Molly Sandén är gäst idag. Jag tyckte mycket om henne.
Säg gärna vad ni tycker om programmet, så att vi kan göra det bättre!

Har varit i Växjö och talat inför studenter. Jag är sjuk, har aldrig varit mer osammanhängande i ett tal. Min morfar, som verkligen kunde det här med retorik, skulle lämnat aulan om han hörde det. Han hade tittat häpet på mig en stund, sagt ”jaha” och tagit sin hatt och gått. Han hade såna grejer för sig, lämnade utan ett ord sammanhang som han ogillade. Men han var rolig morfar. ”Jag heter Stolpe, om det kan vara till någon ledning”, brukade han säga. Har jag redan berättat det i den här bloggen? HELVETE! Igår var jag på middag, det kom in bröd och smör och min vän Marcus sa: ”Det är gott med smör.” Ett märkligt påstående i sig, men jag nickade och hummade och åt och så började jag berätta för honom när jag var på restaurangen Frantzén&Lindeberg och jag hann knappt börja med den här anekdoten innan han avbröt och sa: ”Där var SMÖR en egen rätt på menyn, jag tror det är fjärde gången du berättar det här.” Och så skrattade han och jag också, men i grund och botten kände jag en sån jävla skam. Har jag blitt en sån? Är jag så fantasilös att jag återupprepar historier om smör? Talas det så om mig? ”Det är så jobbigt med Alex, varje gång han får ett glas i sig så kommer han med samma gamla historier.”

Nu sitter jag på tåget, snor i näsan, men vågar inte snyta mig eller snörvla, för det är ju så otrevligt mot stolsgranne. Han är uppenbart störd av mig, tror han inte att jag ser hur han liksom i äckel mot mig och min sjukdom lutar sig bort från mig, lutar sig ut bort mog mig här vid fönstret, en liten knuff och han ligger i mittgången.

Funtar på att knuffa den fan, PANG bara. Okej, nu är vi framme i Stockholnm. Hej.

Jag och Amanda tittade på morgon-teve och där satt en kvinna och pratade och Amanda sa att hon tyckte att det var så snyggt när hakan delades med en grop i mitten. Jag höll med och berättade för henne att det heter ”dubbelhaka” och då började Amanda fnittra och sa att så är det inte alls.

Jo, sa jag.
Nej, sa hon.

Och så förklarade Amanda att en dubbelhaka är när man är så tjock att man får en ny ”haka” liksom UNDER den befintliga hakan. Jag blev ganska tagen av informationen när jag väl trodde på den. Det hade jag ingen aning om. I hela livet har jag trott fel om dubbelhakans betydelse. Det var svindlande på något sätt.

Jag skrattar högt åt Aftonbladets löpsedel idag. Den där bilden är genial! Med den rubriken blir detta en av årets bästa löp! Man tror ju att människor samlats utanför Ranelids residens, flaggor och fanor, ballongviftare, fans i alla åldrar står där med plakat och väntar på beskedet. De skanderar och sjunger sånger och kräver SVAR: ska Ranelid hoppa av Melodifestivalen eller inte?

Till slut öppnar Ranelid fönstret. Folk tystnar på torget nedanför. Och så ger han äntligen det besked som folket väntat på.

Jag vet inte hur det här har gåt till. Om Aftonbladet har lurat Ranelid, om en fotograf föreslagit att det vore ett ”kul grepp” att ta en bild från gatan. Eller det kanske är hans egen idé? Oavsett vilket: MYCKET ROLIGT!

Imorse var jag i radion och vi hade Thorsten Flinck som gäst och någon frågade om han var lycklig och Thorsten blev perplex och kunde inte riktigt svara och jag förstår honom – det är ju en underlig fråga. Jag känner mig som en grundlycklig människa, men det ska sägas att jag känner ångest också. När Thorsten fick den där frågan kom jag att tänka på när jag var i Köpenhamn häromdagen. Amanda hade överraskat mig när jag fyllde år och alla mina vänner fanns på plats på hotellet när vi kom dit och vi gick ut och åt på en underbar krog. Och jag minns att jag satt där och söp in situationen, betraktade alla mina vänner, hörde alla skratt och diskussioner och min fru kom fram och omfamnade mig och jag minns att jag just då tänkte för mig själv: ”Jag önskar inget mer av det här livet.” Det var liksom en GNISTRANDE känsla av lycka.

Den känslan är sällsynt, det händer bara då och då. På senare tiden har jag dock känt att den kommit tillbaka i mitt liv allt oftare. Då har det ofta med Charlie att göra. När jag köpte en barnstol till cykeln och jag lyfte upp henne på Charlies premiärtur på cykeln. Att se hennes lyckliga blick där i stolen. Det var otroligt. Det är nästan en upphöjd känsla av lycka, inte sant. Att se Charlie så där gör att jag känner mig så glad att det spritter i hela kroppen på något konstigt sätt, jag blir så glad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Jag är sjuk och hemma med Charlie, som också är sjuk. Vi ligger i soffan och tycker synd om varandra. ”Jag är sjuk”, säger Charlie till mig och jag svarar: ”Jag är också sjuk.” Då nickar hon och där möts vi, i sjukheten.

Herman Lindqvist är urförbannad på Victoria och Daniels val av namn på det lilla barnet. Han tycker inte bara att det är ett oväntat val – han finner det ”mycket olämpligt”.

Herman Lindqvist är möjligen dum i huvudet?

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex