I’m the worlds greatest

av Alex Schulman

Älskade vänner!

Jag är tillbaka från en sjukdom som tangerar det värsta jag varit med om. Hela familjen har haft halsfluss. Det har gjort så obeskrivligt ont varje gång jag velat svälja. Jag har inte kunnat sova och har jag äntligen somnat så har Charlie vaknat i feberfrossa. Och jag har varit trött, och hela tiden velat gäspa, men att gäspa med halsfluss, det gör man inte. Det går inte. Man bryter ihop av smärta. Man knyter näven och böjer sig dubbel och kvider, som en tönt eller vad man ska säga.

Jag måste säga att jag är lite irriterad på den läkare som vi först gick till. Hon tittade i min hals, men ville inte ens göra ett test på mitt saliv. Hon skickade hem oss utan att behandla oss. Två dagar senare hade jag så ont att det inte gick att fortsätta, så vi gick tillbaka, träffade en annan läkare som såg att vi hade halsfluss och gav oss penicillin. Eller hur det nu stavas! Penicilin? Pennicillin? Helvete!

Nu är jag frisk, men kan fortfarande känna irritation mot läkaren. Men det är väl dumt, man ska inte börja året med att vara irriterad. Man ska göra sig av med allt det där. Jag har nu bestämt mig för att också släppa gammal irritation som ligger och spökar. Som det jag känt mot flyttfirman vi använde oss av, Stadsbud. När vi packade upp våra grejer efter flytten hittade jag inga av våra städprytslar. Och en del av dammsugaren, själva slangen, var borta. Och två stora dynor till vår vita soffa var borta också. Jag kontaktade flyttfirman och berättade att de måste ha glömt kvar någon låda på magasineringsutrymmet. De svarade att de inte hade det. Allt var med. Fast det var det ju inte! Det är ju knappast så att två stora dynor och en slang till en dammsugare försvinner på annat sätt! Man råkar inte händelsevis kasta två dynor i sopen! Man tappar inte bort en dammsugarslang hur som helst! Eller hur! Jag påpekade att det helt enkelt måste vara så att en låda var borta och eftersom de hade haft ansvar för allt från utflytt till magasinering till inflytt så kan det ju inte vara på annat sätt att det är dem som haft bort den någonstans. Tyvärr, svarade de. De hittade ingen låda. Inte ens en ursäkt. Och absolut inget tal om att jag ska ersättas. Det var bara ett ”tyvärr” och så gick de vidare i livet. Men jag gick inte vidare, för varje gång jag ser de där hålen i soffan där de där dynorna ska vara så blir jag IRRITERAD och FÖRBANNAD! Vad är det för jävla dumheter, ge mig tillbaka min jävla låda med mina jävla grejer!

Men nu släpper jag det. Det får vara så här, bara.

Jag är ledsen att jag inte bloggat, jag har knappt kunnat stå upp. Men nu är jag stark. Eller, jag är inte stark, jag är fylld av dåligt självförtroende överlag. Har varit det under det senaste halvåret. Jag talade med Amanda om det igår kväll. Hon sa att jag måste ta mig upp ur det där. Hon sa att jag är bra, hon VET att jag är bra. Hon sa att jag måste tro på det också. Hon gav mig en låt som heter ”the world’s greatest” med R. Kelly. Hon sa att jag skulle sätta på den på högsta på jobbet varje morgon, varje gång jag gör mitt morgonkaffe och så ska jag sjunga med i den och så ska jag känna i varje del av min kropp att jag är the world’s greatest. Och det kommer att ge mig en skjuts.

Det ska jag göra. Imorgon på jobbet. På med kaffet. Och så på med låten! Jag är den bästa i världen!

