Jag har länge varit konfunderad över de där korta filmerna på TV4, där programledarna går runt i någon korridor och ler stelt och springer in i varandra och skrattar och skakar på huvudet och går vidare.

Till kommande Schulman Show har jag gjort ett par motsvarande filmer, som jag vill ska användas på Kanal 5 mellan programmen. Jag har gjort fyra stycken, men visar upp ett av dem här med mig, Pontus Gårdinger och Filip Hammar.

Gick upp klockan 07.15 med Charlie. Vi har köpt en ny juicepress, en sån där man stoppar i frukterna med kärna och allt och så blir det juice. Det är fantastiskt. Det här är juicen av en grapefrukt. Så in i helvete gott!

Körde till Hard Hat för att göra de sista förberedelserna inför inspelningen av Schulman Show. Calle har börjat röka igen, fast han vill inte erkänna det själv. Han säger att han bara tar en cigg ”vid festliga tillfällen”. Jag vet inte hur festligt det här ser ut.

Sen åkte vi till studion. Anna Kokotos anses vara bäst i Sverige på att sminka. Det är skönt att vi på Schulman Show är bäst i Sverige på någonting. Och hon behövs – det krävs en mirakelkvinna för att ge färg till detta vattenliket Markus Larsson.

Sen satte vi oss i studion och försnackade lite, väntade på Sven Wollter som var lite sen.

Producenten Calle går igenom de sista småsakerna med Hannah och Markus och mig.

Vissa ser väldigt coola ut när de röker cigarr. Andra gör inte alls det. Skönt att tillhöra den första kategorin.

Sen åkte jag hem till Charlie och Amanda. Amandas mage har börjat bli lite större, ser ni det?

Sen la jag Charlie och satte mig i bastun i en halvtimme. Jag brukar lyssna på podcasts när jag sitter där. Min favorit är min frus och Hannah WIdells podcast. Den är så ärlig och härlig. Jag rekommenderar er! Lyssna på den! Den finns på Itunes om ni söker under podcaster!

Sen tog jag fram charkisar. Det var opastöriserad gårdstallegio, en brie de meaux, iberico-chorizo och en annan salami som jag glömt namnet på. Och så en öl och en whiskypinne.

Jag älskar den här rörelsen, när man med två fingrar skjuter undan ölflaskan för att komma åt whiskyglaset. Sen tittade vi på The Killing och gick och lade oss vid 22.

Lunch med Calle, två timmar kvar till inspelningen av Schulman Show. Calle påstår att han känner sig ”krasslig” och beställer in en sexa whisky och en öl. Han blir vred när whiskyn kommer in med is – han hade ju sagt till att han ingen is ville ha. Men han påtalar inte detta för servitrisen. Istället tar han en gaffel och plockar upp isbitarna och demonstrativt och med buller och bång kastar han ner dem, en efter en, i vattenglaset samtidigt som han tittar på henne med sin grumliga blick. Efter en stund blir Calle på bättre humör, börjar avsluta ord med ändelsen -is. ”Ska vi ha en kaffis och kakis”, säger han belåtet när vi ätit upp och såna saker. 

Jag blev så glatt överraskad av att se Amanda vaken så att jag var tvungen att ta en bild på henne. Hon somnade in vid 19 och vaknade alldeles nyss, efter fyra timmars sömn. Varje gång hon vaknar efter ett sömnpass av det här slaget säger hon: ”Oj då.” Och sen ligger hon  i soffan en stund och mumlar för sig själv att hon är trött. Sen stapplar hon till badrummet och borstar tänderna och sen går hon och lägger sig.

Amandas graviditet har gjort att hon bejakar sitt sömnbehov på ett sätt som måste vara världsunikt.

Visste ni förresten att Amanda somnade under sin förlossning, mitt under krystvärkarna? Helt plötsligt lade hon sig till rätta på sidan, puffade upp en kudde och somnade in. Förbluffade sköterskor skakade försiktigt på henne, sa till henne att hon nog måste vakna nu.

Hej, kära vänner!

Det här är som att sätta sig på hästryggen en tid efter ett allvarligt fall. Jag kommer knappt ihåg hur man gör. Jag tittar på skärmen, tittar på tangenterna, skriver en bokstav med ena pekfingret och tittar sedan upp på skärmen igen för att se att allt gick rätt. Och sedan dricker jag lite av kaffet, mumlar ”jaha-jaha” för mig själv, knakar med fingrarna och gör mig redo att skriva nästa bokstav.

Det var länge sedan jag hade ett sådant här blogguppehåll. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Eller, jo, det vet jag nog förresten. Det beror på att jag mår dåligt. Alltså, privat mår jag fint! Amanda är gravid och vi är så glada för det och nästa helg ska vi till London och Charlie är underbar – det är en underbar period med henne nu, vi pratar med varandra, resonerar om saker och ting, hon ställer tusen frågor, vi busar och hon säger att hon är ”pappas prinsessa” och när vi ligger i hennes säng och hon ska sova så ler hon och tittar på mig så brännande och länge att jag fnittrande måste vända bort blicken efter en stund – som en nyförälskad – Gud, vad jag älskar henne.

Men jag går igenom en period av dåligt självförtroende i mitt skrivande. Det är väl så ibland. Det är bara att jobba sig ur det, men som det har känts den senaste tiden så är jag inte förmögen att skriva en enda vettig text. Eller, det är ju fel – vettiga texter kan jag nog skriva – men jag skriver inte BRA! Jag skriver :++: .

