Fuskprogrammet Fuskbyggarna

av Alex Schulman

Calles fru Anitha skrev häromdagen i sin blogg om problematiken kring Fuskbyggarna och när jag läste texten så kände jag: PRECIS SÅ TYCKER JAG OCKSÅ! Det kännetecknar engod bloggtext, och krönika med för den delen – den som läser texten ska känna att han eller hon håller med, trots att han eller hon inte riktigt formulerat det för mig själv ännu. Läs inlägget genom att klicka HÄR. Jag blev så uppfylld av hennes text att jag skrev om samma sak i min Aftonbladet-krönika idag:

 

TV4 bygger programmet Fuskbyggarna på en dramaturgi som de sällan överger.

Bilder på det ruckel till hus som inte blev färdigställt innan fuskbyggaren bara försvann. Byggplast som fladdrar i vinden, ofärdiga brädor som sticker ut som benpipor ur huskroppen. Vi vallas på platsen av bister byggexpert som ­”aldrig varit med om något liknande”. Här är precis allt felbyggt.

Martin Timell träffar den ­ utsatta familjen, som svårt sargade sitter i en hammock och berättar om sin svåra tid. De rör sig hela ­ tiden i landet mellan darr på underläpp och sammanbrott. Timell varskor dessa människospillror att de ska få ett nytt hem och de kan inte tro att det är sant! ­ Kramar och gråt! Och sen grafik på exakt hur Timells gubbar ska fixa detta vanställda hus från grunden.

Under tiden är Lennart ­Ekdal ute på småvägarna, på jakt efter missdådaren. ­Ofta är han i Polen eller liknande. Nu ska den jäveln ställas till svars! Ekdal trycker upp en mick i hans ansikte och mannen har inte så mycket val – antingen flyr han in i bilen och river i väg som den bedragare han måste vara eller så står han kvar och haltar fram några förvirrade obetänkligheter, som sedan redigeras ner så till den grad att de framstår som befängda och materialet skickas till den sargade familjen, som sitter kvar där i hammocken och de tittar i skärm och skakar på huvud och säger: ”Han ljuger!” Och vi som tittar har ingen som helst anledning att tro något annat.

Fast vad vet egentligen vi? Om något? Har vi den minsta aning?

Jag känner mig alltid tom efter att ha sett programmet. Något i mig tycker synd om den så kallade fuskbyggaren. Han har just krossats av Sveriges största tv-kanal, utan chans att på riktigt få berätta sin historia. Hela Sverige vet hans namn. Och vi vet hur han ser ut. Hans liv kommer aldrig att bli detsamma. Och kanske finns det barn med i bilden, som tvingas gå till skolan dagen efter och få höra att deras pappa är en fuskare. Fast det vet vi ju egentligen ingenting om. Det vi vet är att två parter inte kommit överens.

Och vad vet vi om den ­ utsatta familjen, annat än att både mamma och ­ pappa gråter i tv? Varför ställer ingen den självklara ­ frågan till dem: ”Hur mycket pengar ville ni betala för det här? Och förstod ni aldrig att för så lite pengar får man inget riktigt hus.”

Framme!

av Alex Schulman

Har varit i Växjö och talat inför studenter. Jag är sjuk, har aldrig varit mer osammanhängande i ett tal. Min morfar, som verkligen kunde det här med retorik, skulle lämnat aulan om han hörde det. Han hade tittat häpet på mig en stund, sagt ”jaha” och tagit sin hatt och gått. Han hade såna grejer för sig, lämnade utan ett ord sammanhang som han ogillade. Men han var rolig morfar. ”Jag heter Stolpe, om det kan vara till någon ledning”, brukade han säga. Har jag redan berättat det i den här bloggen? HELVETE! Igår var jag på middag, det kom in bröd och smör och min vän Marcus sa: ”Det är gott med smör.” Ett märkligt påstående i sig, men jag nickade och hummade och åt och så började jag berätta för honom när jag var på restaurangen Frantzén&Lindeberg och jag hann knappt börja med den här anekdoten innan han avbröt och sa: ”Där var SMÖR en egen rätt på menyn, jag tror det är fjärde gången du berättar det här.” Och så skrattade han och jag också, men i grund och botten kände jag en sån jävla skam. Har jag blitt en sån? Är jag så fantasilös att jag återupprepar historier om smör? Talas det så om mig? ”Det är så jobbigt med Alex, varje gång han får ett glas i sig så kommer han med samma gamla historier.”

Nu sitter jag på tåget, snor i näsan, men vågar inte snyta mig eller snörvla, för det är ju så otrevligt mot stolsgranne. Han är uppenbart störd av mig, tror han inte att jag ser hur han liksom i äckel mot mig och min sjukdom lutar sig bort från mig, lutar sig ut bort mog mig här vid fönstret, en liten knuff och han ligger i mittgången.

Funtar på att knuffa den fan, PANG bara. Okej, nu är vi framme i Stockholnm. Hej.

Det märkligaste inträffade i söndags morse

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-03-01 kl. 11.57.32.png

Jag och Amanda tittade på morgon-teve och där satt en kvinna och pratade och Amanda sa att hon tyckte att det var så snyggt när hakan delades med en grop i mitten. Jag höll med och berättade för henne att det heter ”dubbelhaka” och då började Amanda fnittra och sa att så är det inte alls.

Jo, sa jag.
Nej, sa hon.

Och så förklarade Amanda att en dubbelhaka är när man är så tjock att man får en ny ”haka” liksom UNDER den befintliga hakan. Jag blev ganska tagen av informationen när jag väl trodde på den. Det hade jag ingen aning om. I hela livet har jag trott fel om dubbelhakans betydelse. Det var svindlande på något sätt.