Och det känns så bra och så SANT, man känner i varje del av kroppen att det är så det ligger till, BÄST I VÄRLDEN, och man dansar lätt fram mot kaffebryggaren, som en heavyweight champion of the world, jabbar mot låtsasmotståndare till höger och vänster, pekar ut mot fansen, trippar baklänges, kaxigt, livsbejakande, flinande, kaffet är klart och så tystnar musiken och man harklar sig, sitter där vid sin plats med ett tomt ark framför sig och känner sig plötsligt lite fånig och det blir så underligt tyst och man nynnar lite, ”I made it, I’m the world’s greatest”, men det känns fel och man slutar upp med dumheterna och man sitter en halvtimma, sitter en timma, och man känner för att medicinera sig, ta något litet så att man mår lite bättre, plötsligt är man svettig och svart runt ögonen, andas oroligt, blicken irrande, en gulnande hinna över ögonen, man lubbar bort till medicinskåpet, rotar febrigt bland askarna och prytslarna, tar fram en burk, håller den som en gubbe, NÄRA ögonen, kisar, försöker läsa vad fan i helvete det står, inser att det är FEL BURK, kastar den åt helvete och piller rullar som vidriga små ögon längs parketten och man skriker till dem: ”STIRRA INTE PÅ MIG!” Man tar fram nästa burk, trycker upp den i pannan, skriker HELVETE och kastar den in i en vägg, fortsätter så där en stund, hittar inte rätt, förstör hela skåpanordningen, sular skiten i bokhyllan, blir förtvivlad, glider ner med ryggen mot väggen, hasar ner i sittande, ihopsjunken, förstörd, allt är över, jag hulkar som ett barn, lugnar mig efter en stund, tar mig förvirrat upp, vandrar försiktigt fram i denna NYA tillvaro, kommer på något livsförändrande, går fram till dator, sätter på en låt, där har vi den, magin är tillbaka – yes I made it, I’m the worlds greatest!

Den tråkiga kyrkan på julafton

av Alex Schulman

Min pappa hade ett schema för julen. Det var utskrivet på skrivmaskin, minutbaserat och han bevarade det i sin bröstficka. Då och då under julafton tog han på sig glasögonen och plockade fram pappret för att kontrollera att tiderna hölls. Han var mycket noga med tider.

För oss barn utgjorde schemat bara en rad tidsbestämda väntans-hållpunkter inför kvällen. Dagen var fylld av tråkiga saker, men värst var nog kyrko­besöket och gudstjänsten. Vi stampade av oss snön från kängorna i förrummet, tog emot en psalmbok med blad tunna som fjärilsvingar och vandrade in i kyrkan och det brann levande ljus överallt och där stod Jesus på korset och tittade på oss. Temperaturen inne i kyrkan var alltid precis mittemellan utomhus- och inomhustemperatur, för kallt för att ta av sig täckjackan, för varmt för att ha den på. Och prästen talade­ från långt håll, det ekade och jag hörde aldrig riktigt vad han sa. Och så sjöng vi psalmer. En organist spelade över oss, bakom oss, men jag fick inte titta, för pappa sa att man inte får vända sig om i en kyrka.

Dessa psalmer sjöngs mycket långsamt, det var knappt styrfart på sången. Jag snabbläste texten i psalmboken, läste­ den i förväg, och märkte hur långsamt det gick och hur många verser det var kvar och tittade upp på tavlan med listan över psalmer som skulle sjungas under gudstjänsten och noterade att vi skulle sjunga ytterligare fyra stycken och jag förstod hur lång tid det skulle ta att ta sig igenom alla de här långsamma orden. Det var oerhört frustrerande. Jag började viska med min bror Calle, men mamma eller pappa hyschade allvarligt.

Det tog aldrig slut.

Det var inte förrän i den sista programpunkten som det blev spännande och roligt – kollekten! En dyster man gick runt med en håv och var och en lämnade några kronor i den. Pappa och mamma gav oss barn några slantar att stoppa ner och det var en så stor sak – jag deltog på riktigt i ett vuxet sammanhang! Jag väntade tålmodigt på att mannen skulle vandra mellan bänkarna och till slut var det vår tur. Jag stoppade ner pengarna och nickade mot mannen på det sätt som jag sett att de andra gjort och han nickade tillbaka och där hade vi det – en smak ur ett vuxet liv.

Sen åkte vi hem. Och fortsatte att vänta på att det skulle bli kväll. Vi fick inte äta allt julgodis som stod uppdukat. Om vi var hungriga fick vi ta lite nötter eller så. Mamma gjorde i ordning maten och vi andra rimmade på paketen. Och sen började­ äntligen Kalle Anka och resten var underbar nedförsbacke.

Sen dog pappa och ingenting blev sig likt efter det. Det var han som hade hållit­ ihop julen. Luften gick väl ur hela familjen. Jag, mamma och mina tre bröder­ bestämde oss dock för att för­söka ha julen som den alltid varit. Vi skulle­ ha precis den jul pappa alltid haft, med ett tillägg: vi skulle besöka pappas grav.

Så kom julen. Vi skulle gå i kyrkan på gudstjänst, men i bilen på väg ut tittade vi på varandra, kände varandras ångest och missmod och så vände vi om. Vi gick till en restaurang. Vi beställde in lite­ sill, öl och en nubbe. Och när jag drack så kände jag så starkt hur spriten tog udden av min varelse. Jag hade en bild av att det var precis det jag behövde. Det var inte nubbe för att det var gott, det var nubbe för att trubba av ångesten. Och vi vandrade ut från krogen efter 45 minuter, lite runda under fötterna, vägde lite mer i kroppen men lite mindre i själen och bestämde att vi nu hade en ny tradition. Vi förstod inte då hur dystert det var. Vi förstod det inte­ heller året efter då vi åter samlades på den där krogen och åt vår sill och drack vår nubbe.