Och så är det med mig, tror jag, att jag gör så många olika saker i mitt jobb, jag menar att jag gör radio och teve och annat, men jag vet också att jag inte är UTMÄRKT på de sakerna. Jag vet att det jag kan göra på de områdena kan många andra göra mycket bättre. Men i skrivandet har jag känt att om jag bara anstränger mig så kan jag göra något EGET, SPECIELLT – och kanske också RIKTIGT BRA! Skrivandet har varit en trygghet just därför. Jag vet att även om jag gör slaskiga saker i andra medier som gör att jag blir låg och känner mig usel så har jag alltid vetat jag att jag alltid kan skriva.

Och så kände jag plötsligt att det också försvann. Jag kunde inte skriva. Jag försökte till och med skriva med penna på papper, men det fungerade inte heller.

Det är därför jag sitter här med sådan möda, kisande kontrollerar jag skeendena på skärmen, tar en slurk kaffe och fortsätter, för det gör jag, jag fortsätter och så vänder det endera stunden, så måste det ju bli, eller hur.

Idag hade Amanda på sig AIK-tröja. Det kom från ingenstans, hon gick och duschade och så kom hon tillbaka och hade den där på sig. Jag blir alltid perplex när hon bär den. Det finns inget bättre. Världens vackraste tjej med världens vackraste klubbmärke på bröstet.

Jag brukar inte vara sån, men de få gånger som Amanda bär AIK-tröja så blir jag en mansgris. Börjar andas tubgt och ber henne vända sig om och såna grejer.

Dagens program gästas av Anders Öfvergård, mer känd som ”Arga snickaren”.
Berätta gärna vad ni tycker om programmet. Vi utgår alltid från era kommentarer när vi har våra måndagsmöten inför nya programmet.

Hoppas ni får en fin påsk!

Alex

En reklamfilm för Kungsängen som jag inte riktigt begriper mig på. Kanske kan ni hjälpa mig att förstå den? Det börjar med att den där VD:n som har talfel liksom ”stänger fabriken” på kvällen, och just när han ska släcka sista lampan och bege sig hem så märker han att det sitter en eldsjäl kvar och arbetar med tygerna. Han skakar på huvudet och ler, en gest som säger: ”Jösses, han ger aldrig upp, den mannen, men det ska han ha heder för.”

Jag vet inte vad han heter, han som sitter där mitt i natten och jobbar på sin säng. Men jag känner igen honom. Han är skådis, va? Har varit med i några svenska deckarfilmer eller så?

Nåväl! När VD:n har släckt och gått säger den här mannen följande:

”När Kungsängen frågade om de fick använda en av mina låtar på min kommande platta, så sa jag: Absolut – om jag får designa en egen säng.”

Det är märkligt på så många sätt. Han är inte skådis – han är musiker? Men vem är han? Det står ingenstans! Ingen får veta hans namn! Och vad är det för märkligt driv han har som gör honom så road av att designa sängar? Han tar ju alldeles tydligt inte betalt för det. Avtalet är ju detta: Kungsängen får ta en av hans låtar, men bara om han får designa en egen säng.

Är han rubbad i huvudet?

Nå, han sitter i alla fall där om nätterna och designar sin säng. Han vandrar omkringn och låter sina händer löpa över tyget. Han berättar:

”Jag lärde mig hantverket från grunden och efter månader av hårt arbete så kan jag nu presentera resultatet.”

Han har alltså arbetat i FLERA MÅNADER med detta. Så starkt är hans brinn för sängdesign att han ger upp sin eventuella musikerkarriär för att ”från grunden” sätta sig in i branschen och sedan har han tillrygalagt flera månaders av ”hårt arbete” för att bli färdig med den här sängen.

Nä. Nåt luktar skunk här. Så många frågor:

VEM ÄR HAN?
VARFÖR GÖR HAN DET HÄR?

En sån här kille skulle man ju göra en dokumentär om. Musiker som påminner om en skådis som plötsligt skiter i allt för att bygga sängar och han gör det av en enda anledning: äran i att Kungsängen spelar en av hans låtar i en reklamfilm.

Calles bolag Hard Hat bjöd på lunch idag på Riche för att fira de fina siffrorna för Schulman Show på Kanal 5. Jag valde marulken, mest för att den var dyrast på hela menyn, men den var cckså väldigt god, helt klart :++++: .

Krögaren Anders Timell var där och det var roligt. Han är ju en stjärna nu. Förr om åren brukade han servera här på Riche – nu är det han som smörjer kråset.

Anders brukar ofta reta folk för hur de ser ut, så man är alltid beredd när man kommer till Riche. Man blir defensiv, man beter sig som en skorpion, man visar aldrig ryggen. Men idag var det Calle Anders attackerade, så det var ju skönt. Calle hade köpt en ny jacka eller kappa eller vad det är, Anders såg märket och pekade på det och skrattade och sa att det var ett ”tantmärke” och undrade om Calle stulit ur mormors garderob.

Och så skrattade vi och alla vi andra skrattade också. Sen betalade Calle för oss alla och så gick vi tillbaka till jobbet.

Jag har tittat på den här korta filmen kanske femtio gånger under morgonen. Jag tycker den är så otroligt rolig.

Titta här.