Och prästen gör stora åtbörder så rocken fladdrar och han talar så fint till församlingen om att ”Gud bor i omsorgen mellan två par som älskar varandra”.

Men det fångar mig ändå inte riktigt, det är som om Gud spänner musklerna, hen ger mig allt hen har och lämnar mig ändå oberörd.

Och jag får en känsla att hen kanske blir besviken på mig där jag sitter och är sval.

Prästen vänder sig mot oss och säger: ”Ta så emot herrens välsignelse.” Han håller upp en hand mot oss och berättar att Gud beskyddar oss, att han låter sitt ansikte lysa över oss och visar oss nåd.

Och jag blir så oerhört rörd av detta. Jag har inte gjort det allra minsta för att vara förtjänt av herrens välsignelse, ändå får jag den.

Jag har suttit skeptisk och väntat på att tron ska komma till mig, som om det vore en present från någon. Gud har all rätt att vara irriterad på mig. Jag gav hen ingenting. Och Gud sa: ”Det gör ingenting. Jag välsignar dig ändå.”

Den Guden gillar jag. Det är en fin Gud.

Det här med att skruva ihop Ikea-möbler är lite som att cykla, fast tvärtom. Man misslyckas första gången och sen går misslyckandet på ren rutin. Det går inte att lyckas.

Visst, man kan få till det på sådant sätt att möbeln faktiskt står, men någonstans inne i möbelns system vet man att det ligger något och skaver. Man vet att man gjort misstag. En skruv som hamnat i fel gänga nånstans där inne. En mutter som ­inte dragits åt riktigt. Ikea-­möbeln är liksom ­trasig ­redan från start.

Den har ­inre blödningar. Omärkligt ger konstruktionen vika och en vacker dag har vi den där – den trasiga Ikea-möbeln.

Vi köpte en byrå på Ikea i går.

När jag varsamt öppnar kartongen i vardags­rummet är jag fylld av en obegriplig­ optimism. Det här fixar jag! Och jag läser instruktionsbladen, fibblar med plastpåsen med muttrar och ­metallmojänger, ­sliter upp påsen och häller ­febrigt ut alltsammans på golvet, ­högen ser ut som en replika­ i miniatyr av en dyrbar­ ­silverskatt. Och jag betraktar trädelarna, skelettet till min byrå, de är fyllda av så många olika hål.

Och jag börjar, och det tar tid, mitt humör blir sämre,­ min fru frågar mig om ­någon skitsak och jag ­säger till henne att JAG MÅSTE FOKUSERA PÅ DE HÄR SAKERNA!

Och långsamt tar min byrå form och jag sitter på golvet med värk i knäna och kramp i handen och så plötsligt är det nåt som inte stämmer.­ Delarna som jag har i handen motsvarar inte det jag ser i pappren. Och jag ­tänker att det är generande för ett så stort företag som Ikea att producera felaktiga­ ­manualer. Och jag inser att jag måste­ tänka lite själv.

Om jag ska hitta en speciell tidpunkt när allt på riktigt går åt helvete, så skulle jag säga att det är när jag börjar göra egna hål.

Förstår ni? Trädelarna till byrån är fyllda av hål som inte passar. SÅ JAG GÖR EGNA!

Till slut står byrån där. Min fru kommer in och tittar misstroget på den, jag blir nervös – hon får gärna titta, men jag vill inte att hon rör den.

Hon öppnar en av lådorna, och när något går sönder inne i byrån går något sönder också i mig. Och trots att jag lovar mig själv att aldrig mer försöka mig på det här, så vet jag att jag står där om två månader igen: ”Det här fixar jag!”

Man lär sig aldrig. Eller: Man lär sig aldrig att man aldrig lär sig.