Det var inte förrän många år senare som jag återvände till kyrkan en jul­afton. Alltmer­ nyfiken på religion, en smula tilltufsad­ av rent existentiella funderingar, dödsångest, vilsen men nyfiken och ÖPPEN­ – så vandrade jag in. Och jag fick den lilla tjocka boken, såg tavlan med listan­ över alla psalmer. Och guds­tjänsten började och alla sjöng mycket långsamt och återigen slogs jag av det rent häpnadsväckande i att den svenska kyrkan­ inte kan erbjuda mig mer än mycket långsam och mycket tråkig sång.

Innigheten

av Alex Schulman

Hoppas er jul har varit bra. Själv har jag inte varit utomhus på hela juldagen. Det var Amandas önskan att det skulle vara på det sättet. Vi skulle bara sitta inne. Jag försökte invända, sa att det var plus sex och sol där ute, men hon satte en kudde över magen, som ett skydd mellan henne och uteheten och förblev i soffan. Hon säger att det ger henne energi att bara vara hemma och vad vore jag för odjur om jag förvägrade henne det.

Nåväl. Amanda återger att hon får mejl och kommentarer med människor som har väldigt svårt att hitta hennes nya blogg. Aftonbladet har inte hunnit skylta med den och den ligger långt ner på Google än så länge

Därför ger jag nu en länk till den igen. Gå in och bokmärk sidan så att ni har den bland era favoriter.

Länken till Amandas blogg är HÄR.

Kram

Alex

Sen åkte vi till…

av Alex Schulman
IMG_9292.jpg

Sen åkte vi till pappas grav och lade ner en blomma. Charlie lade ner en liten sten där det stod: ”Jag älskar farfar.” 

Vaknade och då hade…

av Alex Schulman
IMG_4441.jpg

Vaknade och då hade Amanda köpt morgonpaket till oss. Charlie fick en målarbok och läppstift. Jag fick tidningen café och Anton Berg. 

Jag – en Blocket-författare

av Alex Schulman

Sent om kvällarna, när Amanda sover, har jag roat mig med att skriva långa uppsatser på Blocket. Jag finner stort nöje i detta – på något sätt kan man säga att de där annonserna som jag skriver gör att jag långsamt håller på att få tillbaka den skrivlust som jag tappat under de senaste två månaderna. I förrgår lade jag ut två annonser.

Skärmavbild 2011-12-23 kl. 23.11.18.png

Dels detta vidriga lilla matbord som förföljt mig under de senaste åren. Annonsen finns att läsa i sin helhet HÄR.

 

Skärmavbild 2011-12-23 kl. 23.10.27.png

Och dels den här teven, som jag tyvärr måste göra mig av med eftersom min fru plötsligt inte vill ha någon teve i sovrummet. Texten finns HÄR.

Julbord med vännerna

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-12-23 kl. 23.16.51.png

Varje år ses jag och det gamla killgänget på julbord. Det är en härlig sak att ha den här middagen, för alla får barn och man hinner aldrig ses. För några veckor sedan hörde vinmärket Trio av sig och undrade om jag ville vara deras ambassadör. De ville skicka hem två kockar från krogen Le Rouge och bjuda mig och mina vänner på middag. Jag tyckte det var en underbar idé, särskilt med tanke på julbordet med vännerna. Så vi sågs igår hemma hos mig, åt denna fina mat och drack detta goda vin och blev serverade vid bordet. Mycket härlig kväll. Tack, Trio, för att ni bjöd på en så fin middag!

Det är fredag…

av Alex Schulman

Det är fredag, det är SCHUMAN SHOW – säsongsfinal!
Magnus Uggla är gäst idag.

Säg gärna vad ni tycker om programmet! Vi ska göra om lite till nyår, det vore fint med feedback att utgå från!

Omöjligt att förstå!

av Alex Schulman

Nya reklamen för TRISS som går på teve just nu. Tanten skrapar Triss och mannen blir irriterad för det tar sån tid och för att straffa mannens otålighet så börjar tanten spela dragspel och då händer det – den äldre mannen börjar skratta hysteriskt. Jag undrar så vad fan i helvete det är som pågår. Varför börjar han skratta? Åt vad? Vad är det som är roligt?

Sida 25 av 107
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB