Sista kvällen på Furillen tillsammans med Amanda. Vi fick sitta utomhus med några fårfällar och se på solnedgången över havet. Det var en härlig stund.

Sen åt vi middag, som var bland det bästa jag upplevt. Detta var en ramslöks- och nässelsoppa med pocherat ägg som var helt otrolig. Kocken heter för övrigt Lukas, mer vet jag inte om honom.

Dagen efter mötte vi upp resten av Amandas familj. Bengan satt med en hel lår fylld av försk sparris. Jag frågade var han hade fått tag på den och han svarade helt kort: ”Där borta.” Och så viftade han med huvudet i obestämd riktning.

Jag frågade Bengan om han kunde rita och bygga en bastu som jag skulle ha nere i dalen i sommar och han sa att han kunde göra det. Han bad mig komma med i bilen och vi åkte till någon övergiven gård och han pekade på en väldigt fin liten bod och sa: ”Tänk det där. Men snyggare. En sån ska jag bygga till dig.”

Sen åkte vi förbi granngården där bonden berättade att han döpt en lammunge efter mig. Den där lilla där. Det lammet heter Alex Schulman. Jag frågade om Alex Schulman skulle överleva slakten, men då sa bondmora nej. Alex Schulman kommer att avlivas i höst. Jag frågade om jag kunde få mig en bit. Det vore ändå speciellt att äta Alex Schulman. Jodå, det kunde jag.

Sen åkte vi hemåt. Bengan stannade plötsligt till och gick och kollade på ett hus. Jag förstod inte vad han höll på med. Jag gick ut efter en stund. Jag frågade vad han gjorde. ”Den kunde man bygga om”, mumlade han. Sen åkte vi vidare.

Sen tog vi planet hem till Stockholm och vi var båda så deppiga över att inte vara på Gotland att vi bestämde oss för att trösta oss med att ha kräftpremiär! Det var inte lätt att hitta svenska kräftor, men på ICA i Globen hade de. Vi satt på balkongen. Det var sommar!

Bengan kom förbi vår lada, bad mig komma förbi på baksidan. Han tog fram tändstickor och sa: ”Nu ska du få se på fan.” Och så tände han på. Och nu står jag här och betraktar detta inferno. Jag ropar till Bengan, frågar om jag ska göra nåt, om han behöver hjälp att stävja elden. ”Det här går bra”, ropar han. Men fan vet. 

Jag ligger i sängen på hotellrummet och tittar ut över havet. Där ute springer Amanda och Charlie runt och leker. Charlie ska sova om en liten stund, men vi har lovat henne att titta lite på Pippi först. Idag har fotografteamet åkt hem och Amanda går inte längre runt och ser ut som en konstig diva. Titta, nu har hon på sig mina jeans. Hon brukar ha det numera, säger att det är snyggt med tjejer som har sina mäns jeans. Jag vet inte, jag. Jag är så glad att ha gamla Amanda tillbaka. Ikväll ska vi utnyttja var nyinköpta babywatch och vet ni vad den har? Kamera! Så fort Charlie börjar böka och stöka så går kameran igång och då kan vi sitta i hotellrestaurangen och SE vad som står på. Det är ju för i helvete genialt.

En kamera!

Märklig helg på det hela taget. Amanda kan plötsligt försvinna och jag ropar på henne, springer mellan utrymmen, letar bakom dörrr, men hittar henne ingen stans. Till slut upptäcker jag henne på någon höjd där hon står i långklänning och blickar ut över havet. Hela tiden ska hon försvinna på det sättet, det är skitkonstigt beteende.

Tomas Tranströmer skrev en dikt om kaffe. Han kunde skriva om vad som helst, allt blev vackert. Han beskrev i den där dikten hur kaffet bars ut på en uteservering ”med stolar och bord granna som insekter”. Och där stod koppen som ett svart öga som tittade rakt in i solen utan att blinka. Det är en härlig formulering.

Men det handlar ju om svart kaffe. Det blir inte samma precisa romantik om man häller mjölk i. Vad är detta för öga som tittar in i solen utan att blinka? Ja, det blir ju fråga om ett brunöga.

Brunöga har inte exakt samma poetiska klang, eller vad säger ni.

Förra påsken skrev jag i min blogg om Göran Persson. Jag hade läst i någon intervju att han vägrade äta ägg på påsken. Han åt ett ägg om dagen, men under påsken avstod han helt. Han sa att det var hans uttryck för anarkism. Det var så roligt. Anarkin i att avstå från ägg på påsken.

När jag förra påsken skrev detta inlägg noterade flera i kommentarsfältet att jag skrivit exakt samma inlägg påsken innan. Jag hade bara glömt bort det. Jag tyckte det var lite förargligt.

Jag kommer att tänka på det nu när jag sitter här på morgonkvisten, den lilla upprepningen. Och på något sätt kan man väl alltså säga att detta är tredje påsken i rad som jag skriver om Göran Persson och hans ägg.

Jonas Inde är gäst i dagens program. Riktigt spännande människa, tycker jag. Det är fortfarande omöjligt att bädda in Aftonbladets klipp efter att de gjorde om tv-spelaren – här kommer en LÄNK.

Säg gärna vad ni tycker om programmet!

Vi ska äta lunch och jag ser att Amanda klätt upp sig för detta. Det är ju trevligt och så, men man känner sig lite slabbig i jeans och smutsig skjorta. 

Sitter på min terrass utanför hotellrummet på Furillen. Det är vindstilla och vad kan det vara, elva grader, tolv kanske. Charlie ligger där inne och sover efter en rövarnatt – hon vaknade klockan fem, ställde sig upp i spjälsängen och skrek: ”MAT!” Jag försökte istället ge henne en napp, men överlyckligt kastade hon nappen åt helvete och skrek: ”MAT!”

Då var det bara att ge henne mat.

Jag är så trött, nära en brytningspunkt, kanske. Nära att tappa fattningen, göra irrationella saker av typen ”skratta vilt och kasta stol i vägg” och folk försöker lugna mig där jag står i mitt vansinnesskratt som försiktigt övergår till förtvivlad gråt och jag får klappar i ryggen, främlingar säger att det ska ordna sig, och jag lugnar ner mig, de släpper taget om mig, kontrollerar varsamt hur det är fatt med mig, jag gör en försiktigt avvärjade gest med handen, det är mitt sätt att meddela: ”Tack, jag har lugnat mig.” Och jag vänder mig långsamt om för att gå och sova, men så blixtsnabbt vänder jag tillbaka, rusar förbi dårarna som står där med garden nere, plockar upp en stol till och sular med full kraft in i väggen. Och så gapskratt på det, och förtvivlad gråt och upp med gesten, allt är bra nu, och så PANG, där rök en stol till in i husväggen!

Vi åkte till Gotland tidigt imorse och anlände till hotellet på halvön Furillen vid lunch. Det var underbart att vara tillbaka på platsen där vi gifte oss i somras.

Charlie uppfattade en hängmatta som en gunga. Amanda uppfattade den som en hängmatta. Men det gick att kombinera, i alla fall en stund, sen välte den, men det fick jag ingen bild på, det blev sån tumult, barnskrik och allt.

Vi tog en biltur till vår lilla gata i Rute där hela familjen bor på somrarna. Om vintrarna är det bara Amandas pappa Bengan som bor här. När vi åkte förbi hans lada såg vi att en märklig farkost stod på tomten. Vi stannade för att se vad som stod på.

Bengan har köpt en airstream. Ja, han kallade den så. Han var mycket nöjd. Här bor jag numera året runt, sa han stolt. Och så fick vi the grand tour. Den hade till och med badkar.

Bengan visade Charlie det nya utedasset. Charlie förstod vad det handlade om. Hon ropade ”KISSA” när hon satte sig.

Det var så fint att åter gå på den lilla grusvägen. Vi gick bort mot vår lada.

Den såg ut precis om jag minns den från förra året. Så otroligt vacker den är, vår lada!

Vi gick ner i trädgårn. Bengan började sätta eld på torrt gräs. Jag frågade om det var tryggt att göra det och han svarade: ”Jodå.” Men det brann på bra. Jag blev lite skakad till slut.

Plötsligt brann det både här och där. Jag ropade på Bengan, men han ville bara hoppa studsmatta med Charlie.

Sen gick vi och tittade på lammen tvärs över tomten. Där fanns små ungar där nu. Charlie var mycket förtjust, där stod hon länge och stirrade alldeles knäpptyst.