Årets bästa löpsedel

av Alex Schulman
Skärmavbild 2012-03-01 kl. 11.57.17.png

 

Jag skrattar högt åt Aftonbladets löpsedel idag. Den där bilden är genial! Med den rubriken blir detta en av årets bästa löp! Man tror ju att människor samlats utanför Ranelids residens, flaggor och fanor, ballongviftare, fans i alla åldrar står där med plakat och väntar på beskedet. De skanderar och sjunger sånger och kräver SVAR: ska Ranelid hoppa av Melodifestivalen eller inte?

Till slut öppnar Ranelid fönstret. Folk tystnar på torget nedanför. Och så ger han äntligen det besked som folket väntat på.

Jag vet inte hur det här har gåt till. Om Aftonbladet har lurat Ranelid, om en fotograf föreslagit att det vore ett ”kul grepp” att ta en bild från gatan. Eller det kanske är hans egen idé? Oavsett vilket: MYCKET ROLIGT!

Två känslor av lycka

av Alex Schulman

Imorse var jag i radion och vi hade Thorsten Flinck som gäst och någon frågade om han var lycklig och Thorsten blev perplex och kunde inte riktigt svara och jag förstår honom – det är ju en underlig fråga. Jag känner mig som en grundlycklig människa, men det ska sägas att jag känner ångest också. När Thorsten fick den där frågan kom jag att tänka på när jag var i Köpenhamn häromdagen. Amanda hade överraskat mig när jag fyllde år och alla mina vänner fanns på plats på hotellet när vi kom dit och vi gick ut och åt på en underbar krog. Och jag minns att jag satt där och söp in situationen, betraktade alla mina vänner, hörde alla skratt och diskussioner och min fru kom fram och omfamnade mig och jag minns att jag just då tänkte för mig själv: ”Jag önskar inget mer av det här livet.” Det var liksom en GNISTRANDE känsla av lycka.

Skärmavbild 2012-02-28 kl. 11.45.47.png

 

 

Den känslan är sällsynt, det händer bara då och då. På senare tiden har jag dock känt att den kommit tillbaka i mitt liv allt oftare. Då har det ofta med Charlie att göra. När jag köpte en barnstol till cykeln och jag lyfte upp henne på Charlies premiärtur på cykeln. Att se hennes lyckliga blick där i stolen. Det var otroligt. Det är nästan en upphöjd känsla av lycka, inte sant. Att se Charlie så där gör att jag känner mig så glad att det spritter i hela kroppen på något konstigt sätt, jag blir så glad att jag inte vet vilket ben jag ska stå på.

Skärmavbild 2012-02-28 kl. 11.46.01.png

Sjukstugan

av Alex Schulman

Jag är sjuk och hemma med Charlie, som också är sjuk. Vi ligger i soffan och tycker synd om varandra. ”Jag är sjuk”, säger Charlie till mig och jag svarar: ”Jag är också sjuk.” Då nickar hon och där möts vi, i sjukheten.

Det jag ångrar mest i livet

av Alex Schulman

Jag kan inte de exakta tiderna, men min generella bild var att prinsessan Victorias förlossning var snabb som ett bankrån. Det var ingen normal födsel, det var en drive-by-förlossning. Färd från Haga slott mitt i natten, in på Karolinska och några timmar senare stod ­Daniel i något som liknade en ­predikstol och berättade nyheten för pressen.

Han var vattenkammad och nypressad. Bara några ­ timmar senare skickade hovet ut den första bilden. Där stod Daniel och Victoria med bebisskyddet mellan sig utanför något som skulle kunna vara en hiss. Det var inte en bild på ett ”trött men lyckligt par” det var en bild på två människor som just checkar ut från en spahelg. De var så fräscha!

Jag tyckte det var otroligt.

Jag minns när jag blev pappa. Det var ju en holmgång! Det var gråt och bedövning och lustgas och folk som skrek krysta och min fru ­hade så ont att hon under flera timmars tid slet loss hårtussar från mitt huvud. Min dotter föddes klockan 17.10 – tänk om jag vid 20-tiden samma kväll försiktigt skulle ruska på Amandas ­axel där hon låg sargad och bara halvt vid medvetande ­ i sängen och viska till henne: ”Älskling, bilen står utanför och här är lite kläder. Jag tänkte vi skulle åka hem nu.”

Så långt från sanningen var det dock inte. Jag fick något slags psykos när min dotter föddes och jag tror att det hade med pappa att ­göra. Mitt sista år med ­honom tillbringade jag på kanten av hans sjukhussäng.

Pulsmätaren bredvid sängen, det svaga pipandet som en digital nedräkning till ­ döden. Sköterskor som fladdrade förbi utanför med jagade blickar. Pappas stora, vilda, rädda ögon när han betraktade alla slangar som utgick från hans kropp. Han ville bara hem, men det hände aldrig. En kväll somnade han in med alla slangar och var borta.

Sjukhusmiljön är förgiftad för mig sedan dess. När jag hamnar på ett sjukhus har jag bara ett mål: att ta mig därifrån. Redan dagen efter Amandas förlossning föreslog jag för henne och personalen att vi skulle åka hem. Alla invände. Men jag tjatade. Och till slut gav de med sig. Jag ledde min älskade, förvirrade Amanda ut från BB och in i bilen. Det enda hon ville vara att ligga kvar där inne, i tryggheten.

Om jag kunde göra en sak ogjord i livet så är det detta. Jag ångrar så att jag gjorde så mot min fru och mitt nyfödda barn.

Det är fredag, det är SCHULMAN SHOW!

av Alex Schulman

I studion idag Linda Bengtzing, Sanna Lundell och David Sundin.
Hoppas ni ska tycka om det. Dela gärna med er av synpunkter på programmet i kommentarsfältet. Jag älskar feedback!

Trevlig helg!

Alex

Sida 17 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB